Varför kommer inte livet med en bruksanvisning?

När jag sitter framför läkaren och får frågan om jag har självmordstankar så bryter jag ihop fullständigt. Jag skakar, hulkar,gråter och sliter mig i håret. Hon försöker lugna mig så gott det går. När jag är kapabel till att svara så vet jag knappt vad jag säger för jag är så snurrig och knäckt. Hon lägger sin hand på mitt knä och talar om för mig hur stark jag är. Stark? Jag bröt ju för fan nyss i hop? Får frågan än en gång om jag har självmordstankar. Nu kan jag svara ordentligt. ”Jag tänker varje dag på hur skönt det vore om jag bara försvann och slapp all den här skiten, jag har kämpat i så många år och se vart de har tagit mig. Absolut ingenstans.. Men jag vet hur det är att ha någon som inte orkar längre och väljer att lämna nära och kära. Sorgen jag känner för dem är ingen sorg jag är villig att utsätta mina nära och kära för. ”

Jag går därifrån med en djup suck och lite tårögd. När jag kommer hem har jag fått ett brev från försäkringskassan att de överväger att neka mig sjukersättning, men att jag gärna får komma med synpunkter innan den 4e december . Paniken jag kände några timmar tidigare hos min läkare kommer som en käftsmäll. Väljer att ringa och lämna synpunkter och information när jag har panik.. Var det smart? Jag vet inte men personen jag pratade med sa att informationen jag gav honom kunde göra så de tippade över till ett mer positivt beslut. När vi lagt på så skriker jag rakt ut och tårarna rinner längs mina kinder.

Vad som hände sen minns jag inte, men sen den här dagen är det som att jag levt i någon slags dvala. Jag lämnar knappt hemmet, ligger mest i sängen och låter tårarna rinna längs mina kinder. Inte pga samtalet med min läkare eller fk. Det är för att jag känner att allt är så jävla hopplöst.. Jag är hopplös som inte blir bättre. Jag vill bli bättre, hur gör jag? Varför kommer inte livet med en bruksanvisning?

Det ska tydligen inte vara lätt.. Men nu är jag så pass trött på mig själv och mitt mående att jag tänker resa mig , torka tårarna och fortsätta kämpa. För det är vad som behövs , jag vägrar låta det här ta över mitt liv. Det är ett bakslag som jag måste lära mig hantera.

När det känns som att livet hänger på en skör tråd.

Den här låten har gått på repeat den senaste tiden. Jag älskar papa roach och är fortfarande aningen bitter att jag inte fick biljetter till spelningen de hade på fryshuset för ett tag sen. Det här är en  aningen gammal låt.

Men jag relaterar till den ganska mycket just nu. Ibland känns det som att livet hänger på en skör tråd och att jag behöver en livlina.

Tror alla kan känna så i bland? Gillar ni papa roach?

Varför skulle du vara så nyfiken?

Flera nätter i rad så har jag drömt om dig. Jag är privat detektiv och mitt mål är att finna dig för jag troe inte ett smack på att du lämnat oss. Jag gör ett suveränt jobb som detektiv måste jag ändå säga. För jag hittar dig livslevande och du har ett underbart sken kring dig och ett stort leende på läpparna. Du talar om för mig att jag är riktigt duktig som hittade dig, men att jag måste inse att du är borta. När jag vaknar har jag oftast tårar i ögonen. Det spelar fanimej ingen roll hur många år det har gått. Jag har svårt att inse att du somnat in. Det gör fortfarande så jävla ont.

Varför skulle du vara så förbannat nyfiken på allt? Man behöver inte testa allt man är nyfiken på, det kan sluta illa. Jag vet att du är på en bättre plats nu och att du mår mycket bättre. Det är det enda jag kan acceptera, att du är på en bättre plats nu. För tro mig du hade inte uppskattat hur samhället såg ut idag. Jag älskar och saknar dig så det gör ont. Varje dag ägnar jag dig en tanke, jag säger godnatt i mina tankar när jag ska sova. Jag hoppas du hör mig. Jag har skrikit efter dig ett flertal gånger, hör du det? Jag hoppas det.

Evigt älskad och evigt saknad.

