Hon hatade sig själv och hade lätt till tårar

Jag tänker på den lilla flickan som alltid var rädd att göra fel, hon ville inte göra någon arg. Hon hade väldigt lätt till tårar bara någon höjde rösten åt henne. Tårarna rann ofta längs hennes kinder utan att hon visste varför. Det var svårt för henne att förstå varför hon inte hade speciellt mycket kompisar och varför hon var tvungen att göra knäppa saker för att få vara med och leka. Hennes kamrater som egentligen inte var kamrater fick henne att gå upp för en väldigt brant is backe mitt i vintern i bara t shirt och jeans för att få vara med och leka. Ramlade hon så skrattade alla och hon fick absolut inte vara med och leka. Det var så varje dag för henne så hon trodde att så var det för alla. Ibland kunde den här flickan få vara med och leka om hon bad riktigt snällt. Hon var väldigt otrygg och vågade inte berätta hemma vad det var som hände i skolan. Det gick inte så bra på lektionerna och det resulterade att hon fick gå om en klass, det gjorde henne ganska glad för nu skulle hon få nya vänner. Det fick hon inte men hon var så van att vara ensam.

När hon kom upp i tonåren så blev det lite bättre men inte mycket. Hon försökte verkligen passa in och ha lika fina kläder som de andra tuffa tjejerna. Det var fortfarande väldigt lätt att gråta, ensamheten åt upp henne. Hennes musiksmak var ingenting någon annan förstod, men det gjorde ingenting för hon förstod texterna och musiken. Det var hennes trygghet och är fortfarande. Istället för att vara närvarande på lektionerna i skolan så satt hon i cafeterian och skrev. Skrev ner sina tankar, känslor och hennes stora framtidsplaner. Hon ville bli författare och visuell berättare, det var hennes största dröm.

Dagdrömma var det bästa hon visste för där var allt bättre än verkligheten. I dagdrömmarna så mådde hon bra och den enda gången hon grät var när hon var lycklig och det var ofta. Det fanns mycket kärlek hemifrån i hennes drömmar och där trivdes hon bäst. Hon älskade sig själv i drömmarna

I verkligheten så grät hon för att hon inte kände sig trygg någonstans, hon var väldigt osäker och kände sig o älskad. Hemma fanns det kärlek men det var inte till henne. Pappan i familjen hade en kärlek för alkohol och droger, det kom alltid i första hand. Hon bodde under hans tak och fick ta del av en hel del hemskheter innan hon flyttade tillbaks till sin mamma. Hon hatade sig själv för hon trodde att allt var hennes fel.

Nu är denna flicka vuxen och har vuxit upp till en stark kvinna. Idag älskar hon sig själv och vet att hennes uppväxt och att hennes mentala ärr inte är orsakade av henne själv. Hon har läkt och känner kärlek till livet och är trygg i sig själv. Det har varit en lång väg dit men hon har aldrig gett upp.

Denna kvinnas är jag, mitt namn är Michaela och detta är en liten del av min historia.

fbt

13 reaktioner till “Hon hatade sig själv och hade lätt till tårar”

  1. Åh jag känner så igen mig. Jag var mer eller mindre precis likadan som liten. Idag är vi annorlunda dock, vi växte tack och lov upp och blev helt fantastiska <3

  2. Halvvägs in i det här inlägget så grät jag. En tår för igenkänning, en tår för sättet du berättar det på, en tår för att du delar med dig och en tår för att jag undermedvetet visste att det i slutändan skulle vara dig det handlade om. Och så lite tårar för att livet har blivit lättare för dig, bra tårar, glada tårar ❤️

  3. Urs vad jobbiga grejer du har varit med om så tråkigt att man ska känna sej utanför jobbigt att inte känna sej tryg det är vad ett barn ska göra ❤️

  4. Åh vilken inspiration och förebild du är som vågar öppna upp dig! Det är verkligen starkt gjort att skriva såhär! Jag känner verkligen igen mig i mycket så lider med dig fina <3

  5. Tack för att du delar med dig, tack för att du bloggar och tack för att jag fått läsa. Jag känner en gemenskap till andra som har liknande situation som mig, samtidigt som jag lider med dig och din historia. Jag blir rörd av dina ord och din berättelse.
    Fina människa, du är underbar ❤

Kommentera