Jag heter Michaela och är dotter till en alkoholist!

Jag ser på displayen vem det är som ringer och jag vill inte svara, men jag gör det ändå för det kan ju ha hänt något med mina systrar eller min farmor. Det första jag möts av är ”Varför svarar du inte på mina sms, jag behöver pengar”. Vill jag ge honom pengar så han kan gå till bolaget och köpa alkohol så det lindrar hans begär? Jag vill inte och jag tänker inte göra det ” Hur kan du behandla mig såhär när jag tagit hand om dig i hela ditt liv?”

Om misshandel både psykiskt och fysiskt är att ta hand om mig i hans värld, vilket det är så måste jag säga emot och det gör jag. Hur har han fått mitt nummer? Jag har ju sett till att han inte ska få tag i mig? Varför har jag hans nummer? Jag förstår mig varken på honom eller mig själv. Ilskan väller över mig över att jag ständigt hoppas på någon form av förändring. Men jag vet inte om det är förändringen hos mig eller honom som lockar mest. Förmodligen det sistnämnda. Men det kommer aldrig ske och det för ont i mig. Mannen är trots allt min far och jag vill ju så gärna att han ska förändra sitt liv, även om det är upp till honom och inte mig. Varje gång jag ägnar honom en tanke eller svarar i telefonen så kommer allt tillbaks, flashbacks från den tid jag bodde hos honom. Det ska erkännas att det var bra till en början, men jag lärde mig snabbt vad jag kunde och inte kunde säga. Att stödja hana drickande kommer jag aldrig att göra. ”Jag har inte ätit på 3 dagar” jag vill så gärna tro honom men jag gör inte det. Även om han inte ätit på 3 dagar så kommer slantarna gå till hans missbruk.

Kan fortfarande känna av alla örfilar, alla slag och de hårda orden. ”Kan du förlåta mig?” Jag har förlåtit så jag själv kan gå vidare. Men jag kommer aldrig glömma , ångrar att jag förlät för jag kan inte gå vidare när jag ständigt blir påmind.

 Jag heter Michaela och är dotter till en alkoholist!

Jag tog inte åt mig!

Mitt humör vände tidigare idag så nu är jag faktiskt lite glad😍 Vi åkte iväg för att äta på wooken och så handlade vi lite. Inte världens roligaste aktivitet men att få komma hemifrån gör väldigt mycket för mig.

Jag har suttit och klurat på gårdagens inlägg om samarbeten, eller inte om inlägget men på kommentarerna samt de mail jag fått. Mest mailen, de var inte särskilt trevliga men jag ska vara ärlig och säga att jag inte tog åt mig. Menar alla har olika syn på saker och ting. Vilket bör respekteras, sen som några av er skrev så är det en sak att föra diskussion/argumentation. Men att nedvärdera någon är och kommer aldrig vara okej. Sen får man räkna med att lägger man ut ett sådant inlägg som jag gjorde igår kommer det reaktioner vilket jag var beredd på.

Måste även säga att jag ofta låter arg i text, så om ni upplevde det så i kommentars fältet så ber jag om ursäkt. För arg var det sista jag var❤

Känslostormar

Jag hade verkligen ingen bra dag igår. Jag var nedstämd och kände mig instängd. Var så sugen på att hitta på något men ingen i hushållet orkade, och att bara sitta inne på sina 25 kvadrat gjorde mig irriterad och väldigt utåtagerande. Smällde Hej vilt i dörrar och kastade grejer om mig. Jag agerade otroligt barnsligt i ärlighetens namn, tyvärr är detta utåtagerande någonting som ligger i min diagnos. Kämpar dagligen med att hantera det, ibland funkar det och i bland inte. Det var för sent för att jag skulle kunna bege mig iväg själv och hitta på ngt. Att knata 4km i 33 graders värme till bussen va ingen ide. Hur som helst gårdagen var en mindre bra dag.