Black Friday får mig att vilja spy

Jag måste bara spy lite galla över black friday. Nu handlar det inte om att jag inte har råd att shoppa för det har jag. Men det är alltid ”spara pengar på black friday” Allvarligt? Du sparar ju inga pengar genom att shoppa, du gör ju av med pengar oavsett eller hur? Nu klankar jag inte ner på de personer som väljer att shoppa under denna rea. Jag klankar ner på all jävla reklam om det och att de hävdar att man sparar pengar på att shoppa? Det går liksom inte ihop i mitt huvud. Jag vet helt ärligt inte ens varför denna dag existerar? Black friday alltså. Någon som kan förklara det för mig? För jag menar det är ju i stort sett rea konstant i butiker. På vintern rear de ut sommar kläder och vise versa. Varför ha en dag som folk hypar så extremt över? Det är en helt seriös fråga.

Är det så att ni valt att shoppa under Black Friday så vill jag återigen påpeka att detta inlägget är inte riktat mot er utan som jag skrev ovan.. All jävla reklam får mig att vilja spy.

The Finnish Invasion

Onsdagen den 29e november så är det dags för The finnish invasion på kraken i stockholm. Jag ser verkligen fram emot det, jag ska gå med Maria och min kärlek Micke. Igår fick jag veta att de bytt biljett leverantör och sänkt priset. Vi som köpt genom keyflow kommer bli kompenserade med mellanskillnaden. Men hörrni nu finns det liksom ingen ursäkt att inte gå när de sänkt biljett priset.

Banden som ska spela är Santa Cruz ,Shiraz lane Sister och Styrknine. Riktigt bra line up tycker jag. Säkra era biljetter här .

Hoppas vi ses på Kraken💜

Fartfyllt?

Jag skulle kunna säga att dessa dagar jag inte bloggat har varit extremt fartfyllda och jag inte haft en lugn stund. Men så är inte fallet, de enda stället de har varit full rulle på är i mitt huvud. Jag har inte haft något vettigt att skriva så då har det fått stå still här. Det har faktiskt varit skönt med en liten paus. Jag har ju sagt det att så fort jag känner stress över att blogga, då lägger jag det åt sidan en stund. Vilket jag nu gjorde utan förvarning😉

Mitt mående är helt okej idag faktiskt. Ångesten är alltid med mig som en följeslagare, men den är inte särskilt stark idag vilket är skönt. Dock så har jag extremt ont i kroppen , har fuskat lite med övningarna jag fick av sjukgymnasten. Ska försöka fixa lite med dem under kvällen tänkte jag.

Vad har ni haft för er?

Det jag inte märker störs jag inte av

Jag hade väldigt svårt att somna igår.. Micke snarkade som fasiken för han hade glömt snark sprayen och jag ville inte väcka honom och tvinga honom att ta den. Anledningen till det är för att jag är ganska säker på att när jag väl somnade så vaknade han av mina snarkningar. Det brukar vara så😂 Jag erbjöd mig att också börja med snark spray. Men micke menade på att det inte behövs. För när jag motionerar så snarkar inte jag. 😂 Kan vara så att han försöker motivera mig till att börja träna igen. Men jag störs ju inte att att jag snarkar så det får vänta lite till.

Så fort jag vaknade i morse så begav jag mig iväg till en kär vän för att ta en fika. Så himla mysigt att bara sitta och prata skit och dela en massa skratt med någon man bryr sig om.

Vad gör ni idag?

Tänker kämpa för mina rättigheter även om jag faller pladask

Ångest nivån är riktigt hög idag. Jag är så trött på att sitta och vänta på besked från FK så jag ringde till den handläggaren jag pratade med sist för att fråga hur allt går. Han berättade då att han rekomenderat att det ska beviljas med sjukersättningen, men att hon som tar besluten tycker att mitt ärende är svårt att besluta. Jag fattar verkligen inte vad som är så jävla svårt? De har fått in alla dokument de behöver och de har pratat med min läkare som har bekräftat att de jag sagt till dem stämmer. Samt att de har ett  sju helvettes rakt och ärligt läkarutlåtande. Om min handläggare rekommenderar att det ska bli beviljat så borde jag se ljuset i tunneln, men jag blev bara irriterad istället. Har väntat i 5 jävla månader nu.

