Skadefri

Idag har jag varit självskade fri i 3 månader.. Jag är extremt mallig över det. Jag har velat slita mitt skinn i stycken nästan varje dag under dessa månader, men har istället valt att skriva eller måla.. Har mer blivit mer ärlig om det med Micke också.. Jag säger i stort sett varje dag hur skönt det vore att riva upp huden.. I samma sekund jag säger det så omfamnar han mig eller säger något hysteriskt roligt så jag glömmer bort tvånget som sitter i mig.. För så är det..  Det är ett tvång för mig. När jag har ångest så är det lättaste att riva upp huden och det har blivit som ett tvång. Men Nu har jag låtit bli i 3 månader. Jag klappar mig själv på axeln och fortsätter i samma takt.

Psykfall som inte känner sig älskvärd.

Jag kommer nog aldrig riktig förstå mig på mig själv eller mina tankar. Ibland känner jag mig så jäkla knäpp.. Sen kommer jag till psykiatrin och berättar om mina tankar, jag blir inte dömd, ingen som ser mig på det sättet som jag ser mig själv. Jag får klarhet i saker och ting. Nu är min stödkontakt på semester i flera veckor och det är endast henne jag vågar öppna upp mitt sinne för helt och hållet utan att skämmas.. Jag går runt här hemma och känner mig som ett psykfall. Tankarna måste ut, jag måste få prata med henne.. Det får jag inte.. Det dröjer tills den 25e augusti. De har jour sköterskor jag kan träffa. Men jag kan inte lita på dem, för jag känner dem inte.. Jag skulle kunna skriva ner alla mina tankar, men jag har ju ingen som svarar med sina proffsiga svar. Jag har haft samma stöd kontakt i tio år, så att träffa någon annan bara för en vecka.. Nej det finns inte på kartan. Självklart förtjänar min kontakt semester. Men att jag alltid ska braka ihop psykiskt när hon har semester. Är ju van att ha samtal 1 timme i veckan. Jag har försökt öppna mig lite mer för Micke. Han är min fästman och han förtjänar att veta vad som pågår i mitt huvud. Han är en superbra lyssnare men Inget bra bollplank, för vissa saker är en självklarhet för honom och för mig är det värsta projektet. Älskar honom över allt annat, ibland förstår jag inte hur han ”står ut med mig” som jag brukar säga. ”Jag älskar dig” blir hans svar.

Att ha någon som älskar en högt trots att man själv inte ser sig som älskvärd. Det lyfter mig en del och det betyder så mycket❤

Tack min fina älskling för att du finns. Jag älskar dig❤

Kriget mot homofobin 2017

Störst av allt är kärleken, är det inte så man brukar säga? Jag håller med om det och jag bryr mig inte om mina vänners och bekantas läggning. Men uppenbarligen så stör det väldigt många om någon är gay eller straight. En bekant till mig la upp en bild igår på när han ger sin vän en puss på munnen, en vänskaplig puss. En väldigt fin bild tycker jag. Nu är det så att jag inte vet vad min bekanta har för läggning och helt ärligt spelar det ingen roll, han är samma goa o glada kille i mina ögon. Jag läste kommentarerna nedanför bilden och blev så jävla mörkrädd.. Massor av homofobiska kommentarer.. Det var kommentarer i stil med ”What the fuck man, are you gay? Not cool!” ”You should be with a woman not a dude whats wrong with you? God will never forgive you” Vi lever i 2017 och inte på 1500 talet? Jag valde att skriva en kommentar till en av personerna som utryckt sig negativt. ”We live in 2017 not the 1500, don’t be a hardass,embrace the freedom we have in this century. It doesn’t matter if you like dudes or chicks,love is love and always will be. Everybody has the right to kiss ans love whom they want. Its time that you guys stop embarrassing yourself with homophobic comments.” Det vart liv i luckan för att jag stod upp för den här killen. Han är förövrigt gelt okej med att jag skriver om detta.

Homosexuella,,bisexuella mm har lika stor rätt att utrycka sin kärlek som straighta personer. Kärleken är lika vacker ändå. Kärleken är en varm och go samt passionerad känsla som man inte ska behöva förtrycka, bara för att vissa är homofober.

Som sagt kärleken är störst av allt.

