Ett förtydligande!

Jag känner att jag behöver förtydliga en del saker. Igår när jag skrev angående avslaget från försäkringskassan samt förvaltningsrätten så var jag nog inte speciellt tydlig för jag var upprörd!

Överklagan har gjorts angående min sjukersättning tre gånger, varav två direkt till försäkringskassan och den tredje gången gick det till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten håller med om försäkringskassans avslag pga att de anser att jag inte testat allt på arbetsmarknaden, att det kan finnas någonting jag klarar av trots mina diagnoser och svårigheter. Jag har arbetstränat vid 2 olika tillfällen och kollapsat båda gångerna, det var så illa att det vart ett par vändor på psyk. Detta är ingenting varken Försäkrings kassan eller förvaltningsrätten tar hänsyn till.

I brevet förvaltningsrätten skickade så står det att jag kan ta detta vidare till kammarrätten om jag vill men jag måste kunna bevisa att saker och ting inte stämmer. Massor av paragrafer jag behöver motbevisa och jag får inte skicka in nytt matrial från min läkare, de går på de dem redan har. Mitt läkarintyg min läkare skrev för ett år sen är med andra ord inte tillräckligt bra, och de har inte givit oss en chans att ordna till det. Det står i intyget att psykiatrins behandlingar är uttömda. Vilket menas med att de gar gjort allt de kunnat under alla 10 år jag sprungit där. Jag har samtalskontakt med en sköterska där någon gång i månaden. Det är som ett jävla kortspel där lagt kort ligger.

Så jag vet inte hur jag ska göra. Överklaga en 4e gång eller bara låta allt vara. Ska rådgöra med psykiatrin i veckan och se vad dem säger. De kanske kan hjälpa mig att finna lite kämpaglöd!

Är det värt ett försök till?

Jag vet inte alls vad som händer med min tankeverksamhet för tillfället. Hjärnan går på högvarv och massor av barndoms minnen ploppar upp, den första killen jag frågade chans på och han sa ja. Min första riktiga kyss, saker jag sagt och gjort som inte varit särskilt bra osv. Sen sover jag tio timmar per natt orkar vara vaken två timmar efter frukost sen sover jag igen? Drömmer väldigt konstiga drömmar som är oförklarliga. Vad är det som händer med mig? Jag skrattar dock åt de flesta tankar som ploppar upp, det är inte så att jag mår dåligt. Det är bara frustrerande att jag inte lan fokusera på en sak utan att massor av annat ska ploppa upp.

Jag fick för övrigt ett brev pm beslut angående sjukersättning fråb förvaltningsrätten. Självklart höll dem med försäkringskassan och de avslog min ansökan. Är inte ett dugg förvånad , jag är mest trött på att inte bli tagen på allvar. Men det är helt ärligt vardagsmat. Speciellt när det kommer till myndigheter och dylikt. De stod i brevet att jag kunde överklaga domen till kammarrätten, men jag vet inte riktigt om jag orkar kämpa för det här mer?

Man tappar liksom all ork och energi. Är det värt ett försök till?

Välkommen oktober!

Idag är det sista dagen i september månad och det var ett tag sedan jag gjorde en månads lista, så nu är det dags❤

Månadens färg :
Blått och grått.

Månadensfavorithändelse :
Åh den va svår, dels för att det inte hänt något speciellt denna månad, och för att jag verkligen får tänka efter. Vi va ut och åt middag på restaurang i fredags. Det var rätt trevligt❤

Månadens låt :
The Others med Hardcore Superstar❤

Månadens klädesplagg:

Mina Batman mjukis shorts och min superman tröja. Bästa av två världar😂😋

Månadens bästa inköp:

Jag har inte köpt annat en mat? Eller jo en prenumeration på tidningen nära. Väntar på att tidningen ska komma hem i brevlådan.

Månadensbästa beslut :

Har faktiskt inte behövt ta några beslut denna månad🙈

Månadens upptäckt :
Att massor av mina favorit band släppt ny musik

Månadens bottennapp :
Kostnaden hos tandläkaren
4300

Månadens längtan
Farmor!

Jag vill bara träffa farmor!