Frågade om jag skulle behöva komma in med ett nytt sjukintyg iom att mitt går ut i december, då sa han att jag kommer ha ett beslut innan dess. Bra tänkte jag. Sen börja tankarna gå ”Tänk om de inte blir beviljat, då krävs det energi av mig att överklaga, har jag energin till det?” Jag har knappt ork att kliva upp på mornarna men jag gör det för att försöka ha någon form av struktur.
Idag känner jag mig nedslagen,ledsen och jävligt knäckt.
Vad som än händer så vet jag att jag måste fortsätta kämpa för mina rättigheter. Även om jag faller pladask.

Överdriven stress hos stockholmare

När man bor på landet som jag gör så är man väldigt van vid att den komunala trafiken är ganska gles. Såvida du inte traskar 3,5 km till en buss som går varje kvart det vill säga. Jag knatar antingen de kilometrerna när jag ska någonstans eller så tar jag lill bussen som jag kallar den. Den går ute vid grusvägen och dit är den ca 1 km vilket går fort att gå. Den bussen tar mig till tåget som tar mig till stan. Den går varannan eller var tredje timme, och tåget går en gång i timmen. Här ute på landet finns ingenting som heter stress i det fallet.

Men så fort man kommer in till Stockholm så ser man att folk springer till tunnelbanan för de vägrar vänta 5 minuter tills nästa går? Jag springer aldrig till tunnelbanan då det kommer en ny efter ca 5 minuter. Jag förstår verkligen inte stressen, stockholmare stressar alldeles för mycket. Ja eller människan överlag stressar för mycket, inte bara stockholmare. Visserligen kan det vara så att de kanske missar en buss om de inte hinner med tunnelbanan? Vad vet jag? Det känns som att det är VM i stress nere vid tunnelbanan på t centralen ibland. Där går jag i min egna lilla värld o bryr mig inte speciellt mycket om jag missar tunnelbanan eller en buss hem. Hem kommer man alltid på ett eller annat vis.

Kära stockholmare sluta springa för livet när du ska med tunnelbanan, det kommer fler.

Vill visa mig starkare än vad jag egentligen är

Har ni någonsin gråtit så mycket att ni kräks? Har ni någonsin skakat så mycket så det känns som att kroppen ska gå mitt i tu? Har ni vaknat av att ni skriker i sömnen? Har ni vaknat i dyblöta sängkläder för att ni svettats så mycket pga mardrömmar? Om ni har det så vill jag att ni ska veta att ni inte är ensamma. Jag har det så nästintill varje dag, och det har gått så långt att jag rycker på axlarna åt det för det är vardagsmat. Självklart vet jag att det är fruktansvärt osunt, psykiatrin vet om situationen och de gör vad de kan för att hjälpa mig. Men det finns inte så mycket att göra. De har föreslagit att jag ska läggas in ett antal gånger och jag har tvär vägrat. Så länge jag inte är en fara för min omgivning eller självmordsbenägen så kan de inte tvinga mig heller. Min sköterska tror dock som jag, att jag mår bättre hemma än vad jag skulle göra om jag var inlagd Jag låter trotsig jag vet, jag låter säkerligen otacksam också. Men jag vill på något sätt klara av de här själv och härda ut. För någon gång ger det ju med sig? Eller?
Jag ver innerst inne att den här situationen är ohållbar.. Jag äter knappt, sover gör jag men har ofta mardrömmar,gråter flera gånger om dagen. Oftast när jag är ensam.. Sällan när Micke är hemma.

Det är som att jag vill visa mig stark inför honom, visa att jag är en super kvinna. Men han ser igenom mig när jag mår som sämst. Jag kan inte sätta på mig en mask inför honom och låtsas att allt är bra. Förstår inte ens varför jag försöker? Kan bero på att jag är trött på att alltid må kasst och jag vill att han ska se mig glad?

Nu är det ju så att jag faktiskt inte alltid mår såhär, jag har ljusa och fina dagar också. Men när allt känns sämst åker masken på, trots att jag vet att det inte funkar.