Jag heter Michaela och är dotter till en alkoholist!

Jag ser på displayen vem det är som ringer och jag vill inte svara, men jag gör det ändå för det kan ju ha hänt något med mina systrar eller min farmor. Det första jag möts av är ”Varför svarar du inte på mina sms, jag behöver pengar”. Vill jag ge honom pengar så han kan gå till bolaget och köpa alkohol så det lindrar hans begär? Jag vill inte och jag tänker inte göra det ” Hur kan du behandla mig såhär när jag tagit hand om dig i hela ditt liv?”

Om misshandel både psykiskt och fysiskt är att ta hand om mig i hans värld, vilket det är så måste jag säga emot och det gör jag. Hur har han fått mitt nummer? Jag har ju sett till att han inte ska få tag i mig? Varför har jag hans nummer? Jag förstår mig varken på honom eller mig själv. Ilskan väller över mig över att jag ständigt hoppas på någon form av förändring. Men jag vet inte om det är förändringen hos mig eller honom som lockar mest. Förmodligen det sistnämnda. Men det kommer aldrig ske och det för ont i mig. Mannen är trots allt min far och jag vill ju så gärna att han ska förändra sitt liv, även om det är upp till honom och inte mig. Varje gång jag ägnar honom en tanke eller svarar i telefonen så kommer allt tillbaks, flashbacks från den tid jag bodde hos honom. Det ska erkännas att det var bra till en början, men jag lärde mig snabbt vad jag kunde och inte kunde säga. Att stödja hana drickande kommer jag aldrig att göra. ”Jag har inte ätit på 3 dagar” jag vill så gärna tro honom men jag gör inte det. Även om han inte ätit på 3 dagar så kommer slantarna gå till hans missbruk.

Kan fortfarande känna av alla örfilar, alla slag och de hårda orden. ”Kan du förlåta mig?” Jag har förlåtit så jag själv kan gå vidare. Men jag kommer aldrig glömma , ångrar att jag förlät för jag kan inte gå vidare när jag ständigt blir påmind.

 Jag heter Michaela och är dotter till en alkoholist!

10 reaktioner till “Jag heter Michaela och är dotter till en alkoholist!”

Kommentera