Vår Vänskap,Vår Sanning

Min vän Michaela

Vi har en ganska lång och brokig historia ihop, kan en lugnt säga.
Allt började efter min allra första modellfotografering 2008.
Min fotograf på dåvarande Second chance Imaging hörde av sig till mig och ville att jag skulle agera som referens till en annan tjej han skulle fota.
Jag pratade med henne över mail, och efter det så gjorde de en fotografering ihop.
Efter det behöll vi kontakten och pratade sporadiskt om smått och gott.
Jag är osäker på tiden, men lite senare beslöt vi att vi skulle ses på en cider i sundbyberg där jag redan bodde och hon nyss flyttat.
Medan jag väntade undrade jag om jag skulle vara nervös, men så fort jag såg henne så kändes det som vi redan känt varandra en lång tid.
Vi satt väldigt länge och pratade om allt möjligt, jag tyckte hon hade ett stort hjärta och var glad i livet, och det passade mig.

Vi fortsatte hålla kontakten och ses, umgicks mer och mer, sedan behövde hon en bostad, så jag tog såklart in henne i mitt hem.
Michaela gav sig in i mitt lilla kollektiv, och vi bodde tillsammans en ganska lång tid.
Under den tiden delade vi både högt och lågt med varandra, pratade om både kärlek och smärta.
Sedan fick Michaela ett eget boende, och vi råkade bli osams vid ett senare tillfälle, men vi tog oss igenom även det och förlät varandra

Vi flyttade båda runt ett tag, levde mitt i virrvarret och utanför det, men har alltid hållit kontakten med varandra.
Sedan blev Michaela sjukskriven under fruktansvärda omständigheter, och jag ville stötta henne så mycket, men visste inte hur, så jag bad henne vända sig till de som skulle vara proffs.
Det gick inte så bra till en början och jag såg Michaela må allt sämre och kunde tillstlut inte bara titta på trots att jag saknade expertis.
Jag bad henne byta hjälp för det smärtade oss båda, och efter en del trix och fix så fick hon äntligen hjälp! Vilken lättnad!
Själv kämpade med att förstå varför hon inte bara kunde ”rycka upp sig”, men jag stöttade henne ändå tyckte jag.
Sedan blev jag själv sjukskriven… Hela min värld rasade och jag kastades långt ner i depression.
Mitt i all misär förstod jag plötsligt precis hur hon kände sig!

Jag fylldes med skam över att jag först stöttat henne – men när jag lagt på luren inte fattat varför hon inte kunde behålla ett jobb, eller ”se livet lite positivt” ”Bara försöka” osv.
Självklart var jag tvungen att be henne om ursäkt, fina Michaela förlät mig omedelbart, men det tog ett tag för mig att förlåta mig själv också.
Idag 4,5 år senare och fortfarande kämpar i min sjukskrivning, så är jag faktiskt glad över att jag gick sönder så jag kunde förstå vilken sits Michaela var i, samt så många många andra.

Trots vårat respektive mörker orkade vi hålla kontakten och stötta varandra med den lilla ork vi hade kvar.
Vi kallade varandra kärleksfullt för syskon, hon blev min extra lillasyster för ibland väljer man sin familj som Ni säkert vet.
Vi försöker ses, men ibland räcker inte kroppens ork till och vi får ställa in, ”men det är OK” som vi alltid säger till varandra.

Vi får vara trasiga hos varandra, vi får vara starka hos varandra, vi får skita i att diska, vi får äta en hel jävla tårta… allt ”är ok”.
När jag tänker på Michaela så ler jag, hon gör mig glad och tar aldrig mer än vad jag kan ge.
Hon är ärlig och trofast, hög som låg i livet, alltid där, alltid här!

KaLee Zillén

3 reaktioner till “Vår Vänskap,Vår Sanning”

Kommentera