Födelsedags firande☺

Imorgon fyller Mickes bror 29 år, men eftersom både han och ken jobbar imorgon så valde vi att fira honom idag. Micke och jag köpte 29 små trisslotter till honom i present. Vi satt alla och hjälpte honom att skrapa, det vart 190 kr. Han var nöjd och glad☺

Han hade beställt en blå prinsesstårta i hopp om att det var blåbärssylt i, men det var hela blåbär . Jag tycker det var gott men tror han blev lite besviken, han åt iallafall upp 😂

Det var väldigt trevligt att umgås och snacka skit en stund.

En härlig söndag☺

Söndag

Det blir nog en lika lugn dag idag som igår. Micke sover fortfarande och jag sitter ute på trappen och vaktar Nellie. Svärföräldrarna åkte iväg för en stund sen och Nellie har sådan extrem separationsångest så jag fick lov att släppa ut henne på tomten. Nu är hon lugn och sansad, stackars vovve.

Den enda planen jag har idag är att duscha.. Blir nog en tvättmaskin också, lika bra och passa på när det finns vatten😉
Vad gör ni idag?

Livet på landet!

Det har varit en väldigt lugn dag faktiskt. Somnade till runt 13 tiden idag, hade så mycket ångest så det var lika bra att ta en powernap tyckte jag. Micke väckte mig runt halv 3 och frågade om vi skulle kolla en film. Vi såg Spiderman, helt okej film faktiskt.

Jag orkade inte laga till någon middag idag så det blev wooken igen, måste skärpa till mig och få tillbaks mina rutiner. Matlagning är ju faktiskt bland det roligaste som finns.

Vi fick äntligen tag på flug papper inne på ica, sikken lättnad😂 Nu kam vi ha fönsterna öppna utan stt de små krypen kommer in och jävlas😂
Livet på landet är underbart ibland🙄

Hur har eran dag varit?

Jagad av vargar

Jag har absolut ingen aning om vad vi ska hitta på idag.. Jag har precis slagit upp mina gröna, är jävligt trött och vill helst dra täcket över huvudet igen. Haft en natt med extremt jobbiga.drömmar.

Jag drömde att jag vart jagad av vargar, det är en återkommande dröm. Vet ni vad det värsta är? Jag älskar vargar och tycker dem är extremt vackra. Lagom kul att bli jagad av dem när jag sover. 🙄

Micke satt uppe och spelade dator under natten också. Varje gång jag skulle till och somna så sa han något till sina vänner på skype och jag vart livrädd för jag fattade inte va som hände.

Man kan tycka att han kan sluta spela när jag ska sova, men der är ingen ide och tycka det för det blir ingen ändring ändå😂  Det var lättare när vi bodde större för då hade han datorn i ett annat rum.. Nu är der som det är.. Oavsett så kommer jag inte säga åt honom att sluta spela. Han har sitt intresse och jag mitt..

Fredagkväll i min trygga vrå❤

Det har varit en helt okej dag. Jag åkte iväg med Mickes mamma en sväng. Vi var på jakt efter flug papper eller vad det heter. Det är mycket flugor här ute på landet, och vi alla avskyr dem. Det brukar alltid finnas ett litet lager med flug papper här hemma, nu var det slut och vi hittade inget i butikerna vi var i. 

Men vi handlade lite annat smått och gott. Under kvällen vart vi bjudna på pankakor till middag. Riktigt skönt att slippa laga mat känner jag.
Det var dock ganska jobbigt att äta inne hos dem, ingen vanna under bordet som ville ha pankisar.. Jag bröt ihop när jag började tänka på det.

Är oerhört känslig och har varit det de senaste dagarna, vilket inte är konstigt.

Det blir en lugn fredagkväll här hemma i min trygga vrå.
Vad gör ni ikväll?

Det osociala monstret.

Jag kommer ihåg när jag och det tjej gänget jag hängde med under ett par år förklarade oss som systrar, vi gjorde allt ihop. Fanns inget utanförskap och inget skitsnack. Det var ”All for one ,one for all” vi var så jävla oslagbara och kärleken till vår vänskap var stark.. Otroligt stark. Efter en tid hände det som ofta händer när man blir äldre, vi gled ifrån varandra sakta med säkert. Eller i ärlighetens namn, de gled ifrån mig. Då förstod jag aldrig anledningen och jag var helt jävla knäckt. Tog säkert 5 år innan jag fattade vinken. Vinken var min psykiska ohälsa.. Under de åren vi umgiks så förstod inte jag att jag var deprimerad och hade ett rätt aggressivt beteende emellanåt. De tröttnade säkerligen på det, det tog flera år innan vi ens pratade med varandra.. Vi kunde se varandra på stan och bara gå förbi varandra. Tills den dagen jag inte kunde hålla käften längre. Jag kontaktade dem och bad om ursäkt och förklarade läget med min psykiska ohälsa. De hade ingen som helst förståelse för det hela.. Inte fan klandrar jag dem, har man aldrig varit deprimerad så är det svårt att förstå.  Idag kan vi ha en konversation om vi springer på varandra, vi hälsar och utbyter ett par ord här och där. Det är no hard feelings.. Tjejerna håller fortfarande ihop efter alla år .