I flera dagar så har jag funderat på om jag ska skriva det här inlägget, samt om jag ska göra det eller inte. I flera månader så har jag och mina småsyskon försökt få tag i våran farmor, vi har varit väldigt oroliga då vi inte fått tag på henne. Jag har till och med lyft luren och pratat med min pappa men han vet ingenting enligt honom. Till slut så letade jag upp min fasters telefon nummer och frågade henne. Det ska nämnss stt min faster avskyr mig och min familj, men det har inte alltid varit så. Vi var väldigt nära när jag var barn upp till tonåren, sen fick hon någon flipp och tyckte inte alls om oss längre. Hon svarade mig iallafall att farmor är demens sjuk och var på hem. Men hom vägrar tala om vart hon är, plus att hon påstod att min far vet vart hon är. Men det enda jag fick veta av pappa var att farmor fått en god man vilket är suveränt.

När jag nämnde det till min faster så sa hon “Ja det är så ni inte kan tigga pengar”‘ Tigga pengar? Hur tänker hon där? Jag behöver inte min farmors pengar, jag vill veta hur hon mår och vart hon är. “Ska försöka ordna en träff till er” Försöka? Det är väll bara fixa, vi är 3 barnbarn som är oroliga för våran älskade farmor och vi vill försäkra oss om att hon har det bra.

Igår kväll så kunde jag inte sova för jag låg och tänkte på henne, minnen från barnsben till sist jag såg henne. Samt vårat senaste telefon samtal.. Märkte då att allt inte var som de skulle. Jag hsr sådan jäkla ångest över detta samtidigt som jag är skit förbannad på att jag inte får veta något, att vi inte får veta någonting. Varför ska min faster sitta på sina höga hästar och inte låta oss veta ett jävla skit. Sen att min far påstår att han inte vet något gör de hela värre, vet inte vem jag ska lita på.

Jag vill bara träffa min farmor!

I Ärlighetens Namn # 10 – Om jag hade ett år kvar att leva Vad skulle jag göra då?

Detta kan ha varit de svåraste av inläggen jag skrivir i mitt och Maricas samarbete! Ni finner min text inne hos Frökenrödlök

Nedan finner ni Maricas text!

Om jag hade ett år kvar att leva – vad skulle jag göra då?

Fy fan vilken jobbig tanke! Vad skulle man göra? Egentligen!
Ett år – det kan hända mycket på ett år, man kan göra mycket!
Men jag hade nog försökt att umgås så mycket som möjligt med min familj och de som står mig närmast. Det är nog det viktigaste, jag hade velat njuta tillsammans med dom.
Hitta på skojiga saker tillsammans.
Jag hade också velat åka till Venedig och åkt gondol – det har alltid vart en dröm!
Samt tagit en tur i luftballong. Häftigt! Skapa minnen tillsammans som Kjell och min familj och vänner kan njuta av efter min tid.

Om jag hade haft en månad kvar då? Samma sak där – umgåtts så mycket som möjligt med familj och vänner. Jag hade berättat för folk i min närhet vad jag tycker om dom oavsett om det är bra saker eller mindre bra saker. Min sista månad hade jag velat spendera genom att förklara varför det har blivit som det blivit i vissa fall, be om ursäkt i många situationer och berätta varför jag inte tycker om vissa personer. Jag hade velat vara hur ärlig som helst och bara berätta.

En vecka kvar och sju dagar att leva. Vad gör man då? Då hade jag varje dag ätit god mat tillsammans med de allra närmaste – alla hade fått ta några dagar ledigt från jobb och skola och så hade vi umgåtts allihop. Bara vart, suttit och pratat, berättat om våra minnen och roliga saker.
Men får jag bara en dag till då hade jag spenderat den ihop med Kjell. Jag hade velat sitta i vår soffa hela dagen, med en skål med godis och några burkar energidricka. Vi skulle myst, pratat och bara vart. Berättat om våra bästa minnen tillsammans!

Om jag bara hade haft en timme kvar hade jag ringt hem Kjell från jobbet. Under tiden han är på väg hem hade jag ringt alla jag vill säga Jag älskar dig till och sen bara vart med Kjell.
När det bara är en minut kvar skulle jag säga till Kjell hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag älskar honom!


Vad hade du gjort om du hade haft denna tiden kvar att leva? Finns det något speciellt du skulle sysselsätta dig med?

Vården pissar på dem som behöver dem som mest!

