Tvångstankar kring mat

De som känner mig vet att jag älskar mat, jag menar det är superviktigt och svårt att klara sig utan. Men jag har extrema tvångstankar kring mat. Jag kan fråga micke mitt under ett samtal ” vad ska vi äta imorgon” och då kan vi precis ätit mat. Jag måste veta vad vi ska äta och om jag får svaret ”jag vet inte” då kan jag bli stressad och få ett frispel. Jag kan ha svårt att somna för jag ligger och tänker på om matlagningsgrädden gått ut eller inte. Så jag kan gå upp kl 3 på natten för att se efter, oftast väcker jag micke när ja öppnar kylen och han bara suckar. Jag måste äta middag senast kl 18 om vi äter hemma .

Går vi ut och äter senast 7. Går det inte som jag vill med tiderna får jag lätt panik. Men jag äter tills jag blir mätt och det krävs egentligen inte mycket. Är det så att jag har maten framför mig 19.15 tex, då hetsäter jag och det är mindre bra. Jag vet inte om jag kan göra något åt tvångstankarna, men jag måste försöka göra något åt hetsätandet som sker ibland. Samma sak med snacks, det äter ja alldeles för ofta och då hetsäter jag.

Anledningen till att jag skriver de här inlägget är för att jag undrar om ni har några tips och råd?
Har funderingar på att kontakta en dietist eller liknande, psykiatrin verkar inte kunna hjälpa mig med den här biten. Jag vill vara hälsosam och jag behöver nödvändigtvis inte gå ner i vikt, bara leva hälsosamt.

Ett förtydligande!

Jag känner att jag behöver förtydliga en del saker. Igår när jag skrev angående avslaget från försäkringskassan samt förvaltningsrätten så var jag nog inte speciellt tydlig för jag var upprörd!

Överklagan har gjorts angående min sjukersättning tre gånger, varav två direkt till försäkringskassan och den tredje gången gick det till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten håller med om försäkringskassans avslag pga att de anser att jag inte testat allt på arbetsmarknaden, att det kan finnas någonting jag klarar av trots mina diagnoser och svårigheter. Jag har arbetstränat vid 2 olika tillfällen och kollapsat båda gångerna, det var så illa att det vart ett par vändor på psyk. Detta är ingenting varken Försäkrings kassan eller förvaltningsrätten tar hänsyn till.

I brevet förvaltningsrätten skickade så står det att jag kan ta detta vidare till kammarrätten om jag vill men jag måste kunna bevisa att saker och ting inte stämmer. Massor av paragrafer jag behöver motbevisa och jag får inte skicka in nytt matrial från min läkare, de går på de dem redan har. Mitt läkarintyg min läkare skrev för ett år sen är med andra ord inte tillräckligt bra, och de har inte givit oss en chans att ordna till det. Det står i intyget att psykiatrins behandlingar är uttömda. Vilket menas med att de gar gjort allt de kunnat under alla 10 år jag sprungit där. Jag har samtalskontakt med en sköterska där någon gång i månaden. Det är som ett jävla kortspel där lagt kort ligger.

Så jag vet inte hur jag ska göra. Överklaga en 4e gång eller bara låta allt vara. Ska rådgöra med psykiatrin i veckan och se vad dem säger. De kanske kan hjälpa mig att finna lite kämpaglöd!

Är det värt ett försök till?

Jag vet inte alls vad som händer med min tankeverksamhet för tillfället. Hjärnan går på högvarv och massor av barndoms minnen ploppar upp, den första killen jag frågade chans på och han sa ja. Min första riktiga kyss, saker jag sagt och gjort som inte varit särskilt bra osv. Sen sover jag tio timmar per natt orkar vara vaken två timmar efter frukost sen sover jag igen? Drömmer väldigt konstiga drömmar som är oförklarliga. Vad är det som händer med mig? Jag skrattar dock åt de flesta tankar som ploppar upp, det är inte så att jag mår dåligt. Det är bara frustrerande att jag inte lan fokusera på en sak utan att massor av annat ska ploppa upp.

Jag fick för övrigt ett brev pm beslut angående sjukersättning fråb förvaltningsrätten. Självklart höll dem med försäkringskassan och de avslog min ansökan. Är inte ett dugg förvånad , jag är mest trött på att inte bli tagen på allvar. Men det är helt ärligt vardagsmat. Speciellt när det kommer till myndigheter och dylikt. De stod i brevet att jag kunde överklaga domen till kammarrätten, men jag vet inte riktigt om jag orkar kämpa för det här mer?

Man tappar liksom all ork och energi. Är det värt ett försök till?