Marie berättar om sin psykiska ohälsa

Hej alla underbara läsare!
Jag har fått äran att gästblogga hos fina Michaela och det är alltid lika kul att gästblogga.

Ämnet jag tänkte lyfta är psykisk ohälsa. Jag lider själv av det och har gjort i över 7 års tid. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av något sådant, jag var en tjej med många bollar i luften som var social och som gillade hårt tempo i min vardag tills min kropp helt enkelt sa ifrån men det som utlöste det är mer tragiskt.

Jag var tillsammans med en kille som inte var bra för mig men det förstog jag inte då för jag var kär. Vi flyttade ihop tidigt och det var också där problemen började och jag slutade plugga och började jobba och han förändrades mer och mer och blev en hemsk människa. Han tryckte ner mig psykiskt och fick mig att tro att jag var lägre ner än katten. Det spelade ingen roll vad jag gjorde , om jag städade hela lägenheten, sminkade upp mig och gjorde mig fin så var jag ändå värdelös. Jag skötte allt hemma och hade 2 jobb för de skulle gå runt men han avlöste mig aldrig och han kunde inte ens gå ut med vår valp när jag stod i duschen.

Han skrek elaka saker varje dag, kallade mig fitta och hora och att jag inte var värd något och om jag lämnade honom skulle jag få ett helvete. Men en dag orkade inte min kropp mer , jag blev sjukskriven med utmattningsdepression, panikångest, sömnsvårigheter och social fobi. Inte ens då hjälpte han till trots jag knappt kunde ta mig ur sängen så fick städa undan efter honom för han var lat och tyckte kvinnorna skulle fixa hemmet trots jag hade utmattningsdepression. Jag grät mig till sömns varje kväll och var rädd att han skulle göra mig mer illa men tillslut förbjöd han mig att gå ut, träffa vänner eller gå och handla. Han hade ett extremt kontrollbehov som blev farligt. Om jag gick ut fick jag ett rent helvete när jag kom hem och han kastade saker omkring sig och kallade mig elaka saker och han tryckte ofta upp mig mot en vägg och sa ”lämnar du mig så får du ett helvete”. Jag var tyst om detta och grät i min ensamhet och ingen visste vad som hände bakom våra stängda dörrar.

Efter ett grovt sista bråk fick jag tillslut nog för då blev han riktigt farlig och aggressiv. Jag tog hunden, mina viktigaste saker och stack när han var på jobbet och slängde in nycklarna i brevinkastet och skrev en lapp. Jag tog tåget till Varberg (bodde i Eslöv när detta hände) och ringde mamma & grät. Jag flyttade hem till Varberg igen och bytte nummer & blockade honom på Facebook. I Varberg fick jag bygga upp mig själv igen och fick gå hos både läkare & psykologer för att hitta mig själv igen för jag var så nedtryckt av honom och han hade manipulerat mig så jag trodde jag inte var värd någonting. Jag var sjukskriven i 1,5 år för att bearbeta detta och efter denna händelsen och de värsta åren i mitt liv fick jag väldigt svårt att lita på människor särskilt män, så det satte sina spår i mig. Jag hade inget förhållande på 5 år så mycket kan förstöras pga en händelse men jag visste ju inte att han skulle utvecklas till ett monster.

Hur som helst mår jag bra idag och kommit ur min utmattningsdepression och har ingen social fobi men min panikångest finns kvar och den kämpar jag med varje dag. Jag får panikångest när jag blir stressad, nervös eller orolig över något. Men jag lever ett vanligt liv och har idag världens bästa sambo som behandlar mig med respekt och han ger mig så enormt mycket kärlek som jag inte är van vid efter ha blivit illa behandlad av mitt ex. Min sambo är på riktigt och han skulle aldrig göra mig illa på det viset mitt ex gjorde.

Till er därute som är med om något liknande vill jag säga : Försök ta er därifrån så fort som möjligt för tyvärr ändrar sig inte denna typen av killar på sig och det blir bara värre. Sök hjälp för det finns många duktiga läkare & psykologer som kan leda dig och du får ett normalt liv trots du har dina dagar där du mår sämre.

