Mitt personliga helvette!

Jag är fruktansvärt trött på att gå runt och ha ett fejk smile på läpparna. Jag säger att allt är bra fast det inte är det. Jag vill inte vara någon till last, det är det värsta jag vet. Men om jag skulle säga som det är varje dag så skulle folk tröttna och tänka ”Kan hon inte bara må bra? Det är väll bara att rycka upp sig” Nej mina vänner det är inte bara att rycka upp sig. Jag har nydligen fått veta att jag är inprincip ett hopplöst fall.. Nu uttryckte jag mig lite väl hårt. Men att sitta framför sin läkare och få höra ”Vi är uttömda på rehableteringar och behandlingar, ingenting har funkat det vi kan göra nu är endast att medicenera dig och ge dig stödsamtal ” Vet ni hur jävla ont der gör? Fruktansvärt jävla ont. Vi har testat allt och helt ärligt så tog det hårt på mig när inte arbetsträning hjälpte heller. Den senaste gången ville jag verkligen. För helt ärligt så tror jag INGEN vill gå sjukskriven? Speciellt inte att få en rekommendation att bli sjukpensionär. För o helvette jag är snart 30 bast, jag vill ha en karriär, ett jobb. Jag vill vara normal. Men vad fan är normalt? Någon som kan definiera ordet normal? ”Ett jobb skulle göra dig gott” Visst skulle det göra det en dag eller två men sen bryter jag samman och får sådan djup ångest att jag ibland önskar att jag kunde försvinna. Men nej mina vänner jag lovar och svär att jag inte är självmordsbenägen

Det är jag absolut inte.. Hur sjukt det än låter så ÄLSKAR jag att leva trots min ångest,borderline och depression. Jag kämpar varje dag med att försöka komma tillfreds med situationen. Vad annars kan jag göra?  Ja jag har mina attacker och mår riktigt jävla dålig. Men jag sattes inte till den här världen för att glida på en räkmacka. Att jag fått dessa diagnoser och har min problematik går inte att skylla på något, jag har inte gjort något för att förtjäna det därför har jag ingenting att skylla på.

Jag minns första gången jag kände av ångest , jag var 13 år. Jag minns första gången jag fick en panikattack, då var jag 12 år. När jag var 20 stod jag inte ut med skiten längre så jag sökte mig till psykiatrin på egen hand.. Ja jag hade givetvis stöd från vänner och familj. Vi alls hoppades väll på att det skulle bli bättre.. Det vart det i perioder.. De senaste åren har mitt mående gått utför. Såklart jag har bra dagar och faktiskt är fri från ångest, jag tar verkligen vara på de dagarna.

Jag vet att allt detta inte gör mig till en dålig människa, man är inte en dålig människa för att man tampas med psykisk ohälsa. Tänk på det. Vi är bra och duger som vi är trots våra personliga helvetten.

Känner du dig deprimerad eller har ångest? Jobbiga tankar? Tveka inte att söka hjälp. Det är ingen skam i att få lite hjälp på traven. Sen vill jag att ni ska veta en sak! Bara för att psykiatrins tillgångar inte hjälpt mig så behöver det absolut inte betyda att det är samma för er. Vi är alla olika individer och har olika svårigheter. Skäms aldrig över svårigheterna, du är inte en svårighet.. Svårigheterna är en del av dig och mer än så är det inte.

Tvivla ALDRIG på att söka hjälp om ni känner att ni behöver det.❤

4 reaktioner till “Mitt personliga helvette!”

  1. Det där med att försöka skaffa jobb skulle ja oxå vilja i framtiden men det går tydligen inte för min del heller(tror ja pratat med dig om det i messenger) vilket jag tycker ä väldigt töligt 😑😒😔🙈

Kommentera