Brev till en ängel

Hej min flicka.
Jag drömde om dig i natt, det var en dröm jag drömt förut. Att du kommer tillbaks till oss, su ville inte prata om vart du varit. Allt du sa var att du var tvungen att fejka allting. Men jag vet att det inte är fejk.. Du är inte med oss längre, det gör lika ont idag som den dagen du gick över till andra sidan. Även om jag vet att du har frid och mår mycket bättre i paradiset så kan jag inte hjälpa de tårar som rinner längs mina kinder. Det sägs att jag ska tänka på de fina minnen vi har, på hur fin vår vänskap är. Ja jag vägrar säga var, för i mitt huvud är vi fortfarande vänner trots att du inte är här bredvid mig.

Minns du när vi satt ute på din altan och kollade på stjärnorna och pratade om våra dåvarande pojkvänner? Att vi trodde vi skulle erövra världen tillsammans? Vi pratade även om våfflor. Jag saknar det, jag saknar dig och ibland vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Det har gått många år sedan du gick över. Det spelar ingen roll, det känns fortfarande som igår. Vet du att jag ofta hälsar på dig vid kyrkogården? Hör du mig när jag pratar med dig? Skrattar du åt mina knäppa upptåg jag har för mig ibland? Jag hoppas du gör det. Jag vet att jag bad dig om lite blixtrar och dunder sist det regnade, du levererade veckan efter. Du skrämde dock skiten ut både mig och hundarna. Kanske jag ska vara försiktig i vad jag ber om nästa gång?
Jag vill be dig komma tillbaks till oss, men jag vet att det är en hopplös önskan.

Jag vill att du ska veta hur mycket jag saknar och älskar dig min ängel. Du har det bra i sitt paradis, och till den dagen vi ses igen… Får du vila i frid för den dagen jag kommer blir det minsann ingen frid😇😉

Älskar dig Malin.
/Din vän Michaela

Blodbad i duschen!

Idag tog jag äntligen tag i det här med hårfärgen. Jag tycker det blev rätt bra, men kastar i de röda slingorna imorgon kväll . Det vart nämligen så att när jag var klar med det lila så behövde Helen åka iväg och jag ville hålla sällskap.

Men när jag stod i duschen och skulle skölja håret så såg det ut som rena blodbadet på vägarna, det hade skvätt färg och vatten över allt. Jag var givetvis snabb som attan med att ta bort det, men jag fick en liten chock😂

Vad har ni gjort idag? Har det hänt något roligt hos er?

Det går fort i svängarna!

Nu börjar det vända hörrni! Igår var det väldigt mycket deppiga inlägg, kan bero på att jag var nere helt enkelt, det är tillåtet att ha sådana dagar. Dagens mående? Mycket bättre, det går fort i svängarna här. Idag är planen att jag ska färga håret, i två olika färger till och med. Jag vägrar inse att jag snart är 30, jag tänker springa runt i lila/rött hår tills jag inte orkar springa längre😉

Jag tror det blir riktigt snyggt faktiskt. Jag kommer givetvis visa er resultatet sen.
Åh förresten. Godmorgon❤

Även en kämpe kan känna sig nedslagen.

Hur mycket jag än försöker göra mig förstådd, hur mycket jag än försöker känna tillhörighet, hur mycket jag än förklarar och slåss med näbbar och klor, så är det jag som känner mig nedslagen i slutändan. Jag borde ha lärt mig efter snart 30 år på jorden att ingenting förändras eller ens kommer att göra det,inte i det här fallet. Har blivit maskrosbarn ett antal gånger och jag har tagit det negativt. Tills för några veckor sedan då en vän förklarade att det är vackert.

En maskros tar sig igenom allt även asfalten. Jag har alltid tagit det som att jag är ogräs, självklart gör jag det då jag ofta vänder allt till negativitet. Men nu när jag vet vad meningen med maskros barn är så försöker jag istället att klappa mig på axeln. Jag är en kämpe, men även en kämpe kan känna sig nedslagen. Och vet ni? Det är helt okej, förr eller senare reser jag mig starkare än någonsin.

Inbillar jag mig bara?

Jag är så himla trött idag, all stress från gårdagen har lagt sig. Känner mig extremt utmattad och kroppen blir bara tyngre och tyngre känns det som. Jag har ingen ångest idag som tur är, men igår var den brutal och jag var tvungen att ta extra mycket ångestdämpande.. Det är nog det som känns i kroppen idag..

Var iväg med Helen och handlade lite i rimbo tidigare. Jag ville bara springa därifrån.. Fick en konstig känsla att varenda kotte kollade konstigt på mig. Ja de kan givetvis ha varit för att jag gick i klänning och vädret inte är det bästa. Eller så var det bara ren och skär inbillning. Känns iallafall skönt att vara hemma i min trygga vrå🙄

Vad gör ni idag?

Stressen tog över.

Som ni kanske märkte så var det blixtrar o dunder igår. Jag stod i duschen när det började ös regna ute. Precis när jag slår av duschen så kommer första smällen och strömmen går i badrummet. Hundarna kom springandes och var livrädda, jag vet inte vad som hände men jag gick in i något slags ”saving mode” klädde på mig snabbt som attan och satte mig och försökte lugna ner dem i 1timme. När de lugnat ned sig så började jag kolla alla materiella ting. Svärföräldrarnas tv hade blivit tagen av blixten,deras router telefon samt en dator. Det bekommer ju inte mig speciellt mycket men givetvis är det extremt tråkigt. Inne hos oss fungerade internet samt min dator. Dessvärre så är mickes dator helt körd, så han får köpa en ny.

