Jag är knarkare, det är iallafall vad jag hört

Jag har alltid trott att jag faktiskt skulle bli något. Jag vet inte exakt vad, men något. Trots att jag var rebelisk i skolan , ja när jag var där. Jag hade bestämt mig redan i 5e klass att skolan var skit. Jag behövde inte allt de lärde ut för att få ett jobb. Jag hoppade av gymnasiet efter ett år på IV och några månader på handels programmet. Det var onödigt att vara kvar när jag skolkade så pass mycket som jag gjorde. Jag började arbeta på ica och tyckte livet var perfekt, inte fan behövde jag utbildning.


Sen åkte jag sverige runt för att kolla rock band, det var nog den enda anledningen till att jag jobbade. För att ha råd att ha roligt. Jag kände mig så jävla levande. Så bra som jag gjorde då, ja så bra har jag inte mått på flera år. Men tanken att bli något fanns kvar, visst fan kunde jag det utan utbildning. Jag började hjälpa banden jag såg att sälja deras merchendise. Där behövde man ingen utbildning, det var riktigt kul dessutom. Efter ett par år i den svängen så började verkligheten komma i kapp mig, lika snabbt som blixten slår ner.

Vad fan ska jag göra med mitt liv? Jag måste ju bli något. Just det där bli något jagade mig i flera år innan jag kom på vad jag skulle göra. Jag ville arbeta med barn och jag hade en intervju på en förskola och de var villiga att anställa mig trots att jag inte hade utbildning. Jag var så glad, fram tills den dagen jag satt på tåget med en vän och telefonen ringde. Det var kvinnan som skulle bli min nya chef. Hon berättade att hon inte kunde anställa mig trots att mitt brottsregister var rent. För en förälder hade hotat med att flytta sitt barn om de anställde mig, vad hon hade fått nys om att jag skulle arbeta där vet jag inte. Men anledningen till att hon hotat med att flytta sitt barn var för att hon hört att jag gick på droger i samband med att jag var ute på rock konserter. Vilket inte stämmer. Jag erbjöd mig att lämna urin damt blodprov för att bevisa motsatsen. Den gubben gick inte och jag blev inte anställd.


Där och då bestämde jag mig för att utbilda mig till barnskötare så jag kunde arbeta med barn. Utbildningen på komvux gick galant, hade grymma betyg. Detta var ju något jag brann för och verkligen ville. När jag äntligen fick ett vikariat på en förskola så var jag överlycklig. Äntligen så hade jag blivit något. Men med en utbildning. Stoltheten vällde över mig. Tyvärr fick jag söka mig vidare efter ett par månader för vikariatet gick ut. Dessvärre blev inte den kommande anställningen långvarig. Vilket är mitt eget fel. Eller egentligen inte kanske. Det vart för mycket för mig. Jag stod ute i lekparken med barnen och jag brast i tårar och hade en sjuhelsikes panikångest attack. Vad den berodde på? Är fortfarande ovetandes om det. Men jag blev sjukskriven och har varit det sedan dess.

Jag blev någonting i slutändan. En sjukskriven barnskötare som tycker livet är ganska trist just nu. Men jag har lärt mig mycket på vägen, mycket om mig själv. Mycket om att folk tror på allt de hör även om JAG vet att det inte stämmer. Samt att det är lönlöst att försvara sig i omöjliga situationer. Men en av de viktigaste sakerna jag lärt mig är att jag ikte behöver bli något. Jag är redan något . Jag är mänsklig, jag är en fästmö, jag är kvinna och jag är mig själv. Mer än så behöver jag inte vara.

6 reaktioner till “Jag är knarkare, det är iallafall vad jag hört”

  1. Men va faan herregud. Att tro att du knarka bara för att du var på massa konsärer. Hur sjukt att tro sånt?!😒😓 vilken kärring asså. Visst det ä ju en del idioter som gör sånna sjuka saker antar ja på sånna ställen men att tro att du gjorde det. Asså wtf?! 😮

  2. Ja du jag håller med dig. Detta är visserligen många år sen. Kanske 10 år sen. Men Vallentuna är en liten skit komun och folk hade inget annat att göra att sprida falska rykten och alla trodde på va de hörde.😕

Kommentera