Jag kommer bli en sjuhelsikes bra mamma!

De flesta av våra vänner och bekanta har barn och familj, vilket jag tycker är fantastiskt. Jag ska erkänna att jag väldigt gärna vill bli mamma själv när tiden är rätt. Men när vet man att tiden är rätt? Jag kan känna mig ganska stressad över det här, speciellt när jag får frågan ”När är det dags för er att skaffa barn”. Jag brukar svara ” När vi känner för det” med ett leende, men inombords så stiger stressen och det är nästintill så jag får panik.

Det har även hänt att jag pratat om barn med släktingar och nära vänner och har då fått höra ”Du ska nog ordna upp ditt liv först” Ska jag ordna upp mitt liv för min eller deras skull? Det är ju givetvis för min skull, men det dem inte verkar förstå är att mitt liv ser ut så här. Jag är sjukskriven och har diagnoser som jag lever med, jag kan inte trolla bort dem. Som om att jag skulle bli en dålig mamma för att jag är sjukskriven och kommer förmodligen vara det riktigt länge?

Jag VET att jag skulle bli en sjuhelsikes bra mamma. Men det är jag och Micke som bestämmer när vi vill skaffa barn, och ingen har rätt att tala om för mig att jag behöver ordna upp mitt liv först. Självklart vill jag vara en person som kan arbeta och jag gör ALLT i min jävla makt för att komma dit. Så medans jag jobbar på det så kan ni med åsikter om hur vida det är dags för mig att skaffa barn eller inte hålla det för er själva.

Brev från en vän❤

Jag kan ha postat detta förut vet att jag gjorde det i bloggen jag hade på nouw, men det verkar inte ha följt med hit. Väljer att posta detta brev från min fina vän en gång till då jag tycker det är så fint❤

 

Min vän Michaela

Vi har en ganska lång och brokig historia ihop, kan en lugnt säga.
Allt började efter min allra första modellfotografering 2008.
Min fotograf på dåvarande Second chance Imaging hörde av sig till mig och ville att jag skulle agera som referens till en annan tjej han skulle fota.
Jag pratade med henne över mail, och efter det så gjorde de en fotografering ihop.
Efter det behöll vi kontakten och pratade sporadiskt om smått och gott.
Jag är osäker på tiden, men lite senare beslöt vi att vi skulle ses på en cider i sundbyberg där jag redan bodde och hon nyss flyttat.
Medan jag väntade undrade jag om jag skulle vara nervös, men så fort jag såg henne så kändes det som vi redan känt varandra en lång tid.
Vi satt väldigt länge och pratade om allt möjligt, jag tyckte hon hade ett stort hjärta och var glad i livet, och det passade mig.

Vi fortsatte hålla kontakten och ses, umgicks mer och mer, sedan behövde hon en bostad, så jag tog såklart in henne i mitt hem.
Michaela gav sig in i mitt lilla kollektiv, och vi bodde tillsammans en ganska lång tid.
Under den tiden delade vi både högt och lågt med varandra, pratade om både kärlek och smärta.
Sedan fick Michaela ett eget boende, och vi råkade bli osams vid ett senare tillfälle, men vi tog oss igenom även det och förlät varandra.

Vi flyttade båda runt ett tag, levde mitt i virrvarret och utanför det, men har alltid hållit kontakten med varandra.
Sedan blev Michaela sjukskriven under fruktansvärda omständigheter, och jag ville stötta henne så mycket, men visste inte hur, så jag bad henne vända sig till de som skulle vara proffs.
Det gick inte så bra till en början och jag såg Michaela må allt sämre och kunde tillstlut inte bara titta på trots att jag saknade expertis.
Jag bad henne byta hjälp för det smärtade oss båda, och efter en del trix och fix så fick hon äntligen hjälp! Vilken lättnad!
Själv kämpade med att förstå varför hon inte bara kunde ”rycka upp sig”, men jag stöttade henne ändå tyckte jag.
Sedan blev jag själv sjukskriven… Hela min värld rasade och jag kastades långt ner i depression.
Mitt i all misär förstod jag plötsligt precis hur hon kände sig!
Jag fylldes med skam över att jag först stöttat henne – men när jag lagt på luren inte fattat varför hon inte kunde behålla ett jobb, eller ”se livet lite positivt” ”Bara försöka” osv.
Självklart var jag tvungen att be henne om ursäkt, fina Michaela förlät mig omedelbart, men det tog ett tag för mig att förlåta mig själv också.
Idag 4,5 år senare och fortfarande kämpar i min sjukskrivning, så är jag faktiskt glad över att jag gick sönder så jag kunde förstå vilken sits Michaela var i, samt så många många andra.

