Det osociala monstret.

Jag kommer ihåg när jag och det tjej gänget jag hängde med under ett par år förklarade oss som systrar, vi gjorde allt ihop. Fanns inget utanförskap och inget skitsnack. Det var ”All for one ,one for all” vi var så jävla oslagbara och kärleken till vår vänskap var stark.. Otroligt stark. Efter en tid hände det som ofta händer när man blir äldre, vi gled ifrån varandra sakta med säkert. Eller i ärlighetens namn, de gled ifrån mig. Då förstod jag aldrig anledningen och jag var helt jävla knäckt. Tog säkert 5 år innan jag fattade vinken. Vinken var min psykiska ohälsa.. Under de åren vi umgiks så förstod inte jag att jag var deprimerad och hade ett rätt aggressivt beteende emellanåt. De tröttnade säkerligen på det, det tog flera år innan vi ens pratade med varandra.. Vi kunde se varandra på stan och bara gå förbi varandra. Tills den dagen jag inte kunde hålla käften längre. Jag kontaktade dem och bad om ursäkt och förklarade läget med min psykiska ohälsa. De hade ingen som helst förståelse för det hela.. Inte fan klandrar jag dem, har man aldrig varit deprimerad så är det svårt att förstå.  Idag kan vi ha en konversation om vi springer på varandra, vi hälsar och utbyter ett par ord här och där. Det är no hard feelings.. Tjejerna håller fortfarande ihop efter alla år .

Jag såg en bild på ett par vänner igår.. Inte dem jag nämnde ovan utan detta är ett grabbgäng.. De håller ihop i vått och tort och de har en gemenskap som är otroligt stark. Lika stark som jag och tjejerna hade. Jag kunde inte hjälpa att känna en känsla av utanförskap..

Men det är ju jag personligen som orsakat att jag inte har ngt tjej gäng längre. Jag har blivit allt för duktig på att dra mig undan och vara social. Jag är vanligtvis en otroligt social människa, älskar att hitta på saker och träffa vänner. Eller jag ska nog säga att jag VAR det..
Att ha de diagnoser jag har försvårar mitt liv extremt mycket. Det är så mycket jag vill, men vet ni? Det är så lite mitt psyke tillåter mig att göra. Kämpar dagligen med att ens orka lyfta luten och ringa min mamma. Att åka iväg med bara micke är absolut inga problem. Men att träffa vänner är svårt, jag gör det ofta trots att hela min kropp skriker ”Nej stanna hemma i din trygga vrå”. Hur mycket jag än vill träffa de få vänner jag har så blir det sällan av. Dels för att jag skjutit bort en del av dem eller för att tiden inte finns. De flesta har barn och familj och jag är självklart glad för allas skull❤ Menar inte att de ska släppa allt för min skull för att jag har orken att ses. Det är en hemsk tanke. Hsr man barn och familj krävs det planering osv❤

Jag har helt enkelt inte ett socialt liv och det är ingen annans fel än mitt eget. Jag har satt upp ett mål för mig själv. Vilket är :

Att jag ska ge mig ut mer, försöka träffa vänner och ignorera mina negativa tankar och känslor. Vad kan gå fel? Det kan bara gå åt rätt håll. Jag har både lyckats och misslyckats med mycket här i livet.. Detta är något jag tänker lyckas med.

Jag förstår om den här texten bara är en massa dravel för er som inte har liknande problem. Jag förstår om ni ser mig som en otroligt konstig människa som har dessa problem..
Men en sak NI måste förstå är att jag inte bryr mig om ni har svårt med förståelse. Jag bryr mig om mig själv och vill kämpa för att kunna vara den sociala och utåtriktade tjejen jag egentligen är. Hon finns här inne.. hon har bara lyckats gömma sig.. Jag ska söka med ljus och lykta om det så krävs. 🙄

För jag tänker lyckas med detta och inte låta det osociala monstret vinna.

4 reaktioner till “Det osociala monstret.”

Lämna ett svar till MittLivOmMig Avbryt svar