Kriget mot homofobin 2017

Störst av allt är kärleken, är det inte så man brukar säga? Jag håller med om det och jag bryr mig inte om mina vänners och bekantas läggning. Men uppenbarligen så stör det väldigt många om någon är gay eller straight. En bekant till mig la upp en bild igår på när han ger sin vän en puss på munnen, en vänskaplig puss. En väldigt fin bild tycker jag. Nu är det så att jag inte vet vad min bekanta har för läggning och helt ärligt spelar det ingen roll, han är samma goa o glada kille i mina ögon. Jag läste kommentarerna nedanför bilden och blev så jävla mörkrädd.. Massor av homofobiska kommentarer.. Det var kommentarer i stil med “What the fuck man, are you gay? Not cool!” “You should be with a woman not a dude whats wrong with you? God will never forgive you” Vi lever i 2017 och inte på 1500 talet? Jag valde att skriva en kommentar till en av personerna som utryckt sig negativt. “We live in 2017 not the 1500, don’t be a hardass,embrace the freedom we have in this century. It doesn’t matter if you like dudes or chicks,love is love and always will be. Everybody has the right to kiss ans love whom they want. Its time that you guys stop embarrassing yourself with homophobic comments.” Det vart liv i luckan för att jag stod upp för den här killen. Han är förövrigt gelt okej med att jag skriver om detta.

Homosexuella,,bisexuella mm har lika stor rätt att utrycka sin kärlek som straighta personer. Kärleken är lika vacker ändå. Kärleken är en varm och go samt passionerad känsla som man inte ska behöva förtrycka, bara för att vissa är homofober.

Som sagt kärleken är störst av allt.

Chester❤

Jag blir så ledsen och arg när jag läser kommentarer på nätet att självmord är fegt och själviskt. Har ni någonsin lidit av depression? Har ni kämpat stenhårt för ett välmående men ingenting hjälper? Har ni förlorat er bästa vän som gått över till andra sidan?

En utav mina största idoler valde att lämna sin familj och miljontals fans genom ett självmord. Han orkade helt enkelt inte mer. Chester Bennington hymlade aldrig med sin depression eller sina tidigare drogproblem.

Han hjälpte så otroligt många med sin röst och sina texter, även mig. Det är sorgligt och tragiskt att han inte fann styrkan till att hjälpa sig själv.

Prova att gå en mil i någon annas skor som lider av grav depression och ångest som inte hittar någon lösning, innan ni kommer med förutfattade meningar. Livet är redan hårt och stressigt utan att man lider av depressioner så tänk er för innan ni yttrar er både en och 3 gånger om självmord. Jag själv har psykiska problem som gör att jag kanske har bättre förståelse än ni “friska”. Så jag hoppas att ni tänker er för innan ni postar era fördömanden, tänk på familjerna som finns kvar.

Smutskastning

En sak som slog mig häromdagen är att tjejer verkligen kan vara vidriga mot varandra. Jag har alltid vetat det men just nu har jag en specifik händelse i åtanke. Det jag tänker på är att tjejer snackar extremt mycket skit bakom ryggen på varandra, ja det ska även erkännas att jag är inget helgon och har själv gjort det , men när jag fått frågan om jag sagt “ditt eller datt” så har jag alltid stått för vad jag sagt. Bråkar tjejer med varandra så är det elaka ord och man försöker knäcka varandra psykiskt.. Så var det när jag var yngre iallafall,nu o vuxen ålder så skulle det aldrig falla mig in att medvetet försöka knäcka någon psykiskt vid en dispyt.  Istället så säger jag vad jag tycker och tänker på ett milt sätt. För vem fan gillar att bråka? Man kommer längst med att vara snälla mot varandra och inte snacka skit överhuvudtaget. Var rak på sak och säg som det är på en gång direkt till personen om något är fel.

När grabbar är förbannade på varandra så räcker det med en smäll på käften och så är allt bra sedan.  Hur kommer det sig? Är det för att de är mer “hårdhudade” än vad vi är?
Vad tror ni?

