Mobbningens olika nyanser

När jag gick i grundskolan för sisådär 15 år sedan så var jag väldigt blyg och hade inte speciellt många som förstod sig på mig. Jag var tjejen med tighta svarta jeans, skinnjacka, platå skor och rufsigt hår. Jag var den enda rock tjejen i min klass och alla visste att Bon jovi och Backyard Babies var mina favorit band. Självklart hade jag klasskamrater som jag umgicks med på rasterna och några få utanför skolan. Jag trivdes inte speciellt bra i skolan av olika anledningar.
Den största delen var för att jag var utsatt för verbal mobbning från några som gick årskursen över mig. Detta pågick i 3års tid, och tack vare den här mobbningen så trodde jag att jag förtjänade den…Det blev min sanning

Detta resulterade i mycket skolk och ointresse för skolgången. Jag tyckte inte jag var värd att lära mig något. Lärarna kämpade med mig i flera år för att det skulle gå bra för mig under skoltiden. Men de visste inte om vad som pågick under rasterna då jag höll tyst om det. Att ta all denna verbala skit jag fick göra under flera års tid förtjänar ingen.
Det blev bättre när jag började i 9an , men även sämre då JAG blev den som utförde mobbning både verbalt och fysiskt.

Jag kunde vara extrem i mina ord och handlingar. Jag utsåg mina offer kallt och kalkylerande för att själv få känna att jag mådde bra. Tänker inte gå in på vad jag sa eller gjorde, men ni kan själva föreställa er det mest iskalla och otrygga handlingar som finns. Eftersom jag valde mina offer så visste jag hur jag skulle agera om det skulle vara verbalt eller fysiskt. Jag hade ju lärt mig att läsa kroppshållningen hos personerna, det talade om för mig om jag skulle använda mig av att vara fysisk eller verbal. Jag ville åsamka största möjliga smärta för det lättade min egen djupa smärta.

Detta är INTE okej i någon form, varesig man inbillar sig att det är okej för det är inte så allvarligt. Verbal eller fysisk mobbning är som en våldtäkt på sinne och kropp, det är något man får leva med resten av sitt liv och det inte okej.

Jag vill att ni ska veta att de JAG behandlade illa har jag bett om ursäkt till nu i vuxen ålder. För jag ångrar allt jag gjorde och det menar jag av djupet mitt hjärta. Några av de jag har bett om ursäkt till har godtagit den, MEN en del har inte klarat av att ens prata med mig för att de fortfarande mår så dåligt. Jag respekterar och förstår det till fullo.

Eftersom jag har varit på bägge sidor av detta så har jag en helt annan förståelse vilket gör att jag innombords är den mobbade och mobbaren. Som både har kommit över att bli mobbad med fortfarande är den där rädda och osäkra personen inombords. Vilket leder till att jag måste lägga ut detta. Jag som har blivit utsatt har också fått mota ordet förlåt av mina mobbare. Det jag har svarat är jag förlåter men glömmer inte. Det är någonting man bär med sig hela livet.

Vissa av oss har rest sig och har kommit ut starkare av detta, medans andra inte har klarat av det…

Så snälla tänk på vad ni säger och gör för det har långtgående konsekvenser.

19 reaktioner till “Mobbningens olika nyanser”

  1. Så starkt av dig att skriva detta
    O den lilla flickan va oxå stark som gick imot allt…
    Jag kan förstå på ett sätt men inte alls på ett annat varför du blev den som mobbade, men de måste kännas otroligt skönt för dig att få skriva ut detta 😀
    Stor kram till dig

  2. Mobbning är bland det värsta en människa kan utsättas för vet jag av erfarenhet efter åratal som utsatt. Det är starkt att du berättar både om din utsatthet och om vad du själv gjorde, och också att du har bett om ursäkt.
    Personligen har jag lagt allt bakom mig, och bär det inte med mig. Det är inga minnen som är värda att vårda.

  3. Så starkt inlägg, du är heller inte ensam i saken utan jag tror att många bär på minnen av liknade saker. Själv brukar jag tänka på två i min klass som var mobbade, jag gjorde inget mot personerna men heller inget för att stoppa. Jag visste om hur det låg till men var samtidigt ingen som kämpade mot.