Humöret idag är ungefär samma. Vaknade alldeles för sent, vill hitta på någonting men det verkar som att min sambo hellre är hemma idag med.

Det är verkligen inte det lättaste att bo så o centralt som vi gör, inte heller att det är så pass litet. Men det positiva är att vi har tak över huvudet och mat på bordet varje dag. Så jag har massoe att vara tacksam över, trots att jag inte alltid får som jag vill❤

Det här med samarbeten

Jag tycker det är så himla svårt det här med sammarbeten med företag. Jag får en del förslag men har tackat nej till det mesta. För en tid sedan så tackade jag ja till ett samarbete med Brothers and sisters . Det är en webbshop som säljer superfina smycken och de har väll kanske inte det bästa upplägget kring samarbeten. Men som sagt jag tackade ja. Varje gång jag gör reklam för företaget så gör jag fått någon form av skit av följare/läsare för jag valt att samarbeta med dem. Det kommer meddelanden som ”Du är ju helt slut som valde att tacka ja, du vinner ingenting på detta och får ju inte in några pengar”

Är det någon som tänkt på att jag kanske vill ha det så? Med tanke på att jag är långtidssjukskriven så får jag INTE tjäna pengar vid sidan av! Gör jag det så skulle allt gå käpprätt åt helvette och det vill jag inte. Det är upp till mig och absolut INGEN ANNAN vilka företag jag eventuellt samarbetar med. Att komma med elaka medelanden säger mer om de personerna än mig. Men vi är vuxna människor och jag hade önskat att ALLA tillät varandra att göra ett eget val. Hade jag gått efter vad andra tyckte jag skulle göra hela tiden så hade jag inte varit den jag är idag. Mig själv med andra ord.

Bara för att göra det gär inlägget mer störande för de som givit mig skit så tänkte jag berätta att om ni handlar hos Brothers and sisters och uppger nordengrim87 i kassan så får ni 30% rabatt på er order😉 passa på nu när de har rea😘

Roadtrip till Skara Sommarland❤

I flera års tid så har vi planerat att åka till skara sommarland då ingen av oss varit där tidigare, men det har alltid kommit något i vägen. Men igår så kom vi äntligen iväg❤ Det var jag Micke och vår gemensamma vän Nicke. Vi hämtade upp honom i Jakobsberg straxt efter 06.00 på morgonen. Vi var lite lätt och lagom trötta men jäkligt taggade. Bilresan var väldigt smidig, vi skrattade oss igenom den kan jag säga . Vi tre har det alltid lika kul tillsammans. Det vart två stopp på vägen ner, ett för frukost och ett för rök och kisspaus. Bilresan tog oss 4 timmar och vi var framme exakt klockan 10 då parken öppnade.

Det tog inte lång tid innan jag tappade hakan . Jag vart extremt förvånad över hur vacker miljön var. Så mycket fin natur runtomkring och vatten med fiskar som i stort sett var tama. Jag satte mig ner och skulle filma dem, då kom de upp med huvudet till vattenytan för att få mat. Jag hade ingenting att ge dem mer än några fina ord som de garanterat inte förstod😂

Vattenparken med alla rutchkanor var betydligt mindre än vad vi föreställt oss , men det var bra på ett sätt för då hann vi med en del vi ville göra. Om ni har varit där tidigare så vet ni att de har en gigantisk rutchkana som heter Cobran? Man får sitta på en stor kudde och så får man åka både bak och framlänges för det snurrar rätt bra. Första åket så trodde vi alla tre seriöst att vi skulle dö. Fy fan . Kändes som att vi skulle ramla ut kudden och flyga ur själva rutschkanan. Hur hårt vi än höll i oss. Men det var skräckblandad förtjusning. Andra åket var nog lite läskigare än första, anledningen till det var för att de plaserade oss fel i kudden. Tyngst skulle sitta på ett speciellt vis, jag är tyngst av oss men jag satte mig fel men de sa att det gör ingenting nu sitter du där. Det åket var jävligt mkt snurr och obehagligt, och JÄVLIGT KUL!

