Vart fan är medkänslan?

Det visade sig efter mycket om och men att det var möte med fk igår. Jag hann dit i god tid, något  ångestfylld och irriterad. Mötet var både helvette och pankaka kan jag tycka. Jag börjar med att förklara att jag mår skit och sovit dåligt.. inget konstigt med det. Men jag tycker att när de fått en förvaring så kan de gå långsamt fram. Min personliga handläggare var förstående och var lugn.. Som han alltid är.. Men den andra handläggaren gick inte speciellt lugnt fram.. Jag ville kasta en jävla kanon kula på personen i fråga. Men handläggaren gjorde bara sitt jobb men jag undrar vart medkänslan var? Fick veta att sjukintyget min läkare skrivit inte var bra alls, läkarutlåtande var bra. Jag behöver alltså fixa nytt intyg tills den 1a augusti. Min läkare är på semster augusti ut. Kul va? Så jag ringde min stöd kontakt direkt efter mötet o bad henne ringa mig illa kvickt.
Jag var helt jävla förstörd.. Det enda som var positivt med mötet var att jag fick veta att saker i intyget var fel. Och att ersättningen kommer att kommer höjjas om det går igenom. Ena handläggaren var jävligt tydlig med att det är svårt att få sjukpenning.. Personen i fråga ser att jag sitter och skakar och halvt gråter .. Inte fan kunde det visas lite medkänsla , eller åtminstone sagt det på ett lugnare vis. Jag vet att handläggaren bara gör sitt jobb, men för i helvette. Medkänsla!! Nu ska jag tydligen inte ha sjukpenning i särskilda fall utan vanligt sjukpenning tills de tagit beslut om Sjukersättning.

I bilen på väg hem bröt jag ihop totalt, jag skakade och grät som ett barn. Ett jävla vrak var jag. Till slut ringde min stöd kontakt upp och hon skulle se till o fixa så en annan läkare skulle kolla mina journaler och fixa detta. Antingen tills idag då hon och jag har möte, eller på måndag då en annan läkare är på plats.

Det är en jävla tur att jag har Micke, hade inte han varit där och väntat på mig,kört oss hem vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Han fanns där, höll min hand medans jag andades häftigt och grät. Han skojade om helt oväsentliga saker som får mig att le. Fan vad jag älskar min fästman. Han räddade mig igår, ja samt min stöd kontakt.

Med andra ord var jag ångestfylld och panikartad i onödan. Det är så jävla typiskt mig att måla fan på väggen.. Varför panika nu? Det är ingen panik än och det finns lösningar. Jag kan ju ändå inte göra något åt saken just nu. Det jag kan göra har jag gjort.. Kontaktade psykiatrin och sa som det var.

Mer kan jag inte göra eller hur? Jo sluta panika kan jag försöka med.

3 reaktioner till “Vart fan är medkänslan?”

  1. Usch de kan vara vidriga! När jag hade mitt avstämningsmöte satt jag och storgrät för att hon var så jäkla dum och saknade empati vad det kändes som, usch. Kram ❤️

Kommentera