Tack återigen att jag fick dela med mig

Tack själv Marie för att du ville dela med dig. Vill ni lära känna Marie bättre? Besök hennes blogg ❤

https://nouw.com/marielinneaa

Viktor sprider budskapet om epilepsi

Dagens gästinlägg är skrivet av Viktor. Han berättar och sprider kunskap och budskapet om epelepsi.  Tack för att du ville skriva! Besök gärna hans blogg HÄR

Jag heter Viktor Högnäs 26 år gammal, jag blev drabbad av epilepsi i tonåren. Jag lider av diagnosen komplex partiell epilepsi. När jag fick min diagnos fastställd, så hade min depression tagit mig så långt att mitt psykiska mående gick ut över mina förhållanden. Det har varit svårt att leva med epilepsi och samtidigt må dåligt av en depression.

Jag äter väldigt stor dos av min medicin trileptal, 300 mg / tablett. Jag tar 6 tabletter om dagen för att hålla anfallen borta. Jag är glad att i mitt fall så funkar medicineringen som den ska. Men jag lider av biverkningar som jag måste stå ut med, så som förvirring, dubbelseende, mitt närminne har tagit mycket stryk och jag kan inte minnas saker så enkelt tyvärr.

Jag får inte ta körkort för stunden, regeln inom epilepsi att få ett körkortstillstånd för min del är att jag måste vara anfallsfri i 2 år, sedan godkänt av läkaren. Jag har varit anfallsfri i 2 år, kanske till och med mer, men eftersom jag har missbrukat alkohol så kan de inte garantera att jag har varit anfallsfri, därför tog dem ifrån mig mitt körkortstillstånd, sedan måste jag söka nytt för att få godkänt. Men regeln som läkaren sagt till mig är 2 år helt enkelt.

Jag bloggar för att sprida budskap och sprida kunskapen framförallt när det kommer till epilepsi. Jag gick igenom gymnasiet med denna sjukdomen, utan att ha någon nära mig att prata med om just detta. Ingen skulle förstå hur det var att leva så här, möjligen resten av mitt liv. Det handlar inte bara om att jag har epilepsi, epilepsin har utvecklat så många andra plan inom mig, med psykisk ohälsa, rädsla och ständig oro. Jag måste utesluta många saker i livet för att kunna leva normalt, om det nu är att leva normalt. Skolan jag gick gav inte MIG någon information om detta alls, jag levde med ingen kunskap alls om detta och det vill jag inte ska hända någon annan.

Jag hoppas en dag att samhället fokuserar mer på dessa sjukdomar som dem anser som mindre, psykisk ohälsa, epilepsi m.m. Jag vill att vi människor ska ta det på allvar och inte bara lämna en kommentar och gå vidare. Det sätter spår i oss människor som blir utsatta för detta. Det tär på mig att varje dag äta 6 tabletter, det är jobbigt att vara trött varje dag. Det är så mycket mer utöver än bara epilepsi, än själva ordet. Det är så mycket mer som kommer med sjukdomen. Detta är stor del jag bloggar om och även om min psykiska resa i livet, hur jag mått och hur jag mår, med alla de dumdristiga valen jag gjort i mitt liv som skapat den jag är! Men kom ihåg, man är aldrig ensam, även om det ibland känns så. Tillsammans är vi starka!

Isabella vart graviditetssjuk.