När vi var i vågpoolen så skrattade jag konstant, jag vart som ett barn igen. Vi simmade runt och flöt i vågorna, ja vi hade vattenkrig också. Gjorde till och med lite kullerbyttor under vattnet😂 Försökte stå på händer också men det gick inte särskilt bra😂

När vi stod i kön till att äta taco buffé så bevittnade vi dessvärre något riktigt obehagligt. En grabb på kanske 12 år svimmade av värmeslag. Stackarn stod precis framför oss. Det var hemskt att se, men han fick hjälp riktigt fort. Värmen tar mer än vad man tror. Vatten, salt och solotion är de bästa alternativet för att undvika värmeslag. Man måste vara rädd om sig.

Tivolit var tyvärr ingenting för oss, kan ha varit så för vi var så möra i kroppen efter allt badande. Vi hade jäkligt ont i fötterna. Vi gick ju runt i parken utan skor på asfalt som garanterat va 60 grader varmt. Menar det var 38 grader varmt i solen. Men där var vi bara dumma som inte hämtade våra skor.

Det finns verkligen ingenting negativt att säga om skara sommarland. Vi hade riktigt kul och alla adrenalin kickar man fick av rutchkanorna kan jag leva länge på.

Vi kom hem vid 21 igår kväll och somnade ganska kvickt. Denna resa gör jag mer än gärna om, helst i år igen men jag får nog glatt vänta tills nästa år.

Har ni besökt skara sommarland? Vad har ni gillat bäst?

Viktor sprider budskapet om epilepsi

Dagens gästinlägg är skrivet av Viktor. Han berättar och sprider kunskap och budskapet om epelepsi.  Tack för att du ville skriva! Besök gärna hans blogg HÄR

Jag heter Viktor Högnäs 26 år gammal, jag blev drabbad av epilepsi i tonåren. Jag lider av diagnosen komplex partiell epilepsi. När jag fick min diagnos fastställd, så hade min depression tagit mig så långt att mitt psykiska mående gick ut över mina förhållanden. Det har varit svårt att leva med epilepsi och samtidigt må dåligt av en depression.

Jag äter väldigt stor dos av min medicin trileptal, 300 mg / tablett. Jag tar 6 tabletter om dagen för att hålla anfallen borta. Jag är glad att i mitt fall så funkar medicineringen som den ska. Men jag lider av biverkningar som jag måste stå ut med, så som förvirring, dubbelseende, mitt närminne har tagit mycket stryk och jag kan inte minnas saker så enkelt tyvärr.

Jag får inte ta körkort för stunden, regeln inom epilepsi att få ett körkortstillstånd för min del är att jag måste vara anfallsfri i 2 år, sedan godkänt av läkaren. Jag har varit anfallsfri i 2 år, kanske till och med mer, men eftersom jag har missbrukat alkohol så kan de inte garantera att jag har varit anfallsfri, därför tog dem ifrån mig mitt körkortstillstånd, sedan måste jag söka nytt för att få godkänt. Men regeln som läkaren sagt till mig är 2 år helt enkelt.

Jag bloggar för att sprida budskap och sprida kunskapen framförallt när det kommer till epilepsi. Jag gick igenom gymnasiet med denna sjukdomen, utan att ha någon nära mig att prata med om just detta. Ingen skulle förstå hur det var att leva så här, möjligen resten av mitt liv. Det handlar inte bara om att jag har epilepsi, epilepsin har utvecklat så många andra plan inom mig, med psykisk ohälsa, rädsla och ständig oro. Jag måste utesluta många saker i livet för att kunna leva normalt, om det nu är att leva normalt. Skolan jag gick gav inte MIG någon information om detta alls, jag levde med ingen kunskap alls om detta och det vill jag inte ska hända någon annan.