Jag såg en bild på ett par vänner igår.. Inte dem jag nämnde ovan utan detta är ett grabbgäng.. De håller ihop i vått och tort och de har en gemenskap som är otroligt stark. Lika stark som jag och tjejerna hade. Jag kunde inte hjälpa att känna en känsla av utanförskap..

Men det är ju jag personligen som orsakat att jag inte har ngt tjej gäng längre. Jag har blivit allt för duktig på att dra mig undan och vara social. Jag är vanligtvis en otroligt social människa, älskar att hitta på saker och träffa vänner. Eller jag ska nog säga att jag VAR det..
Att ha de diagnoser jag har försvårar mitt liv extremt mycket. Det är så mycket jag vill, men vet ni? Det är så lite mitt psyke tillåter mig att göra. Kämpar dagligen med att ens orka lyfta luten och ringa min mamma. Att åka iväg med bara micke är absolut inga problem. Men att träffa vänner är svårt, jag gör det ofta trots att hela min kropp skriker ”Nej stanna hemma i din trygga vrå”. Hur mycket jag än vill träffa de få vänner jag har så blir det sällan av. Dels för att jag skjutit bort en del av dem eller för att tiden inte finns. De flesta har barn och familj och jag är självklart glad för allas skull❤ Menar inte att de ska släppa allt för min skull för att jag har orken att ses. Det är en hemsk tanke. Hsr man barn och familj krävs det planering osv❤

Jag har helt enkelt inte ett socialt liv och det är ingen annans fel än mitt eget. Jag har satt upp ett mål för mig själv. Vilket är :

Att jag ska ge mig ut mer, försöka träffa vänner och ignorera mina negativa tankar och känslor. Vad kan gå fel? Det kan bara gå åt rätt håll. Jag har både lyckats och misslyckats med mycket här i livet.. Detta är något jag tänker lyckas med.

Jag förstår om den här texten bara är en massa dravel för er som inte har liknande problem. Jag förstår om ni ser mig som en otroligt konstig människa som har dessa problem..
Men en sak NI måste förstå är att jag inte bryr mig om ni har svårt med förståelse. Jag bryr mig om mig själv och vill kämpa för att kunna vara den sociala och utåtriktade tjejen jag egentligen är. Hon finns här inne.. hon har bara lyckats gömma sig.. Jag ska söka med ljus och lykta om det så krävs. 🙄

För jag tänker lyckas med detta och inte låta det osociala monstret vinna.

Det skrämmer skiten ur mig.

En tanke slog mig igår.. Jag är 29år men när någon frågar hur gammal jag är så svarar jag alltid 30. Det är 1 månad kvar tills min födelsedag men ändå svarar jag att jag är 30? Gör alltid likadant, när jag var 24 så började jag 6 månader innan jag fyllde 25 med att säga att jag var 25 när jag fick frågan om min ålder. Jag har absolut ingen aning om varför, det sker per automatik. Gör ni likadant? Eller är det bara jag som gör på det här viset? Det låter inte bra och säga 29 men snart 30. 😂

När jag fyllde 20 så hade jag en rejäl ålders kris. Jag fick frågan dagarna innan av en bekant ”Vad är det som ändras till det negativa, det är bara en siffra” Han hade helt rätt i det.. Detta är 10 år sedan.. Jag ska erkänna att jag är inte as sugen på att fylla 30.. Det skrämmer mig på något vis. Kanske därför jag säger att jag är 30 redan? Vem vet.. Att fylla år skrämmer mig inte. Men siffran 30 gör det.

Tankarna snurrar runt i stil med ”30 bast och snart sjukpensionär, vad har jag åstadkommit i livet? Jag har endast lekt med livet och när jag började ta livet på allvar så gick jag in i väggen”
Otroligt negativa tankar.. Måste försöka tänka annorlunda.

Jag vet att 30 bara är en siffra, men det är en ganska stor siffra. Siffran skrämmer skiten ur mig .