Idag är det min tur att gästblogga här. Isabella heter jag, fyller snart 24 och är bosatt i sommarstaden Trosa. För att ni ska få en liten bild av hur det såg ut när min livsresa började så ska jag snabbt dra några år i mitt liv för er.
Jag var nyss fyllda 18 år när jag vart gravid med mitt första barn, den 1 september 2013 föddes en perfekt liten pojke. Jag hann precis fylla 19 innan han tittade ut, vi levde i vår perfekta bebisbubbla i ett helt halvår innan vi kände att vi saknade något – ett syskon. Kort därpå var jag gravid med det kommande syskonet. Strax efter sommaren när jag fyllt 20 började resan jag nu ska ta med er på.
Graviditetsveckan var 12 när jag fick veta att jag var graviditetssjuk. Det började med extra läkarbesök, sen blev det varje vecka och när vintern kom lades jag in. Allt för att vi skulle kunna ha koll på den i magen. Bestämd som jag är lyckades jag få permis över jul och nyår – vi hade ju faktiskt en nybliven 1åring hemma som också behövde sin mamma.
Året 2015 var nu här, klockan 12 var slagen och jag grinade in året. Av lycka och smärta, mitt mål va avklarat. Jag vart inlagd igen, efter ett par dagar på sjukan var det nu dags att föda. Med en sjuktaxi från Huddinge till SöS hann jag ringa den blivande pappan och säga att nu var det dags. Vi möttes på SöS, min förlossning var redan igång när han kom in. Jag var i vecka 33+0, förlossningen tog 8 timmar från igångsättning tills han var ute, 2 krystvärkar som varade i knappt 1 minut.
Jag var nu en 20årig mamma med 2 söner, kunde inte ha önskat mig mer i livet egentligen. Men min son tog dom direkt efter födseln och sprang iväg med, jag fick inte träffa honom förens någon timma senare när han låg på neontalen. Första natten gick bra, sen krascha han. Vi fick akut byta sjukhus och han hamna i respirator. I flera månader levde vi ett liv på sjukhus, med narkoser, undersökningar och allt vad vårt nya liv innebar så vande vi oss. Vi vande oss vid tanken att han kämpade för stunden.
Vi fick så många olika besked under denna tid, vi hängde hand i hand med en neurolog efter man hittat en hjärnskada. Vi hängde med hudläkare efter han vart halvsidesmarmorerad och blå över kroppen. Vi fick uppleva alla dom mardrömmarna man har som förälder. Oftast med kommentarer om våra låga åldrar som föräldrar, 99% av personalen antog också att vi var förstagångsföräldrar dessutom och vart mest paffa när vi sa motsatsen.
Vi fick en son som under 3,5 år kämpat sig igenom livet, med massa motgångar, för mycket sjukhus och även sjukt mycket framgångar. En storebror som behövt uppleva mer än vad en snart 5årig pojke borde ha gjort, fått hjälpt till mer och växt upp snabbare. Vårt förhållande klarade sig inte genom denna resa, men vi har fortfarande ändå en bra relation och med barnen boende halvtid.
Vi båda står upp trots allt vi gått igenom och jag skulle tro att jag gått igenom mer än dom flesta gör, speciellt vid min ålder. Jag fick höra av en klok människa att ”vi får bara så mycket i livet som vi klarar av och se vad du fick”. Så även om alla andra slutar tro på er, sluta aldrig tro på er själva. Livet är en resa, med så många lärdomar och motgångar. Det gör en starkare, man klarar mer än vad man tror.

Jag tror på dig.

Tack Isabella för att du delade med dig av din historia!❤ Vilka kämpar ni är!

Vill ni lära känna henne lite bättre så tycker jag att ni besöker henne 

HÄR

 

Nuskin masken som brände Ericas ansikte

Hejsan!
Tänkte gästblogga lite här ikväll och tänkte faktiskt prata om det här med Nuskin som cirkulerar över hela instagram just nu och gjort ett tag. Min syn på det!
Jag har verkligen försökt sätta mig in i det hela & bestämde mig också för att prova lermasken då en erbjöd mig ett prov, alla har ju pratat så gott om den och hur fantastiskt skön den är osv.

Jag satte på mig den & det gick 2-5 minuter så brände hela ansiktet, kändes som någon eldade på skinnet. Jag skyndade mig att tvätta av den och var illröd,gjorde sååå fruktansvärt ont!!

La upp de på my story på instagram med texten ”den var inte skön” vilket resulterade i att väääldigt många nuskin försäljare kontaktade mig.
Hade ont i 2 dagar, sved och kändes som när man solbränt sig ni vet?

Förklarade det hela och vissa ifrågasatte mer eller mindre huruvida jag tvättat ansiktet innan eller ej, sa att jag har smutsigt ansikte? Aaaah ok kände jag bara.
En del sa att jag fått en allergisk reaktion och det inte alls skulle bli sådär och en del andra sa jo men det är helt normalt det ska vara så, kör en gång till så blir det bättre, och vissa var rent jäkla otrevliga!
Alltså summa summarum, alla nuskin försäljare säger olika!?
Och den ena efter den andra försäljaren ifrågasatte varandra gentemot mig vad den har för utbildning osv, herregud! Dom är försäljare för samma sak, men smutskastar varandra bakom ryggen till kunden!!