Jag hoppas en dag att samhället fokuserar mer på dessa sjukdomar som dem anser som mindre, psykisk ohälsa, epilepsi m.m. Jag vill att vi människor ska ta det på allvar och inte bara lämna en kommentar och gå vidare. Det sätter spår i oss människor som blir utsatta för detta. Det tär på mig att varje dag äta 6 tabletter, det är jobbigt att vara trött varje dag. Det är så mycket mer utöver än bara epilepsi, än själva ordet. Det är så mycket mer som kommer med sjukdomen. Detta är stor del jag bloggar om och även om min psykiska resa i livet, hur jag mått och hur jag mår, med alla de dumdristiga valen jag gjort i mitt liv som skapat den jag är! Men kom ihåg, man är aldrig ensam, även om det ibland känns så. Tillsammans är vi starka!

Särskilt tandvårds bidrag!

Idag är jag faktiskt glad, sådär oförskämt glad ni vet? Jag skrev för ett tag sedan om att jag skulle ansöka om särskilt tandvårds bidrag för mina mediciner gör mig väldigt torr i munnen. Jag var kontakt med fk för det hade blivit mankimang med sjukintyg etc. Jag trodde det skulle bli så jobbigt allting. Men idag var jag hos tandläkaren och gjorde saliv prov och tandhygienisten goskände det direkt. Jag fick sitta där med öppen mun i en kvart och så skulle jag spotta i ett liten kopp, men på 15 minuter så fick jag inte ut ngt saliv. Sen fick jag sitta och tugga på något som liknande ett tuggummi. Hur som helst.. poängen är att jag inte behöver skicka in något intyg eller ansökan. Allt gick smidigt och det var väll första gången på länge något gick min väg utan trubbel på vägen. Plötsligt händer det.

Nu inväntar jag 4e september då jag ska göra klart min rotfyllning. Dock täcker inte detta bidrag det , men man kan inte få allt eller hur. Bidraget täcker besök hos tandhygienist samt en vanlig undersökning. Jag ser inte fram emot att betala 4500 spänn för att fixa tanden, men jag ska ha tänderna i bra många år till så det är en fin investering på det viset. ☺

Känn ingen skam!

Jag minns första gången jag kände ångest, jag förstod inte var det var som hände med mig. Det stack i bröstet och hjärtat rusade och tårarna brann bakom ögonlocken. Jag var bara 12 år ich jag trodde jag var sjuk och skulle dö. Detta skedde i skolan under en rast, det kom så plötsligt och jag förstod ingenting.

En lärare såg att någonting inte stämde så jag fick gå till skol syster. Jag fick berätta vad som pågick och så grät jag floder. Självklart kom det upp frågor som ” Har du det jobbigt hemma” ”Är det någon som är elak emot dig” Trots att båda svaren var ja så skakade jag på huvudet. Jag ville inte berätta om hur svårt det var hemma, det som var svårt var att ha en pappa som söp sig stupfull varje dag. Jag ville inte heller berätta att jag faktiskt inte hade särskilt mycket vänner i skolan. Vänner hade jag såklart men sedan fanns det dem som inte var mina vänner och var riktigt elaka.

Jag fick förklarat för mig av skol syster att hon trodde detta var ångest och hon var väldigt tydlig med vad det var för något. Minns att jag kände mig sedd och förstådd , vilket jag sällan blev varken hemma eller på skolgården. Jag fick springa hos skol syster hela terminen . När jag vart lite äldre så var jag hos en kurator som försökte hjälpa mig, men jag ska vara ärlig och säga att det gav mig inte ett skit. Hon var alldeles för daltig. Redan då så ville jag inte höra att det vsr synd om mig, vilket det inte är och kommer ALDRIG att vara. Det tog ett par år innan jag sökte hjälp via vuxenpsykiatrin, jag var lite rädd men jag förstod att det car det enda rätta och jag ångrar det inte en sekund. Har fått mycket hjälp sedan 10 år tillbaks.