Jag får ofta höra att jag har tur som får så mycket hjälp från psykiatrin och att jag ska vara tacksam för det, vilket jag är. Men de folk inte förstår är att det var en lång väg dit och att jag faktiskt inte ens ansåg mig själv som någon som behövde hjälp. Jag satt hemma hos en kompis och bröt ihop utan någon särskild anledning, tror jag hade hållt inne med alla mina känslor för länge. Min vän satte ned foten och sa “För i helvette Michaela, du behöver professionell hjälp. Du behöver prata med någon, kanske till och med få mediciner. Det gör ont i mig att se hur du mår” Samma dag hjälpte hon mig att kontakta psykiatrin och allt gick smidigt, lite för smidigt kanske. Sedan den dagen har jag fått den hjälp jag behöver och detta är över 10 år sedan. Givetvis har det inte varit lätt under resans gång, jag har fått byta läkare 2 gånger innan det blivit rätt men alltid haft samma samtals kontakt. Jag har gått i trauma terapi och där bytte jag psykolog 3 gånger då kemin inte fungerade de 2 första gångerna. DBT och ERGT har jag också genomgått med rätt okej resultat. Fick dock avsluta  båda behandlingarna pga hög ångest men jag lärde mig mycket och fick bra verktyg så jag kan fungera i vardagen.

Men alla har inte haft det så “lätt och smidigt” som jag haft det. Min vän louise tampas med ångest, depression, panikångest, social fobi samt agrofobi (torgskräck). Vi har en del diagnoser gemensamt men något vi inte har gemensamt är hjälpen från psykiatrin. I december förra året så började Louise att gå hos en psykolog som hon väntat i två månader på att få träffa. Hon började gå KBT under tre månader som hjälpte tills den dagen hon fick en dipp och började må riktigt dåligt igen. När man hamnar i en dipp så vänder man sig ofta till sitt skyddsnät inom psykiatrin, i detta fall var det hennes psykolog. Hjälpte han henne? Nej han sa istället “Det finns ingenting jag kan göra för dig, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig” HAN tog alltså beslutet att det var deras sista samtal, hade Louise någonting att säga till om? Inte mycket. Jag tycker detta är förjävligt rent ut sagt. Vården pissar på dem som behöver dem som mest. Om man har en sjukdom så är det svårt att både ta tag i saker själv och veta HUR man ska ta hand om sig själv. Det är i dessa fall vården ska kliva in och göra ALLT dem kan för sina patienter, för det är så dem ser oss.. Patienter och inte människor.

Efter att ha tagit del av Louise historia och hur de behandlat henne så tänkte jag höra med er hur ni blivit bemötta av vården? Skicka gärna ett mail till nordengrim87@gmail.com så publicerar jag mer än gärna er historia. För som jag skrev i början av inlägget. Bara för att JAG haft det smidigt betyder det inte att alla haft det. På något vis vill jag att vården ska förstå att vi är MÄNNISKOR och inte bara patienter. Är det såhär jag behöver gå till väga för det, ja då kan ni ge er fan på att jag tänker göra det!

I Ärlighetens Namn # 9 – Lever jag mitt drömliv?

 

Nedan kan ni läsa om Marica lever sitt drömliv. Vid det här laget så vet ni att ni kan hitta mitt svar. Det är givetvis inne hos Frökenrödlök

Lever jag mitt drömliv?

Nej, det gör jag verkligen inte, än.
Men allt kan liksom hända och drömlivet behöver inte vara just nu, det kanske är lika bra om några år. Jag vet inte riktigt.
Min första tanke på denna frågan var att mitt drömliv är gift med barn. Men jag vet ärligt talat inte om det är en dröm längre – jag vill nog mer gifta mig än ha barn för tillfället även om jag drömmer om barn. Med tanke på att jag har såna svårigheter eller jag tror i alla fall att jag har det så tänker jag att jag kommer leva ett barnlöst liv för att försöka intala mig om att det är lika bra ändå.
Samtidigt längtar jag som fan efter ett litet barn, en minimänniska av mig och Kjell.
Men är det ett drömliv? Ja kanske!

Något som är mitt drömliv är att slippa behöva känna efter hela tiden, slippa spekulera och vara så satans känslig. Att få ha vänner omkring mig som verkligen bryr sig på rätt sätt. Drömmen vore att må bra och att lära mig vad som är viktigt och inte.
Drömmen är att hitta jobbet jag trivs bra på och som jag inte får ångest över. Ett arbete som jag gärna spenderar min tid på och inte tycker är jobbigt.

Drömmen vore också att få känna mig smalare och lättare. Inte känna behov av godiset och sockret.
Kunna köpa kläder i mindre storlekar och trivas med min kropp.
Men jag har påbörjat den resan och en dag kanske jag når just den här drömmen!

