Min pappa förtjänar inte en plats i mitt liv

Jag är inte ett dugg förvånad över att jag inte hört något mer av min pappa på ett tag, i ärlighetens namn är det rätt skönt. Han har en tendens att ställa krav på mig, vilket han inte ens har rätt till. Nu har han ju fått den uppmärksamhet han behövde för att han ska finnas i mitt huvud igen. Han är listig den där jäveln. Jag vill inte ägna en tanke åt honom, jag vill inte undra om han är onykter eller om han hoppade framför tåget. Jag vill skita i det , vill inte att det ska beröra mig. Men nu kan jag inte stänga av. Det tog mig flera år att göra det, vill inte att det ska ta lika lång tid nu. Mina småsyskon tycker jag är alldeles för hård mot honom, jag skulle vilja berätta anledningen för dem. Men jag gör det inte.. De har en hyffsat bra bild av honom och jag tänker inte förstöra den. Det får han göra själv, vilket han kommer göra.. För allt han rör vid förstörs, hans egna ord och jag kan bara hålla med. De vet att han dricker och inte alltid håller sig till sanningen och dem har blivit besvikna på honom ett par gånger. Men dem älskar sin pappa och vill ändå ha honom i sitt liv, jag tänker inte hindra dem.

Jag behöver inte honom för att umgås med mina systrar. Dom vet inte hur jag hade det under min uppväxt med pappa och det är lika bra. Kan jag rädda dem från att bli ledsna och tycka illa om honom så gör jag det. För han behandlar inte dem på samma vis. Då hade jag fått veta det för längesen. Tjejerna är väldigt öppna och berättar för mig så fort det är något fel. De har aldrig sagt att han höjt handen eller liknande. Det är mest att han aldrig svarar i telefon, tar deras pengar och betalar inte tillbaks. Vilket är rent fruktansvärt det också.

Jag tänker inte ägna flera år åt att få bort alla tankar igen. Jag måste hitta ett sätt så det går fortare denna gång. För han förtjänar inte en plats i mitt liv.

8 reaktioner till “Min pappa förtjänar inte en plats i mitt liv”

  1. hoppas du lyckas, hoppas du får frid och lyckas få bort honom ur ditt huvud. det är fruktansvärt att behöva gå med sån ilska/rädsla/oro. men jag tror att det enda sättet är att förlåta honom. hur sjukt det än låter behövs det oftast för att man ska få ro och lyckas gå vidare. acceptera att han väljer att vara den han är och förlåta det som varit för att sedan ta ett beslut att blicka framåt ❤️

Kommentera