Tog kontakt med en högre upp i nuskin som sa att jag förmodligen inte tål den och man fick heller inte som försäljare ge ut prover sådär.
Det var att köpa hela produkten eller inte.
Aha men om man nu vill prova den innan man köper då? Nä tydligen inte.
Är glad att jag nu fick det där provet och inte la ut hundralapparna på att bränna mitt ansikte!!
Dom har dessutom 18 års gräns som försäljare men har med iaf en som jag personligen vet vem det är, 15 år!!
Pratade om det med några försäljare och ojdå.. det visade sig vara många som skrev det på föräldern men att den som är minderårig säljer, stabilt! när jag pratade med 15åringen för att få reda på vem hennes mentor var (då en annan försäljare ville veta för att kunna anmäla det) så skrev hon att det var hemligt, hon fick inte säga. VAD är hemligt undrar jag? Personen måste ju kanske vara medveten om att det är fel då den inte vill ge sig till känna🤷‍♀️

Tog upp det med den här högre uppsatte som sa att nej det är INTE ok och skulle kolla upp det direkt.
Så, för mig känns allt det här med nuskin väldigt konstigt bara, väldigt fuffens känner jag.
Nu får jag säkert många avföljare, speciellt försäljare! Men det gör inget,det här är MIN upplevelse av dom och MIN åsikt..och den är iallafall inte positiv,tyvärr.
Nu kommer säkert ni nuskin försäljare hata på mig, antingen gör ni det.. eller så tar ni er i kragen och börjar fundera på hur ni vill att företaget ska framstå.
Over and out.❤

Tack Erica för att du ville skriva några rader! ❤ Ni kan besöka hennes instagram HÄR

Lisa gästbloggar❤

 

Hej!
Mitt namn är Lisa och jag har i dag fått den stora förmånen att (våld)gästa Michaelas fina blogg. Tänkte göra det med en text som handlar om att gå igenom tuffa saker i livet och hur det kan forma mig, kanske ger den er en liten inblick i vem just jag är.

En resa genom mobbning mot den inre styrkan!

Jag har alltid vetat att jag inte är populär men i låg- och mellanstadiet var populariteten inget som bekymrade mig, jag var nöjd med den jag var, jag var lycklig och hade roligt med mina vänner. Det var i högstadiet som man började märka av en förändring när det kom till attityder kring popularitet och vad det faktiskt innebar att inte vara populär.

Det som jag vill påstå satte igång hela karusellen var det faktum att det blev dags att byta skola och i samband med det splittrades klassen, jag behöll två av mina gamla klasskompisar till den nya klassen och vi hittade tre nya vänner som vi umgicks med hela tiden.

Men ändå var det något som inte kändes helt rätt.

Jag skulle inte vilja påstå att mobbningen var speciellt synlig men det var något som gjorde att jag aldrig kände mig välkommen ifrån de andra klasskamraterna, och så kände även några andra ur min lilla grupp. Det var blickar, kyla, några kommentarer och skratt ifrån de andra. Men som tur var var vi inte ensamma, vi hade ju varandra i våran lilla grupp. Dessutom umgicks jag lite med några andra klasskompisarna från mellanstadiet.

Tre långa år av mycket drama kom äntligen till ända och det blev dags att börja på gymnasiet. Nu var jag plötsligt helt ensam, inga gamla högstadieklasskompisar var i gymnasieklassen. Det kändes bra, en nystart där ingen visste något, eller i alla fall väldigt lite, om mig. Och visst var det bättre i gymnasiet, jag hittade ett litet gäng som jag höll ihop med och hade det riktigt bra. Men min osäkerhet fanns kvar. Kanske kan man så här i efterhand titta tillbaka och inse vilken resa man har gjort.

Det var inte förrän i slutet på trean som en klasskamrat plötsligt började prata med mig om hur jag mådde, min självkänsla och så vidare. Jag vet inte vad han sa men han fick mig att må så mycket bättre, han gav mig början till den styrka jag saknat och jag är så sjukt tacksam för denna gåva han skänkte mig. Det är denna gåva jag vill kunna dela med mig av till andra. Jag vill att dom ska förstå att de är värda att må bra, jag vill att deras självförtroenden ska växa, jag vill att de ska må bra i sig själva och känna en väldig kraft av styrka växa inom sig.

Med denna insikt och nyfunna styrka flyttade jag till Värmland. Där hade jag alla chanser att börja om helt på nytt, ingen kände mig, ingen visste min historia. Där fann jag nya vänner och hittade även en underbar pojkvän. Detta var en tid som för mig handlade mycket om att ta klivet ut i vuxenlivet.