Men det som slog mig efter var ”tänk om blixten slagit ner när jag stod och duschade” jag fick en enorm stress attack och började prata osammanhängande tills Micke lugnade ner mig och förklarade att risken att vinna tusen gånger på lotto är större än att jag skulle bli träffad av blixten i duschen. Jag vet helt ärligt inte vad som hände, men jag bröt ihop totalt. Tankarna som snurrade var att ”Såklart det borde jag veta, varför i helvette oroade jag mig för det” Jag brukar alltid säga att man aldrig ska klandra sig själv för sina tankar när man har någon form av attack.  Ändå så gjorde jag det igår. Idag är jag betydligt lugnare och mår lite bättre. Men jag känner mig fortfarande otroligt skrämd av någon anledning.  Ska försöka skaka av mig dessa känslor för just nu är dem vara i vägen och helt onödiga.

Är jag ett hopplöst fall?

Jag fick en ny tid till psykiatrin, min stödkontakt ringde för ett par timmar sedan. När jag ändå hade henne på tråden så passade jag på att fråga lite kvickt om mina tankar. Tankarna ang om jag sa något dumt på mötet vi hade med försäkringskassan. Men hon sa att det hade jag absolut inte gjort och att de tankarna kunde jag släppa på en gång. Kändes skönt att höra faktiskt. Jag oroar mig alltid för att jag sagt något dumt när jag sitter i möte med myndigheter.. Trots att jag vet att de alla var med mig och inte emot mig. Nu har jag fått utlåtande ifrån Arbetsförmedlingen också där de påtalar väldigt tydligt varför de anser att jag inte kan atbeta. Känns bra att de skrev ner det jag sa och även deras egna tankar kring det. Deras sammanfattning har även skickats till Försäkringskassan.

Det är först nu jag inser att vi testat allt som psykiatrin har att erbjuda, jag pratar om olika behandlingar.. Det är även nu det känns som att jag är ett hopplöst fall. Jag har berättat förut att det känns som det. Men samtidigt så måste jag tänka att vi har försökt med allt och bara för att det inte fungerade just nu så behöver det inte betyda att det inte gör det i framtiden. Jag har alltid gjort som psykiatrin säger, och jag kommer även göra det nu. Det som bestämts och har blivit sagt är att jag kommer få sjukersättning och att under sen här perioden som vi inte vet hur lång den är.. Så ska jag ta det lugnt och försöka hitta tillbaks till mig själv igen. Visst låter det klyschigt? Men det är det som behövs. Att leva med Borderline är svårt, diagnosen är så bred och påverkar alla som har den olika. Mig påverkar den på ett vis jag inte tänker ge mig in på att förklara idag.

Sen behöver jag tänka på att när jag började gå hos psykiatrin så var jag jävligt driven. Jag jobbade heltid och pluggade heltid. Jag älskade att ha många bollar i luften. Att ständigt ha något att göra var frihet. Men nu när jag tänker på det så kan det ha varit så för att jag flydde från min psykiska ohälsa? Eller så är det så att jag faktiskt var en sådan tjej med en enorm drivkraft. Den  tjejen ska jag försöka hitta igen, även om det tar tid. Vad gör det? Tid är något jag har just nu, därför tänker jag inte stressa. För vet ni? Man kan inte stressa fram ett välmående.

Måndag?

Tanken var att jag skulle till psykiatrin idag. Men jag avbokade för jag har så fruktansvärt ont i kroppen och förkylningen vägrar försvinna. Känner att jag måste kurera mig, ger jag mig ut i regnet lär det inte bli bättre.

Har sovit bra i natt utan mardrömmar och hade jag inte ställt klockan hade jag garanterat fortfarande sovit. Vilket vore himla skönt om jag tänker efter, men ska hålla mig vaken ett tag till.

Hur mår ni och vad är era planer idag?

Livet kommer inte med en bruksanvisning!

Det fanns en tid då jag aldrig trodde att jag skulle klara av att hantera vissa saker. Jag fick utbrott för minsta lilla och jag kunde ge personen i min närhet ett helvette bara för att jag visste vilka knappar jag skulle trycka på för att personen skulle bli ledsen. Jag kunde inte hantera min ilska, det var riktigt hemskt. Jag tycker inte alls om den personen jag var då. Nu när ett sådant utbrott kommer så har jag lärt mig att bita mig i tungan och inte säga det jag tänker. För det jag tänker i hettans stund är ingenting jag menar, det är saker som sårar och vem vill såra en person som inte förtjänar det. Jag menar det kunde handla om att Micke inte visste vad han ville ha till middag, jag kunde så säga otroligt elaka saker bara för att jag störde mig på just meningen ”Jag vet inte” .

Det ska erkännas att jag fortfarande har problem med den meningen, men jag svarar lugnt ”okej” men inom mig är det som en orkan.. Jag förstår inte varför det är så? Givetvis är jag otroligt glad att jag inte är utåtagerande längre, men det tog sin lilla tid att bli av med det. Känslorna är fortfarande kvar och jag vet inte varför, visste jag hur så skulle jag få dem att försvinna också. Men livet kommer inte med en bruksanvisning eller manual. Det enda jag kan göra är mitt bästa.. Mitt bästa för att hålla mig lugn i dessa situationer.