Med andra ord så har jag tappats med ångest sedan jag var 12 år. Vissa dagar så äter den upp mig och jag matat den med självförakt och extremt destruktiva tankar.

Det finns dem som inte förstår ångest, de tror att de handlar om att man ångrar någonting man har gjort eller att man har lite lätt bakis ångest. Men det kan jag säga att det är en annan typ av ångest än den jag pratar om.  Det jag pratar om är en stark känsla av oro eller rädsla. Antingen kommer det krypandes eller som en jävla käftsmäll. När käftsmällen kommer så brukar det kallas panikångest.  När jag får en panikångest attack så slår hjärtat extremt fort, jag har svårt att andas, känner extrema stickningar och domningar i både händer och fötter. Det har hänt att jag behövt kräkas också. Ja som ni förstår är detta ett rent helvette. Men eftersom jag levt med det så länge så har jag vant mig, hemskt egentligen att vänja sig vid en sådan här sak. Men det är ingen picknick bara för att jag är van.

Det finns olika tekniker och trix man kan ta till så man kommer ur attacken lite kvickare men jag tänkte att det tar jag i ett separat inlägg.

Men ni som lider av psykisk ohälsa och har diverse olika diagnoser. Jag vill att ni ska veta att ni är allt annat än ensamma. Man är inte mindre värd som människa för att man har problematik. Jag tror att ni vet detta redan men det finns hjälp att få och det finns ingen som helst skam att söka hjälp. Det är starkt och jävligt modigt. Vet många som inte mår bra och drar sig för att söka hjälp pga att de är rädda för att öppna sig. Var INTE det. Vad du än har på hjärtat så finns det dem som kommer lyssna och försöka hjälpa dig.

Du är värdefull och förtjänar det bästa❤

sdr

Jungfrun förutsägelser månad för månad!

Jag tror stenhårt på det här med horoskop , stjärntecken,andlighet och allt därtill. Jag har blivit spådd många gånger och är medial själv. Men detta inlägg ska inte handla om min medialitet utan om mitt stjärntecken vilket är Jungfru.

Varje år så köper jag boken om mitt stjärntecken, där finns förutsägelser månad för månad samt så står det mycket annat om mitt stjärntecken och andlighet. Jag älskar att sitta och bläddra i denna bok, men när det kommer till förutsägelserna så läser jag inte allt på en gång utan tar allt månad för månad. Nu är vi i juli och igår kväll så låg jag och läste lite i boken om hur denna månad kommer vara/ för mig Jag blev väldigt förvånad måste jag säga. För en del saler som står där stämmer på pricken, mycket kring min psykiska ohälsa, ekonomi etc. Tidigare år så har jag känt att det bara är en massa dravel för ingenting har stämt, eller så har allt vara känts generellt. Varför har jag fortsatt köpa boken? Det har blivit lite av en tradition, sen är den inte särskilt dyr heller.

Boken är skriven av en kvinna vid namn Karmel Nair och hon är en av världens främsta tarottolkare . Hon skriver böcker för varje stjärntecken. Jag tycker hon verkar väldigt talangfull, eller hon är det!

Har ni sett/hört talas om dessa böcker? Är det något du köper hem? Om inte så tycker jag att du skall göra det. De brukar komma ut i butikerna vid årsskiftet.

Vad är du för stjärntecken?

Från hjärtat💗

Vart går vi när vi går i ljuset?
Vem väljer vi att ropa efter när vi nått mörkret?
Håll mig lika nära som du håller dina tårar bakom dina ögonlock. Allt jag kan ge dig är minnen och jag vill att du håller dem nära, då försvinner jag inte. Släpp inte taget om mig, håll mig kvar i ditt hjärta. Jag tänker inte släppa taget. För alltid är inte bra nog. Låt mig vila mitt huvud vid sidan av din skugga. Släpp mig inte, låt mig stanna kvar i ditt hjärta.