Ett läsår senare var studierna klara och jag återvände till min hemstad Jönköping. Snart tog förhållandet med Karlstad-sonen slut och ja, det knäckte mig. Men något hände som jag aldrig trodde var möjligt. Jag föll för den person man absolut inte ska falla för – hans kompis.

Vi inledde en romans men det blev aldrig mer än så och han hittade tillbaka till sitt ex. Men i detta fann jag det konstigaste av allt. Jag kunde nämligen till slut finna ro med hans val, trots att han väckt upp de starkaste känslor i mig som jag aldrig någonsin känt tidigare. Jag fann den största styrkan och lyckan i mig själv efter detta, utan kärleken vid min sida. Jag visste att vår vänskapliga kärlek var stark och det räckte för mig.

Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde då. Vad jag försöker säga är att det är viktigt att hitta styrkan och lyckan i sig själv, att inte helt och hållet hänga upp den på någon eller något, för sådan lycka är alltid flyktig.

Tack för att ni läste och tack Michaela för att jag fick gästblogga hos dig!

Tack själv vännen för att du ville skriva några rader❤ Ni finner Lisas blogg HÄR

Jag vet att man inte kan tvinga någon men jag gör så gott jag kan

Dagens gästinlägg är skrivet av Anna som tar upp ett väldigt viktigt ämne. Jag håller med henne om du ser – agera. Tack för att du ville dela med dig. Ni finner hennes blogg här

Det finns en anledning till att jag skrev inlägget jag skrev tidigare. Det där om vår historia. Inlägget om hur mina söners pappa höll på att slå ihjäl mig. Det är en sån där anledning som egentligen aldrig ska behöva vara en anledning till att man delar med sig av sina erfarenheter men tyvärr alltför ofta är det.

Det finns personer där ute. Kvinnor. Nära och älskade systrar, döttrar, mödrar, vänner som är på väg att vandra precis samma väg som jag gjorde. Jag är livrädd för varje utsatt kvinnas skull. Måste göra något. Och det jag har är min röst, min erfarenhet. Jag kan dela mina upplevelser. Och hoppas. Önska att någon lyssnar!

Har han strypt henne? Har hon blåmärken på kroppen? Har han hotat att ta livet av henne och barnen? Är hon rädd för honom? Jag vet vilken sits hon befinner sig i. Förnekelsen. Skammen. Ångesten. Hoppet. Längtan efter den där perfekta familjen. Ensamheten. Rädslan. Osäkerheten. Törsten efter bekräftelse. Jag vill verkligen att du förstår hur illa detta kan gå. Jag vill att du ska veta, visst vet du redan men du tror inte att det händer dig. Är det verkligen en risk värd att ta? Ingen smäll är någon man förtjänat.

Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte visste att jag gjort allt som står i min makt för att hjälpa oavsett om personen vill ha hjälpen eller ej. Jag hoppas att ni där ute inte blundar, det som leder till att ni senare kan få ett samtal om att någon du bryr dig om förlorat livet. Jag vill inte stå och se på. Det här är så viktigt. Viktigare än någon vänskap, viktigare än någon relation. Jag vet att dom flesta i en sån här relation förstår varför och jag vet också att det enklaste för dom är att ta avstånd från den som vill skydda. Jag vet att hon känner sig tvingad och under hot men vill fortfarande tro, hon vill stanna – för man vill inte förstå hur farligt det är att vara med honom.

Den insikten behöver man också komma fram till själv och vi kan bara hoppas att de vi bryr oss om gör det en dag. Jag önskar att det var annorlunda. Önskar att man visste innan. Att man ville se. Det är svårare än det verkar.

Sist han slog henne bad hon att få skydd då? Stanna hos dig eller få hjälp att komma bort? Men när han sen lugnat ner sig ville hon stanna kvar va?! Hon är fortfarande kvar där men ska åka bort – säger hon det? Har hon börjat ljuga? Ljuga för sin familj. För dig. Förhalar ageranden. Du har all rätt att vara livrädd. Hennes hopp är allt hon lever för och han lovar varje gång att det aldrig ska hända igen. Han överöser henne med kärlek eller får henne att tro att hon förtjänade det…

Det är såhär det funkar och tyvärr kommer vi själva på det alldeles för sent!

