Försäkringskassan har begärt mina journaler😱

Tänka sig.. Jag vaknade av väckarklockan idag och jag klev upp på momangen. Sikka framsteg hörrni! För att vara lite seriös så är det så att jag var tvungen att kliva upp tidigt för jag ska till psykiatrin idag. Och ja den här tiden är väldigt tidigt för mig. Hsr sjukt svårt för att komma upp på morgonen om jag inte har något viktigt inplanerat.

Ska faktiskt bli skönt att få prata av sig lite idag. Jag behöver verkligen det. Jag går runt och är så otroligt nervös över allt med FK. Har jag berättat att de har begärt mina journaler från psykiatrin? Känns väldigt konstigt att någon jag inte känner ska sitta och plöja igenom flera år av journaler som innehåller mina djupaste tankar. Men de måste tydligen göra så nuförtiden när de ska handlägga sjukersättnings ärenden. Så fort man fyllt 30 och ansöker om den ersättningen blir allt så mycket knepigare och extremt jävla långdraget. Känns lite sisådär faktiskt. Den här ovissheten är jävligt jobbig, men jag får glatt sitta och vänta medans de förhoppningsvis gör sitt jobb. Det har snart gått 5 månader.

Ska även bli skönt att prata om all ångest som snurrar runt i mig, jag kan helt ärligt säga att mitt psyke är kaputt för tillfället. Jag är väldigt destruktiv och impulsiv och jag vet inte hur mycket mer jag står ut med. Oftast efter ett möte med min sköterska så har jag fått bukt på mina tankar och jag mår lite bättre. Just nu träffas vi endast vad 14e dag, innan var det 1 gång i veckan. Kanske ska fråga om vi kan ses en gång i veckan igen? Får se vad hon tycker och tänker kring det. Jag tror det skulle vara bra för mig. Något annat som skulle vara bra är rutiner, för det är som bortblåst.
Det är mycket som är bortblåst. Jag behöver hitta tillbsks till mig själv, och det tar tid .

Men jag har inte bråttom.

Vad sker efter döden?

Ja mina vänner jag vet att rubriken är extremt deprimerande. Men det här inlägget kommer inte vara speciellt deprimerande . Jag tänkte bara dela med mig av mina tankar om vad jag tror sker när vi lämnar jordelivet. Först tänkte jag berätta om en olycka jag var med om när jag var 2,5 år. Jag var med min dagmamma på stranden tillsammans med min syster. Min dagmamma höll inte koll på mig så jag gick ut i vattnet och föll på handlöst på en sten och kunde inte ta mig upp. Båda mina föräldrar har berättat för mig att drunknade och var död i någon minut innan jag vaknade upp. När jag berättar om detta för folk så kommer alltid frågan ” Såg du ljuset”. Jag kan helt ärligt säga att jag inte kommer ihåg , jag var bara 2,5 år. Men det var helt enkelt inte min tur att lämna jordelivet där och då.

Jag tror att när man lämnar jordelivet så bildas det ett ljus och ut de ljuset så kommer någon och möter en. Kanske en kär vän, släkting eller ens skyddsängel? När man väl går in i ljuset så är man helt bekymmer fri och man känner en slags frid? På andra sidan så får man umgås med sina nära och kära som lämnat. Jag tror dock inte på att det är ett paradis? Eller så är det vad man själv anser är ett paradis? Har alla samma paradis? Jag har ingen aning men det är en intressant tanke. Men jag vet en sak säkert och det är bara för att man lämnar jordelivet så betyder det inte att allt är slut, att man hamnar i tomma intet. Hur jag vet det? Som medial så ser jag och hör saker från dem som lämnat oss. Någon som besöker mig ofta är min vän Malin som jag berättat om här på bloggen ett par gånger.. Hon berättar dock inget om andra sidan, hon säger att jag får se själv när min tid är inne. Men hon har alltid ett leende på läpparna när hon säger så.

Hade det varit så att man hamnade i tomma intet så hade de dom lämnat inte kunnat komma och hälsa på oss eller hur? Jag tror inte på himmel och helvette, jag tror på andra sidan och det är en stor skillnad.

Alla har rätt till sin tro och till sina tankar. Alla behöver inte tycka lika eller tro på det jag tror på.