Trots vårat respektive mörker orkade vi hålla kontakten och stötta varandra med den lilla ork vi hade kvar.
Vi kallade varandra kärleksfullt för syskon, hon blev min extra lillasyster för ibland väljer man sin familj som Ni säkert vet.
Vi försöker ses, men ibland räcker inte kroppens ork till och vi får ställa in, ”men det är OK” som vi alltid säger till varandra.
Vi får vara trasiga hos varandra, vi får vara starka hos varandra, vi får skita i att diska, vi får äta en hel jävla tårta… allt ”är ok”.
När jag tänker på Michaela så ler jag, hon gör mig glad och tar aldrig mer än vad jag kan ge.
Hon är ärlig och trofast, hög som låg i livet, alltid där, alltid här!

KaLee Zillén

Utvecklingssamtal med mig själv – Vad är viktigt för mig just nu

Det är viktigt att ha utvecklingssamtal med sig själv ibland. Dels för att utvecklas och för att ransaka sig själv lite. Det kommer komma upp lite inlägg ett tag framöver där jag tar upp frågor som jag svarar på. Med start idag!

Vad är viktigt för mig just nu?

Jag är en väldigt stressad person och jag försöker att finna någon slags balans . Harmoni är väldigt viktigt just nu. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska få det lugnet i kroppen som jag behöver. På ett eller annat vis så kommet jag lyckas. Hälsan är alltid viktig och ska alltid komma först. Utöver det så är min sambo,vänner och familj viktiga och det är inte bara just nu utan de är alltid viktiga!

Vad är viktigt för er just nu?

Jag bröt ett löfte

Jag har brutit ett löfte och jag avskyr vanligtvis att inte hålla mig till det jag sagt/lovat. Har några vänner som alltid säger ”Klipp för fan inte håret, försök rädda det med inpackningar och oljor” När jag kämpat i ett år utan resultat så gav jag upp. Igår var vi iväg en sväng och jag såg en frisörsalong med rimliga priser, de hade Drop In och det var ingen kö alls så jag slog minsann till. Nu är mina slitna toppar ett minne blott och jag älskar mitt nya jag

De rekommenderade en inpackning som skulle vara bra så den köpte jag också. Ska börja sköta håret bättre nu så det kan bli långt och fint så småningom. Om 6-8 veckor ska jag tillbaks och klippa topparna, då blir det lite oraplex behandling också om plånboken tillåter.

Har ni testat oraplex? Hur ofta klipper ni er?

Vill finna harmoni

Det har verkligen varit ett par intensiva dagar. Känner mig helt slut som människa. Den här veckan ska mitt fokus vara på att finna lite harmoni och inte stressa sönder mig själv. Är väldigt bra på att göra det sistnämnda.

Hade tänkt vara hemma och ta der lugnt idag men insåg att jag behöver handla. Om en stund så beger vi oss mot Vallentuna/Arninge. Kan ju hoppas på att det inte är fullsmockat överallt.

Blir nog att sitta i solen en stund när vi kommer hem.

Vad hittar ni på idag?

Vi är aldrig ensamma, vi har varandra!❤

Ljudet av sårbarhet brinner inom mig, jag är inte där jag vill vara. Men en dag är jag det och då är allt okej. Jag vet att vi alla känner smärta, sanningen är gömd djupt i våra ögon. Vi döjer våra tårar i regnet som smattrar mot taket. Vi har haft vår beskärda del av smärta och det känns som att vi faller gång på gång. Även om det gör ont att falla och vi får skrapsår så läker vi, sakta men säkert. Hela livet är fullt av både uppgångar och nedgångar. Hur vi väljer att ta oss igenom det är upp till vsr och en. Men vi är aldrig ensamma, vi har varandra. ❤

Vilken jääävla kryssning!

Vaknade ganska sent idag, känner mig riktigt mör efter kryssningen. Close up båten levererade verkligen. Jag var väldigt skeptisk till en början då jag vanligtvis inte lyssnar på punk. Men jag är så glad att jag hade fel för det vsr verkligen fantastiskt. Det enda som var negativt var att min kropp la av som jag brukar säga. Men jag ignorerade smärtan så mycket det gick och hoppade och tjoade. Bandet som inponerade mest var Dia Psalma. Jag har nog aldrig blivit så berörd av ett band jag vanligtvis inte lyssnar på. Vet inte om det var texterna i sig eller om det var för att publiken gav så mycket kärlek. Det var ett jäkla tryck!

Mitt stora mål med den här kryssningen var att jag skulle fånga solnedgången och soluppgången på bild, kanske ett konstigt mål när man är på punk kryssning. Men jag finner ett enormt lugn och harmoni av det så jag stog ute på däck en hel del. Kan med glädje berätta att jag fick allt jag ville ha på bild.