    Eller ja på vissa sätt kanske, den ena av dessa var en kille. Han gick till alla tjejer i klassen när det var dags för ”tryckare” på klassfesten eller om det var någons party. ALLA sa nej, sist gick han till mig. Han ögon var helt tårade och jag minns hur jag som verkligen ALLTID sa nej till att dansa kände att ”jag måste göra detta för honom”. Måste för att jag inte stod ut med att se denna kille gråta, så jag sa ja och vi dansade. Efteråt var alla på mig ”HUR kunde du dansa med honom.” Jag svarade bara ”varför inte”. Jag har alltid gått min egen väg, men samtidigt känner jag än idag mig trots att jag var 11-12 år när detta skedde som att jag skulle gjort något för denna kille. Det enda jag gjorde var att dansa med honom så han slapp gråta, han lär inte komma ihåg det idag men jag minns. Mest minns jag att det kändes som att jag ville trösta honom och ta ifrån honom smärtan, det gjorde jag så klart inte för jag vågade aldrig be folk sluta med det de gjorde.

  4. Tror det är många som blir mobbade som sen vänder sig och mobbar, det blir en strategi för att kunna överleva själv. Jag har för min egen skull förlåtit, men som du säger så kommer jag aldrig acceptera det och jag förstår än i dag inte varför…varför just jag. Troligtvis lär jag heller aldrig få veta heller.

  5. Fint att du delar med dig, men också att du har bett om ursäkt. Tror många skulle behöva tänka till flera gånger där. Att bli mobbad ger skador för livet.

  6. Modigt av dig att skruva ut detta. Jag tror att den som mobbar oftast mobbar pga att denne inte mår bra och vill få utlopp av de känslor som denne bär.

  7. Jag jobbar i en skola själv och har också sett båda sidorna. Det är så viktig fråga och det var ett mycket fint skrivet inlägg.
    Jag håller med dig.
    Behandla andra som du själv vill bli behandlad är jätteviktigt att ta upp varje dag!

  8. tycker du är stark som skriver om detta, många som har mobbat skulle nog aldrig erkänna att dom gjort det. och att du bett om ursäkt och faktiskt står för dina tidigare misstag, är ju också ett tecken på hur mycket du växt som människa. Har själv blivit utsatt för mobbning, och exremt emot sånt. Men att prata om det tycker jag ändå är viktigt, och ofta får man bara höra dom mobbades historia, inte många som mobbat som ens står för det, som ja sa innan , så br av dig att faktiskt skriva om det.

  9. Har också blivit utsatt för mobbning. ÄVen i vuxen ålder förekommer det, av både vuxna och barn. För jag stammar när jag blir nervös, bland annat.
    Så himla hemskt och det är något som följer med i hela livet.

  10. Jag blir så arg och frustrerad att det får pågå. Barn är inte elaka, men dom är duktiga på att ta efter oss vuxna så var ska vi börja?

  11. Starkt och modigt att du delar med dig av båda sidor av mobbningen. Fint att du sagt förlåt till de som du mobbade. Jag blev rätt så utfryst k skolan och det hänger fortfarande med mig. Inte så att jag tänker på just själva mobbningen men just osäkerheten som kom som konsekvens.

  12. Vilken otrolig personlig utveckling du har gjort som kan se och förstå hur illa du har gjort andra. Du kan se orsakerna till ditt tidigare beteende och du har gjort vad du har kunnat för att göra det rätt igen. Det är fantastiskt starkt gjort av dig. <3
    Mobbning är ju misshandel. Jag vet inte varför de envisas med att kalla det för mobbning istället för misshandel, för det är ju misshandel. Jag är ledsen att du blev utsatt och att det i sin tur ledde till att du behandlade andra på samma sätt. Men där finns något för hela världen att lära. Det är lätt att bara vända ryggen till den som misshandlar och kräva bättre beteende av dem. Det är lätt att bara säga tvärstopp och aldrig se något djupare i situationen. Självklart är det aldrig okej att medvetet skada någon, men det finns alltid en orsak. En person som mår bra, skadar inte andra. Det är viktigt att komma ihåg.

Kommentera