Så om du ser – agera!

Sofia Gästbloggar!

Hej alla fina!

Att leva med psykisk ohälsa är som att leva i en enorm bergochdalbana, vissa stunder går det väldigt fort ner och andra väldigt fort upp. Ena dagen kan jag känna mig som en enormt stor fågel i en mycket trång bur som varje dag vill väckla ut mina vingar och flyga ut. Andra dagen kan det kännas som att jag har massa kedjor på min kropp och jag kommer inte loss från mig själv. Tredje dagen kan jag känna mig lika skör och sårbar som ett nyfött barn som är i behov av andras hjälp. Oavsett dag så finns alltid rädslan i mitt liv att tappa fotfästet helt och bara famla runt i ett tjockt mörker utan ljus att hitta ut. När vissa människor ser på mig så ser dom en lat, okunnig och självisk person men så är inte fallet för egentligen är jag bara livstrött, oerfaren om att stå stadigt och en person som gör allt för att överleva.
Vi med psykisk ohälsa väljer inte att ha det själva, vi vaknar inte upp en dag och bara börjar må dåligt utav anledning som vissa verkar tro. Att ständigt få höra att det är bara att rycka upp sig eller var positiv så går det över är ren lögn. Jag kan bara prata från mitt eget liv och känslor men jag har testat så mycket för att komma upp men fortfarande står jag kvar på trappsteg ett och kämpar förtvivlat för att bara få komma till trappsteg två. Jag har haft psykisk ohälsa i många år och har stängt många ute av ren rädsla och jag kan inte räkna hur många som har tagit avstånd när jag behövt dom som mest. Dom som inte har haft psykisk ohälsa någon gång kan inte relatera till hur vi mår. Dom kan inte förstå hur man ena dagen kan trampa i djupaste leran och andra dagen vara glad. Jag minns inte hur många gånger jag kan skrikit efter hjälp men ingen hör eller ser och jag har bara fått sätta på mig den glada masken igen. Det börjar kännas pinsamt att man gång på gång försöker komma någonstans men man springer alltid in i samma vägg igen. Enda gången jag inte känner mig helt fastlåst och glad är när jag släpper tankarna och pressen och stressen man får från alla möjliga håll. Pressen att vara på ett speciellt sätt, att vara alla till lags eller stressen att man måste komma någonstans i livet och orka mer än vad man egenligen gör. Ångesten över framtidens mående ligger som ett tungt regnmoln över mig och jag funderar ofta på hur jag ska komma ifrån det och få fortsätta gå i solsken.

Med denna text vill jag först säga att du är inte ensam, det finns så många som lider av psykisk ohälsa och behöver hjälp men ingen ser.
Jag tycker att psykisk ohälsa måste tas mer på allvar för det är en kamp att leva med det varje dag.

https://nouw.com/sofialissmyr

Fröken Rödlök Gästbloggar

Hej alla glada!
Jag har fått äran att gästblogga hos fina Michaela och det är jättekul. Att få skriva några rader som publiceras hos någon annan tycker jag är skoj. För er som inte vet vem jag är kan jag berätta kort att jag heter Marica men i sociala medier är jag mer känd som Fröken Rödlök. En filur som har nära till skratt, ett stort hjärta, omtänksam och lite smågalen. Jag bloggar aktivt och hos mig får du läsa allt om mina åsikter, min vardag, lite samarbeten och saker jag tar mig för. Jag är en sån där öppen person som ibland inte har några hämningar alls och det kommer ni märka om ni kikar in!
Hoppas ni får en trevlig läsning!

Kram Fröken Rödlök
www.frokenrodlok.se
@frokenrodlok på instagram

Förr vågade jag inte stå för vad jag lyssnade på.
Jag skämdes så. När jag var yngre skulle man lyssna på hiphop, rnb och rap och sån där musik men jag föll aldrig för den genre av musik. Jag har alltid älskat svensk vispop och dansband.
Hemma lyssnade jag ofta på det men ute vågade jag inte riktigt för det var förknippat med äldre.
Jag ville inte bli retad för mer än det jag redan fick höra!
Jag minns flera ggr när jag hade musik på mobilen och lyssnade i hörlurar, jag var alltid livrädd att hörlurarna skulle ramla ur mobilen så att musiken hördes högt eller att det var för högt i lurarna så folk bredvid mig skulle höra av för slags musik jag lyssnar på.

