När självskadandet känns som den enda utvägen

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra när jag får negativa känslo stormar inom mig. Just nu är ett sådant tillfälle.. Jag är ledsen och tårarna rinner längs mina kinder samtidigt som jag är så jävla förbannad. Vad jag är förbannad på? Att jag mår som jag gör, att min kropp strejkar, att jag vaknar med ångest varje morgon. Att min verklighet blir dystrare och dystrare för vardag som går. Jag känner mig kvävd. Inte av min kärlek utan av livet själv. Jag ställde mig ute på tomten och skrek så högt jag kunde i hopp om att jag skulle få känna annat än förtvivlan. Det hjälpte inte.. I dessa stunder är jag nära på att ta till självskadande igen, men jag gör det inte. Jag väljer att skriva istället. Att skriva är och har alltid varit som en terapi för mig. Det känns som att jag bekämpar ett jävla krig, krig mot mig själv. Det spelar ingen roll hur stort hjärta jag har och hur mycket jag vill hjälpa mina nära och kära. Inte i den här kalla världen. Även om jag skulle kunna hjälpa varenda själ som behöver hjälp så kan jag inte hjälpa mig själv .. När jag inte ens kan se ljuset i tunneln …

Jag har fått nog av det här. Jag har fått nog av att vara jag, att gå runt med ständig oro. Men det är min vardag och jag behöver finna ett sätt att hantera allt på. Jag har ju gjort det innan, varför är jag inte kapabel till det nu för? Jag är i en negativ cirkel.. Men någonstans finns det ett kryphål  och jag ska ge mig fan på att hitta det.

Det är inte ett dåligt liv, jag har bara en jävligt kass kväll. När jag vaknar imorgon bitti så är det en ny dag, och då kanske gnistan tillbaks och jag kanske känner en strimma hopp? Jag kanske ser ljuset i tunneln. Jag har bestämt mig för att inatt ska jag sova riktigt gott och drömma vackert så kommer morgondagen bli tusen gånger bättre än vad jag gör i skrivande stund.

6 reaktioner till “När självskadandet känns som den enda utvägen”

Kommentera