En av anledningarna till att jag skriver det här är för att jag och Maria har fått skit för att vi blivit vänner via bloggen, två olika personer har sagt sin mening om det. Givetvis två brudar .. Det har varit extremt mycket smutskastning . Det är första och sista gången jag tar upp det här i bloggen. Vi är alla vuxna individer och det som skett är ren dagisnivå.

Jag är en vuxen kvinna och tänker inte acceptera skitsnack och antydningar om att jag är en ond människa för en ny vänskap med @Minigrisenhulda

Det bor en bekräftelse hora i oss alla.

Jag började att blogga igen för att jag älskar att skriva, samt för att jag vet att det är någonting jag är bra på. Ni kommer aldrig få se dagens outfit inlägg ,samarbeten med företag, statistik eller liknande här inne hos mig. Jag har postat outfit inlägg någon enstaka gång och det kändes inte alls som jag. Jag är inte speciellt mycket för mode, jag har ingen aning om vad som är “Inne” eller vad som är “ute”. Ni som följt mig ett tag vet att jag ibland skriver om psykisk ohälsa,men även mycket tankar och åsikter. Min blogg är min fristad. Jag håller inte koll på statistik eller Bloggtoppen..

Jag bloggar inte för att “synas”‘och få någon form av bekräftelse.. Trots att det kanske bor en liten bekräftelse hora i oss alla? Starkt ordval jag vet. 
Det är inte viktigt med varken läsare eller statistik, jag gör detta för mig och ingen annan. Men det är läskigt när jag ser personer som är helt uppslukade av statistik och kommentarer. Måste vara sjukt jobbigt att hålla koll? Vad vet jag? Men jag dömer absolut inte, alla är vi extremt olika och det är väll tur det? Man får göra som man vill, sålänge man mår bra av det❤
Vad vill jag med min blogg då?
Jag vill bara skriva mina texter och tankar, lyfta fram starka personer, visa att ni inte är ensamma med psykisk ohälsa.
Trots att tanken aldrig var att jag skulle skriva ofta, sprida bloggen, följa en hel del bloggar så har det blivit så.. Vilket är ganska kul. Jag gick in med en inställning men har nu fått en annan❤. Tänk vad saker och ting förändras. Men att ha koll på statistik och besökare den biten lär nog inte ändras..

Jag är glad att jag började blogga igen.

Varför började du blogga?

"Du måste tro på gud för att tro på änglarna"

Måste man tro på gud för att tro på änglar? Det är en diskussion jag har haft återkommande gånger med olika personer. Alla har olika syn på det hela och det anser jag bara är roligt. Men när någon talar om för mig att min tro är fel så kan jag bli lite brydd. Jag har aldrig dömt någon för sin tro eller sagt att det är fel. Jag tror på att de personer har sin tro , men jag har inte samma. Jag tror starkt på änglarna och deras kärlek och all hjälp de ger oss människor. Men jag tror inte på gud. Här kommer ofta diskussioner in “Du måste tro på gud för änglarna är hans barn och skapelse lik som oss människor”. Den meningen får jag ofta höra. Så fort jag försöker öppna käften och förklara varför jag endast tror på änglarna så får jag inte en syl i vädret, och det slår aldrig fel. I min mening så behöver man absolut inte tro på gud för att tro på änglarna.. Änglarna är mina trofaste vänner och de har hjälpt mig mycket på olika sätt… En dag kanske jag delar med mig av mina upplevelser.. Den dagen är inte idag.

Jag har ärkeängeln Gabriel och Michael vid min sida och det känns tryggt. Jag tackar dem varje kväll för allt de gör för mig, men jag ber aldrig om för mycket. Saker jag kan ordna själv och kämpa för behöver jag inte be om hjälp för.. När jag ber om hjälp är det inte för att jag ska hitta något som är borttappat eller liknande. Kasst exempel… Är det så att jag känner mig rädd i vissa situationer och inte klarar av att skaka av mig det så kan jag be om hjälp. Det är inte.”Hjälp mig”. Det behöver vara mer specifikt än så, vad är det du behöver hjälp med? Änglarna är alltid med oss och de vet oftast vad vi behöver.

