Pia delar med sig av sin resa ❤️

Jag har tänkt starta en liten serie här på bloggen där mina vänner /bekanta och bloggläsare ska få dela med sig av sina erfarenheter kring psykisk ohälsa. Har alltid tyckt att det är viktigt att sprida kunskap om det. För min del är det superviktigt att man vågar prata om det. Kontaktade min vän Pia och frågade om hon ville ställa upp, vilket hon ville 🙂 Så hon är först ut med sin berättelse, tack så jättemycket för att du ville ställa upp ❤️ Har du någonting du vill dela med dig av? Kontakta mig då på nordengrim87@gmail.com ❤️


Hejsan!

Michaela frågade mig om jag ville skriva ett inlägg till hennes blogg, ett inlägg där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter kring psykisk ohälsa för att hon vill att fler ska få upp ögonen för hur det är att leva med exempelvis depression, självskadebeteende, ångest mm.
Jag tyckte att det lät som en suverän idé och eftersom jag, precis som Michaela, brinner för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och hälsa så ville jag såklart ställa upp.
Så i det här inlägget tänkte jag berätta lite om mig, om min resa med ett 14 år långt självskadebeteende och vägen ur det.

Jag heter Pia, är 32 år gammal och skulle vilja påstå att jag idag lever ett ganska vanligt liv. Jag jobbar som undersköterska med funktionshindrade barn och ungdomar, bor i en lägenhet med min sambo och till hösten väntar vi vårt första barn.
Men från det att jag var 16 år tills jag fyllde 30 levde jag ett helt annat liv än idag. Ett långt ifrån vanligt liv.

Som 16-åring började jag skada mig själv. Det var mycket som hände inom mig som jag gick och bar på i ensamhet och som till slut blev för mycket för mig att kunna hantera.
Jag hamnade snabbt inom barn- och ungdomspsykiatrin, blev inlagd för heldygnsvård och blev tvungen att hoppa av gymnasiet.
Jag tappade det bandet jag hade kvar till det friska livet och föll rakt ner i en värld där allt mitt liv handlade om tillslut var ångest, depression, självskador, slutenvårdspsykiatri och medicinering.
Jag flyttades till vuxenpsykiatrin som 18-åring och blev kvar där i ytterligare 12 år.
Jag var mer på sjukhuset än hemma under de här åren, bodde på tre olika behandlingshem och många, inklusive jag själv, hade nästan helt gett upp hoppet om att jag någonsin skulle kunna bli frisk igen.
Jag skadade min kropp så illa att jag var nära att stryka med ett antal gånger.

Jag kom tillslut till en punkt där jag inte längre ville leva det där destruktiva livet jag levde. Jag ville ha ett ”vanligt” liv eller inget liv alls.
Jag ville försöka, en sista gång, att ta mig ur det där svarta hålet och bygga upp någonting bättre, och om jag inte skulle lyckas med det så orkade jag inte leva alls.
Jag ville göra ett sista försök och den här gången skulle jag försöka till 100%.

Jag hade turen att få en fantastisk psykolog och hon hjälpte mig att hitta mig själv. Jag diagnosticerades i 25-års åldern med bipolär sjukdom typ 2 och nu, nästan 5 år senare, kunde den här psykologen hjälpa mig att förstå vad det innebar.
Vi pratade om mina svagheter och om mina styrkor, om vad jag behövde mer av i livet för att må bra och om vad jag behövde undvika och akta mig för för att inte börja må dåligt igen.
Jag började sakta men säkert att bygga upp ett nytt liv för mig själv, ett friskt liv utanför sjukhuset. Jag byggde upp ett liv som för mig var mer värt än att fortsätta skada mig själv.

Jag slutade skada mig själv i mars 2017 och för varje dag jag inte självskadade blev jag starkare, lyckligare och mer övertygad om att jag aldrig ville gå tillbaka till det destruktiva liv jag levde innan.
Idag har jag varit skadefri i drygt 2 år.
Det är inte enkelt att sluta skada sig själv och ingenting man gör bara över en natt. Men det är inte heller omöjligt.
Ett självskadebeteende är ett verktyg man tar till när man inte har några andra verktyg för hantera exempelvis känslor och tankar.
Man behöver lära sig nya sätt att hantera känslorna på, icke-destruktiva verktyg. Det kommer att ta tid och det får ta sin tid.

Idag mår jag bra, bättre än någonsin faktiskt.
Jag jobbar som undersköterska och har planer på att studera vidare så småningom.
Jag bor med min sambo och i september blir vi föräldrar för första gången.
Jag jobbar även som föreläsare och föreläser via en ideell förening om just självskadebeteende och bemötande av personer med självskadebeteende.
Föreningen heter SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) och jobbar med självskadebeteende och ätstörningar och SHEDO var ett stort stöd för mig i min kamp att bli frisk.
Jag sitter även i SHEDO’s styrelse samt som volontär i Självskadechatten som drivs av SHEDO.

Mer info om SHEDO hittar ni på hemsidan: www.shedo.se

Tack till Michaela för att jag fick gästa din blogg! Du gör ett enormt jobb med att få andra att få upp ögonen för psykisk ohälsa.

Varma kramar
Pia

5 reaktioner till “Pia delar med sig av sin resa ❤️”

  1. Vad kul att få läsa om en kollega. Vi jobbar båda med shedo påett eller annat sätt ser jag 😉 Jag skulle ev kunna skriva om när jag fick min första panikattack då jag trodde jag skulle dö och ringde 112. Fattade inte förrän syrran berättade efteråt att det var psykiskt.

  2. Vilket starkt och bra inlägg som din gäst skrev. Hon tog mig verkligen in i texten.

    Väldigt mycket samma som gästen så kanske därför hon fick in mig så i hennes berättelse

Kommentera