Jag kan fortfarande skämmas lite för valet av musik men varför vet jag inte. Jag är ju mer gammal nu än då! Jag tycker om rytmen av dansbandsmusik och oftast är det svenska texter som jag kan lära mig. Jag har aldrig vart förtjust i engelska och därför inte lärt mig så mycket av det språket så engelska låtar tilltalar mig inte lika mycket som svenska. Jag vill kunna förstå  texten jag sjunger och kunna bilda mig min egna fantasi av låten och det funkar inte om jag inte fattar vad dom sjunger.
Kanske därför jag alltid valt dansband!
Mikael Wiehe är en stor favorit, Lisa Nyberg är en ännu större favorit och jag älskar Scotts!
De två första är mer vispop än dansband men gillar deras texter. Lisas låtar har hjälpt mig i många stunder när jag mått som sämst. En form av trygghet!
När jag träffade Mikael Wiehe för första gången var jag helt salig när han började prata med mig. Det hände liksom inte, starstruck helt klart! Han stod rakt framför mig och frågade om jag skulle köpa hans bok jag hade i handen. Det ville jag ju, fick den dessutom signerad och sen fotades jag tillsammans med honom! Det var lycka!

Musik är något som alltid finns till hands. Vart man än är så hör man musik. Jag slår alltid på musik hemma och just nu är det mest Emil Assergård som ljuder friskt för att jag taggar så enormt för att få se honom live den 2 Juni. Något jag väntat på såååå länge och nu snart skall det äntligen bli av!
När jag är glad slår jag på Emil, när jag skall städa slår jag på Emil, när jag skall pyssla slår jag på Emil och när jag är nere, ledsen och mår dåligt är det han som sjunger för mig! Det är musik som passar in i alla lägen för min del – även när jag tränar!

Det finns jättemånga bra artister där ute och inlägget skulle bli på tok för långt om jag skulle rabbla upp alla jag gillar, men det finns ju de som har påverkar lite mer än andra och det är just det Lisa, Emil och Scotts har gjort. Påverkat mitt psykiska jag till något bättre. Hjälpt mig på min resa!

Någon jag slår på när jag bara vill sjunga, skråla och tagga för någonting är Björn Rosenström, hans låtar är ju helt koko men så underbara på något sätt. Sådana som fastar i minnet direkt och som man börjar sjunga med på direkt när man hör dom. Att fått se honom live är en grej som jag länge velat och förra året gjorde jag det. TOPP!
Scotts har jag också sett live vid två tillfällen så ännu är det bara Lisa Nyberg som jag inte fått se, en dag kanske. En dag! Emil är ju som sagt inplanerad.

Vad lyssnar du på för musik? Är du som jag som skäms över ditt val? Varför skämmas egentligen? Det är ju musik för vem som helst. Jag fortsätter digga och skall strax slå på lite Wahlströms – som är ett dansband jag skulle få se live för några år sen men dom hann lägga ner sitt band av någon anledning innan jag hann se dom! Inställt. Trist.

Sådär, nu har ni fått läsa lite om vad jag gillar för musik! Nu har jag verkligen blottat mig rejält men det kanske är bra för nu kanske jag slipper skämmas över mitt val av musik!
Tack och Hej – Leverpastej!

Becka Gästbloggar

Fredagen är här och det är dags för dagens gästinlägg som är skrivet av fina Becka!

Hur jag ser på olika relationer
Först och främst vill jag tacka Michaela för att jag får gästbloggahos henne, alltid lika roligt när man blir tillfrågad att gästblogga. I detta gästbloggsinlägg tänkte jag ta upp ett ämne som berör mig väldigt mycket och som är egentligen jobbigt att skriva om men är tillräckligt stark för att skriva om det. Ämnet är relationer, vad har jag för relation till min familj? Vad har jag för relation till min släkt? Vad har jag för relation till mina vänner? Osv…

Relationer? Var ska jag börja?
Jag har inte världens bästa realtion med min famlj, det tar på mig, det är inte alls roligt. Den enda jag har hyfsat bra relation med är min lillebror. Vi pratar ibland men det är för att vi har varandra på snap. Vi blir lika glada varje gång i träffar varandra. Jag saknar honom så enormt mycket faktiskt om jag ska vara ärlig.