Alla har sin egna tro och det bör respekteras och accepteras. Självklart kan man alltid diskutera om detta, men att bli dömd för sin tro…Det mina vänner, det är fruktansvärt fel.

Är inte intresserad av ditt sexliv

Har man ett förhållande och har problem så pratar man väll ändå med sin partner om det? Har sett en del som skriver ut om hur deras sexliv är, hur ofta de bråkar ja allt som bör stanna i förhållandet. Jag tänker att skriver man ut allt sånt så kan personen i fråga inte tänka klart. Allt stannar på internet vad man än skriver.. Är det uppmärksamhet som behövs? Rådgivning? Gå till en par terapeut och snacka istället. För jag tror att om 5 år kanske de här personerna inte vill att hela cybervärlden egentligen ska veta allt om deras privatliv. Tycka vad ni vill om min åskit,jag står för den. Sen är det inte schyst mot sin partner att göra så. Det är i min mening både schystare och betydligt bättre att prata med sin partner face to face istället för att hoppas på att personen ska läsa bloggen. Självklart ska alla få skriva av sig, inget fel med det. Men jag personligen skulle aldrig i hela mitt liv skriva om jag och Micke har problem. Det har ingen annan än  han och jag att göra med.

Nej prata mellan fyra ögon istället för att för att försöka kommunicera genom bloggen.

När skrivandet blir ett tvång.

När bloggandet känns som ett tvång så tycker jag att det är läge att lägga det på hyllan. Jag känner inte så, jag skriver för jag mår bra av det. Men när jag ser i flera bloggar att de känner sig tvungna till att skriva minst 4 inlägg om dagen, för annars förlorar de läsare? Hur vore det om man sket i hur många läsare man har? Skriver för sin egen skull. Hade det varit menat att dessa personer skulle bli “storbloggare” så hade det garanterat hänt redan.

Sånt där går säkert inte på en handvändning heller. Jag kan inget om det där men jag tycker det är extremt sorgligt att personer ser skrivandet som tvång. Kom igen.. Det ska vara roligt och man ska må bra av det. Inte bli stressad.

Andas och se det hela som en rolig grej. För det är precis vad det är.

Så jävla föbannad😣

Jag har nog aldrig blivit så förbannad över en reklam skylt som jag blev idag. “Kom i form till badsäsongen”. Vadå i form? Alla är i form för  badsäsongen, spelar absolut ingen roll om mam har kurvpr, celluliter eller bristningar. Den här reklamen får mig att tro att de tycker att man hör hemma i vassen om man inte är slank,smal eller har ett jävla sexpack på magen. Nu är det absolut inte fel att vara smal eller ha ett sexpack på magen. Jag förespråkar att man ska vara nöjd med sig själv. Vill man gå ner eller upp i vikt så är det inga problem så länge det inte är pga av den moderna kropps fixeringen, vilket det tyvärr oftast är. Jag tänker på alla unga tjejer och killar som ser den här reklamen och tror att de inte duger som de är.

Alla dessa modetidningar och de flesta designers måste ta sitt ansvar då det blir så många som eventuellt kan bli anorektiker eller bulimiker, men tyvärr så är modebranschen så låst i sina egna ideal. Sen finns det dem som tar sitt ansvar och gör mode och använder modeller som är pluz size, vilket jag anser är bra. För det visar att du är bra som du är och du behöver inte stå i vassen och skämmas över din egen kropp.  Du behöver inte ta något jävla piller eller tillskott för att passa in på stranden. Du är vacker som du är, glöm för fan inte bort det. Om någon kommer med kommentarer om att du är för tjock eller smal, svara bara att du är vacker som du är. För vet du vad? Det finns bara en av dig, du är unik.