Drömmer du om ditt framtida liv? Lever du drömmen just nu?

Hur vill du representera dig själv?

Jag satt och kollade igenom gamla inlägg här på bloggen igår och hittade ett som fortfarande är relevant. Det är alltid relevant och kommer alltid att vara. Så jag tänkte att jag postar det igen så ni som är nya här också får ta del av det!

När jag är så pass deprimerad och fylld av ångest så är jag expert på att vara elak mot mig själv. Jag har tankar som att jag inte duger som jag är, att jag är tjock,att jag inte klarar av ett skit , att jag ser ut som skit. Jag tror det är väldigt vanligt att personer med psykisk ohälsa gör på det här sättet. Säkerligen personer som inte lider av det heller. Men en tanke slog mig häromdagen. Så som man pratar om sig själv när man inte mår så bra. Är det något du skulle kunna säga till din bästa vän? Alla elaka ord du kastar på dig själv, skulle du kunna säga det till en vän? “Fan va du är värdelös” Jag personligen skulle aldrig kunna göra det. Tänk om man skulle prata till sina vänner och familj som man gör till sig själv? Vad fel det skulle bli. Det jag försöker komma fram till är att det är viktigt att vara snäll mot sig själv, hur djupt nere i skiten man än är. Tro mig jag vet att det är svårt.

Vartenda ord som kommer ur din mun representerar dig. Även de elaka orden om dig själv. Så hur vill du representera dig själv? Som en elak jävel eller en snäll jävel? Som jag skrev innan så vet jag att det är svårt att vara snäll mot sig själv. Men varför ska det vara så svårt när man är snäll mot sin omgivning?

I Ärlighetens Namn # 8 – Vilket är mitt perfekta jag?

 

Då var det tisdag och dags för I Ärlighetens Namn som jag har tillsammans med Frökenrödlök

Nedan svarar Marica på frågan om sitt perfekta jag. Som vanligt finner ni mitt svar! Inne på hennes blogg!

 

Vilket är mitt perfekta jag? Vad betyder det för mig att vara mitt högsta jag?

Finns det verkligen ett perfekt jag? Alltid finns det något vi eftersträvar och önskar, något vi inte riktigt kan nå. Man kanske känner sig perfekt men är man det?
Jag kommer aldrig nå ett perfekt jag, det vet jag. Och jag tror inte riktigt jag vill det heller men jag vill komma högre upp. Jag vet att jag kan men frågan är om jag orkar. Ibland känns det som att det räcker att det är som det är men jag vet ju att jag vill så mycket mer.

Skulle ett perfekt jag finnas skulle psykisk ohälsa inte vara en sjukdom. Det tror jag inte.
Men det är sådant vi inte kan styra över riktigt. Jag önskar att vi alla slapp ångest och jobbiga tankar, att alla kunde tycka om sig själva för den dom är. Att alla förstår hur viktiga vi är för världen, för varandra, för oss själva.
Hade mitt perfekta jag funnits hade jag inte mått som jag gör ibland, jag skulle inte känna som jag gör, jag skulle inte vara så envis, jag skulle inte vara så känslig på det viset jag är.
Ja, det är en önskan men frågan är om man nånsin kommer dit – frågan är om det då är jag!

Vad tror du? Finns det perfekta jaget?

Här & Nu❤

Vi kanske alla är olika men ändå så lika? Vi har alla blodet av eden strömmande genom våra vener. Jag vet att ibland är svårt för dig att se. Du kämpar med vem du är och vem du vill vara. Känner du dig vilsen och behöver en vän?. Kom ihåg att varje ny början är slutet på någons början. Början till något fantastiskt. Det här är ditt liv och du har kommit såhär långt. Du måste tro, tro att här och nu är precis vart du ska vara. När du känner dig utanför och du känner att du drunknar i skuggorna av tvek, kom då ihåg att alla är mirakel på sitt egna vis. Lyssna till dig själv och inte på andra vad säger. När det känns som att du är vilsen, ensam och känner dig nere. Kom då ihåg att alla är olika. Se dig omkring, vad ser du? Det här är ditt liv och du har kommit såhär långt. Var den du vill vara, var dig själv. Du är en hjälte bland oss alla. Stjärnorna som lyser upp himmelen, ser du dem? Du är en av dem. När du känner att ditt hjärta krossas gång på gång, kom då ihåg att du är perfekt. Du är precis där du ska vara. Här och nu❤.