Kunde jag så skulle jag göra slut.

Jag känner mig ensam trots att jag har underbara människor kring mig. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av ensamhet när jag i själva verket inte är ensam. Jag brukar säga att jag är ensam i min depression och i min ångest. Men samtidigt är jag inte det då ångesten och depressionen är mina ständiga följeslagare. Men jag ser varken ångesten eller depressionen som vänner, de är onda och elaka följeslagare som kräver mer av mig än vad jag ens orkar. Det de kräver av mig är någon form av bekräftelse. När jag har ångest får ångesten kärlek för jag ger den det de vill ha. Uppmärksamhet,förstörelse, och förtvivlan. Samma med depressionen. Kunde jag så skulle jag göra slut.. Ja som när man dumpar en pojkvän eller flickvän. Hade jag kunnat få alla negativa känslor att försvinna, ja tro mig jag hade gjort det för flera år sedan.

Jag kämpar varje dag med att hålla huvudet högt och se saker positivt. Jag har lärt mig att på något vis se det positiva i det negativa. Vissa dagar är det tufft. Men vi får inte glömma att även jag är jävligt stark och kämpar.

Även om jag har ett leende på läpparna och säger att allt är bra vissa dagar så är det inte det. För Säger jag att jag mår skit pga ångest så är det sällan någon som förstår och det blir en diskussion.. Jag pallar inte alltid ta den diskussionen.

Därför är det lättare att dra på fejk smilet och säga

”Allt är bra”. Det finns få personer som ser igenom det. Det gör mig glad på ett sätt.. För de personerna är dem som öppnar sina armar och ger mig en kram utan diskussion.

Tack för att ni finns.

5 reaktioner till “Kunde jag så skulle jag göra slut.”

  1. Nu när du skriver det ”för säger jag att jag mår skit pga pngest så är det sällan någon som förstår och det blir en diskussion” jag är nog exakt likadan när det gäller och snacka med folk. Pallar inte diskutera det och dom förstår oftast inte en ändå. 🙁 It sucks!

Kommentera