Acceptans och skylla på sina diagnoser!

Jag har så sjukt svårt att acceptera att jag förmodligen måste äta vissa av mina mediciner livet ut, jag har alltid varit negativt inställd till medicinering. Ja till för ett par år sedan , nu vet jag att om jag inte tar mina antidepressiva så är jag ledsen och känner mig som ett vrak konstant. Men jag vill inte äta dem hela mitt liv, jag hoppas att jag kommer komma till en punkt där jag slipper vissa av mina medeciner. Jag vill inte skriva ut vad det är för medicinering jag har, det är inte speciellt tunga medeciner egentligen. Men jag kan skriva att jag äter stesolid när det är riktigt illa, men de andra håller jag för mig själv. Man ska ju absolut inte skämmas för medecinering, vilket jag inte gör. Det har mer med acceptans att göra från min sida.

Det tog mig ett år att acceptera att jag har diagnosen borderline, verkar dock va svårare att acceptera medicinen. Jag äter den som jag ska och struntar inte i den. Fick dock höra för några år sedan att det är en tillfällig lösning. Har uppenbarligen varit en tillfällig lösning i 6 år nu.
Men det här med att acceptera min Borderline, jag minns att jag vart sjukt upprörd när vi va klara med utredningen. “Det har jag inte alls det, i helvette heller jag är bara lite deprimerad” . Vet att det är en lättnad för många att få sin diagnos, att veta varför man är som man är. Men så var det inte för mig. Nu bryr jag mig inte speciellt mycket. För jag är inte min diagnos, utan den är en del av mig och ingenting annat.

Sen skyller jag sällan mitt sätt att agera i vissa situationer på mina diagnoser, det är inte dem som agerar utan det är jag. Har hört många säga ” Men jag har borderline,är bipolär,har Asperger så det är därför det blev så” Man kan inte skylla på sina diagnoser i ALLA agerande. Alla är olika givetvis men detta är min åsikt.

Att älska sig själv

Jag förstår verkligen inte varför det är sådan fruktansvärd hets på sociala medier. “Jag gick ner 20kg vill du veta hur? maila mig” Bara den meningen hade för 2 år sedan fått mig att se ner på mig själv och min kropp. Nu blir jag bara irriterad. Jag ser absolut inget fel i att folk tränar och vill gå ner i vikt, hejja er ni är asgrymma och jag menar det. Jag har själv hållt på med träning och jag älskade det. Men nu har jag lärt mig att älska min kropp som den är.

Jag menar själva vikthetsen är helt ofattbar i mina ögon. Det finns dem som tittar på en bild på en tjej eller kille som ställer upp i bikini fitness och de tror att så ser de tävlande ut året om, och de kämpar för att komma dit och få den kroppen. Det som sällan kommer fram är att de tävlande går tillbaks till sina vardagliga mat rutiner efter en tävling. Det som gör mig så ledsen är att unga tjejer och killar mår så pass dåligt i sin kropp att de tror att träna 7 gånger i veckan kommer hjälpa dem att älska sig själva. I min mening så är det inte där problemet ligger, det går djupare än så. Jag kan inte prata för alla och det är inte det jag gör.  Jag försöker bara på något konstigt sätt säga att allt vore så mycket lättare utan hets. Sen finns det givetvis dem som inte tränar pga all hets och gör det för att de anser att det är sunt. Vilket också är as bra. Men det jag undrar är får en siffra på vågen dig lycklig eller olycklig? Förändrar siffran ditt mående ?

Att lära sig älska sin kropp som den är och framför allt älska sig själv .. Det är svårt, det gar tagit mig flera år. Säger inte att går på en handvändning.
Men det går. Jag är ett levande exempel på det, plus många andrs kropps positiva personer där ute.

Men sen är det skillnad på att älska sin kropp och att älska sig själv. Det är absolut inte samma sak. Jag kämpar med att älska mig själv minst lika mycket som jag älskar min kropp.
Min kropp är inte hela mitt jag.