Det är oviktigt hur jag mår.

Det finns inget värre än att vara rädd, speciellt när man inte kan göra något åt det. Satt i bilen och föraren börjar andas häftigt och har ont.. Jag är inte rädd för att krocka, jag är rädd att föraren inte ska klara det längre och att det är slut nu. Jag kan inget göra, inte ens ta ratten då den redan är greppad med två händer. Ska vi stanna då du får andas? Nej då kommer vi inte hem. Jag håller mig lugn trots att jag är rädd. Visar jag mina känslor kan det bli värre. Aj aj och djupa andetag. Jag skiter fullständigt i om vi far in rätt in i ett räcke eller bil, jag skiter i om jag skadas. Personen som kör är viktigast. Varför kör inte jag? Jag har varken körkort eller erfarenhet. Jag  låter det vara som det är. Allt gick bra. Vi är hemma och det som behövs är hjälp upp för backen. Lägga sig i sängen och vila. Vi kramas och får förklarat för mig att der värsta är över nu. Hur mår jag? Det är oviktigt tycker jag.
Det viktiga är att du känner dig bättre och vi är hemma i trygghet. Sjukhus? Absolut inte så illa var det inte. Vad vet jag? Det är inte mitt hjärta,inte min smärta. Men det är min ständiga oro för vad smärtan kan göra mot dig.