Det var trevligt att träffa lite vänner jag inte sett på ett tag heller.

Så skönt att vakna i sin egna säng i morse. Det är som man säger, borta bra men hemma bäst

Foten måste röntgas!

Läkarbesöket gick ju inte riktigt som jag tänkt mig! Jag hade bett om att få göra en hälsoundersökning i samband med att de kollade min fot, men jag är tydligen för ung för att genomgå en sådan undersökning. Det skulle kosta mig tusentals kronor fick jag veta. Sen visst inte jag att jag behövde fasta för att kolla blodsockret. Eller jag visste det men jag tänkte inte så långt då magen skrek efter frukost när jag vaknade.Så jag får återkomma en annan dag och ta de provet.

Min fot behöver röntgas och det var ingenting jag skulle hinna med idag då vi snart ska bege oss. Så nästa vecka får jag bege mig till Norrtälje sjukhus på deras drop in för att se om det är en spricka eller inte. Troligtvis är det de och dem kommer inte kunna göra någonting åt det. Men jag gillar att ha svart på vitt så jag kan utesluta saker.

Så nästa vecka blir det en hel del läkarbesök igen. Vet  inte om jag tycker det är särskilt roligt, men va tusan det är lika bra!

Sofia Gästbloggar!

Hej alla fina!

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva i en enorm bergochdalbana, vissa stunder går det väldigt fort ner och andra väldigt fort upp. Ena dagen kan jag känna mig som en enormt stor fågel i en mycket trång bur som varje dag vill väckla ut mina vingar och flyga ut. Andra dagen kan det kännas som att jag har massa kedjor på min kropp och jag kommer inte loss från mig själv. Tredje dagen kan jag känna mig lika skör och sårbar som ett nyfött barn som är i behov av andras hjälp. Oavsett dag så finns alltid rädslan i mitt liv att tappa fotfästet helt och bara famla runt i ett tjockt mörker utan ljus att hitta ut. När vissa människor ser på mig så ser dom en lat, okunnig och självisk person men så är inte fallet för egentligen är jag bara livstrött, oerfaren om att stå stadigt och en person som gör allt för att överleva.
Vi med psykisk ohälsa väljer inte att ha det själva, vi vaknar inte upp en dag och bara börjar må dåligt utav anledning som vissa verkar tro. Att ständigt få höra att det är bara att rycka upp sig eller var positiv så går det över är ren lögn. Jag kan bara prata från mitt eget liv och känslor men jag har testat så mycket för att komma upp men fortfarande står jag kvar på trappsteg ett och kämpar förtvivlat för att bara få komma till trappsteg två. Jag har haft psykisk ohälsa i många år och har stängt många ute av ren rädsla och jag kan inte räkna hur många som har tagit avstånd när jag behövt dom som mest. Dom som inte har haft psykisk ohälsa någon gång kan inte relatera till hur vi mår. Dom kan inte förstå hur man ena dagen kan trampa i djupaste leran och andra dagen vara glad. Jag minns inte hur många gånger jag kan skrikit efter hjälp men ingen hör eller ser och jag har bara fått sätta på mig den glada masken igen. Det börjar kännas pinsamt att man gång på gång försöker komma någonstans men man springer alltid in i samma vägg igen. Enda gången jag inte känner mig helt fastlåst och glad är när jag släpper tankarna och pressen och stressen man får från alla möjliga håll. Pressen att vara på ett speciellt sätt, att vara alla till lags eller stressen att man måste komma någonstans i livet och orka mer än vad man egenligen gör. Ångesten över framtidens mående ligger som ett tungt regnmoln över mig och jag funderar ofta på hur jag ska komma ifrån det och få fortsätta gå i solsken.

Med denna text vill jag först säga att du är inte ensam, det finns så många som lider av psykisk ohälsa och behöver hjälp men ingen ser.
Jag tycker att psykisk ohälsa måste tas mer på allvar för det är en kamp att leva med det varje dag.

https://nouw.com/sofialissmyr

Vi ska ut på de 7 haven

Godmorgon!

Idag är jag uppe lite tidihare än vanligt. Jag ska snart bege mig till vårdcentralen och kolla upp min fot, ska även ta lite blodprover. En helt vanlig hälsoundersökning med andra ord. Har tänkt länger att jag ska ta tag i det och nu är det dags!

Ikväll så beger vi oss ut på dem 7 haven och jag är inte ett dugg sugen, kanske beror på att det är tidig morgon och jag är trött? Det är en tema kryssning och ett gäng punk band ska spela. Kan bli kul, ja när jag vaknat till lite😉

Vad hittar ni på idag?