Sen vet ni den här känslan när man inte har den kontakten med sina föräldrar som man önskar att man hade. Ha den mor och dotter relationen. Hitta på saker, prata om allt, laga mat tillsammans osv, jag tror ni förstår var jag vill komma!
Tyvärr har jag inte den relationen med min mamma som jag verkligen önskar att jag hade. Men jag och min mamma funkar absolut inte tillsammans, vi bråkar, tjafsar, skriker på varandra osv typ hela tiden. Vi kan alltså inte va under samma tak. Och det tar enormt hårt på mig. Jag saknar verkligen min mamma ibland…
Det som också är problemet är att jag ser inte min mamma som min mamma, hon är bara luft för mig, hon är ingenting för mig, då kanske ni förstår hur jag känner?
Jag vill att vi ska kunna prata om allt, jag vill att vi ska kunna umgås som två normala människor, jag vill att vi ska kunna vara två om saker, jag vill att vi ska kunna görs resor tillsammans, jag vill att vi ska kunna göra spontana saker, men i dagens läge går inte det! Jag vet knappt vad jag ska göra, vi kan typ inte prata med varandra!
Jag är så avundsjuk på dom som har den mor och dotter relationen för jag känner direkt att det är så jag också vill ha det!
Men jag får hålla tummar och tår att en dag kanske det är min tur att jag kan ha den relationen med min mamma, eller?
Hoppas alla tar vara på den stunden ni har med er mamma, för dom är guldvärda!

Jag pratar mycket med min pappa, mycket mer än vad jag pratar med min mamma. Med pappa pratar jag varje dag. Vi träffas då och då när där finns tid. Jag är glad att jag har den relationen men min pappa imed att jag har ingen relation med min mamma. Fast man önskar att man kan ha relation men båda två. Men sånt är livet det är bara att gilla läget tyvärr.

Imed att relationen är som det är mellan mig och mamma så känner jag att jag drar mig undan någon fruktansvärt mycket när det gäller släkten. Jag vet inte vad mamma sagt till släkten, hur hanterar dom det, vad vet dom, vad tycker dom… Förstår ni hur rädd jag är?
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag längre fram har bra relation med mamma, min styvpappa, lillebror och alla i släkten. Jag saknar dom, jag saknar att jag knappt kan träffa dom, jag åker knappt på kalas för att undvika allt, men jag vet att det är fel av mig. Jag ska visa att jag klarar av detta ändå, men jag måste också sätta stopp… Sist jag pratade med mamma så sa hon till mig ”du tar allt som det är guld och gröna skogar mellan oss när vi träffas” efter hon sa det kände jag att ni måste jag sätta stopp. Det är inte guld och gröna skogar mellan mig och mamma men vad gör man inte för att det ska se bra ut för släkten? Man får väl göra så det ser bra ut och inte ignorera varandra? Eller hur? Eller har jag fel?

Usch ja men tyvärr är det såhär det ligger till mig och min relation med familj och släkt.
Ännu en gång ett stort tack till dig fina Michaela att jag fick dela med mig av detta, är ni sugna på att följa mig mer inom mina tankar, min vardag, vara med på tävlingar och lära känna mig mer som person så tveka inte att kika in hos mig och börja följa mig. Följ mig så följer jag dig.
Ni hittar mig under nouw.com/beckalindhe & på instagram @beckalindhe.se

In och följ! Puss på er så länge

Maria Gästbloggar

Jag har tänkt länge att jag ska dra igång gäst inlägg här på bloggen och tanken är att varje fredag skall någon få gästblogga. Först ut är min fina Maria. Är du sugen på att gästblogga? Dra gärna iväg ett mail till mig då
contact@nordengrim.nu

Hej på er jag har fått äran att få gästblogga hos denna underbara kvinnan!

Vem är jag då?  Jag är en kvinna på snart 32 år som lider av massor av diagnoser men låter livet leka ändå!  Jag har ett samboliv med min älskade fästman & håriga “son”Musse, jag älskar att pyssla med allt möjligt är väldigt kreativ kan jag tycka själv.
Jag är en väldigt snäll tjej och älskar allt och alla.

I min blogg kommer det handla om allt inom himmel & jord välkomna in 🙂 ❤💋

Besök gärna Marias Blogg