Min fina vän Maria har även skrivit sina tankar kring detta. Kika in hos @Minigrisenhulda för att se vad hon skrivit om detta💜

Vad har ni för tankar kring detta? Dela gärna med er i kommentarerna💜

Serie tips – The Leftovers

Jag och Micke började kolla säsong 2 av serien The left overs igår. Har ni sett den serien? Jag tycker den är skit bra och väldigt spänannde.  Hela serien är baserad på en bok, jag har dock inte läst den och kommer troligtvis inte göra det heller. Då kommer jag säkert bara bli irriterad över saker som är med i boken och inte i serien.  Så är det alltid. 😂

Handling tagen från Wikipedia:

The Leftovers utspelar sig tre år efter en världsomspännande katastrof kallad ” the Sudden Departure”. I denna försvann 140 miljoner människor – ca 2% av världens befolkning – den 14 oktober. Efter den händelsen genomgick flera stora religioner en kris, och ett flertal ny kulter och sekter uppstod. En av de mest framträdande nya sekterna var The Guilty Remnant, vars framträdande drag är att vara klädda i vitt, röka, samt inte tala.

Handlingen i första säsongen, som är en adaption av boken med samma namn, följer i huvudsak familjen Garvey och deras släktingar och bekanta i (det fiktiva) Mapleton, New York. Kevin Garvey är polischef. Hans fru Laurie har gått med i The Guilty Remnant och vill skilja sig. Sonen Tommy har sökt till College, men lierar sig med en kultledare. Dottern Jill har svårt att finna sin egen plats i familjespillrorna. Nora Durst försöker kommer över förlusten av sin man och två barn som ryktes upp i katastrofen. Hennes bror, prästen Matt Jamison, kämpar med sin tro.

Den andra säsongen fortsätter historien bortom bokens slut. I denna flyttar huvudpersonerna till (det fiktiva) samhället Jarden, Texas. Platsen är även känd som Miracle – där ingen av de ca 9000 invånarna försvann i The Sudden Departure.

Jag och mitt minne är inte bästisar.

Jag och mitt minne är verkligen inte bästa vänner. Igår innan jag gick och la mig så tänkte jag att jag skulle ställa klockan så jag kunde kliva upp runt 8 och börja tvätta. Riktigt så blev det inte, jag glömde ställa klockan och kom upp vid 10 istället. Åt frukost tillsammans med Helen innan jag slog igång tvätten. Sen vart det en vända till Rimbo för Helen behövde handla. Vi blev sugna på en fika så vi slog oss ned på Cafe chocolate . Det blev en kladdkaka för min del och jag började genast jämföra den med kladdisen som finns på mitt favvo cafe.

Jag var inte supernöjd kan jag säga, men det var gott.

Men inget slår kladdkakan på Rimbo Café, det är en sak som är säkert.

Vad gör ni idag?

Nådde målet idag!

I morse så ringde väckarklockan vud 07.00. Men vet ni? Jag snozade till halv 9!? Jag var så fruktansvärt trött att jag knappt visste vad jag hette kan jag tala om. När jag klev upp så gjorde jag mig i ordning för att åka till Rimbo och handla lite. Det var otroligt skönt att promenera i det vackra vädret. Innan jag handlade lite nödvändigheter så tog jag mig en fika i min ensamhet. Det kan vara skönt att vara lite för sig själv ibland.

När jag senare promenerade hem  från bussen så började mina höfter att krångla. Så sedan jag kom hem har jag varit sängliggande.. Smärtan börjar gå över som tur är. Jag nådde även mitt dagliga steg mål så jag är nöjd.

Hur har eran dag varit?

Jag är inte så jävla stark.

Jag har ganska lätt för att sätta upp väggar kring mig. Väggar av försvarsmekanism och förnekelse. Jag har haft de här väggarna kring mig i flera år. Jag har varit skit duktig på att hålla dem uppe och inte släppa in någon i min värld av ångest,panik,sorg,skam och depression. Jag är duktig på att dela med mig här på bloggen, här slipper jag prata om det. Jag skriver om det, får någon kommentar om hur stark jag är. Men vet ni? Jag tror inte jag är så jävla stark egentligen. En stark person skulle nog klara av att öppna sig muntligt? Det finns få personer jag är öppen mot,men de har lyckats riva ner väggarna och tvingat mig att prata. Jag är glad för det samtidigt som det har fått mig att känna mig väldigt liten och osäker.

För en gång i tiden när jag var väldigt öppen och pratade om detta muntligt så fick jag antingen höra “Har du inget roligt att berätta istället?” “Ja men alla har känt ångest någon gång” Nej jag hade inget roligt att berätta för mitt liv var inte roligt då. För jag var så extremt deprimerad. Sen den dagen så bestämde jag mig för att alltid köra på “Jo jag mår bra” när någon frågade för att slippa prata när det ändå inte fanns förståelse. Där och då byggde jag väggarna kring mig. Men vet ni? De som lyckats riva dessa väggar, jag behöver inte skämmas inför dem. Faktum är att jag inte ska behöva skämmas inför någon. Det ska ingen ebehöva göra. Men det kommer ALLTID vara lättare att dra på ett fake smile och säga att allt är bra. Även om det innerst inne inte är det.