Pia delar med sig av sin resa ❤️

Jag har tänkt starta en liten serie här på bloggen där mina vänner /bekanta och bloggläsare ska få dela med sig av sina erfarenheter kring psykisk ohälsa. Har alltid tyckt att det är viktigt att sprida kunskap om det. För min del är det superviktigt att man vågar prata om det. Kontaktade min vän Pia och frågade om hon ville ställa upp, vilket hon ville 🙂 Så hon är först ut med sin berättelse, tack så jättemycket för att du ville ställa upp ❤️ Har du någonting du vill dela med dig av? Kontakta mig då på nordengrim87@gmail.com ❤️


Hejsan!

Michaela frågade mig om jag ville skriva ett inlägg till hennes blogg, ett inlägg där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter kring psykisk ohälsa för att hon vill att fler ska få upp ögonen för hur det är att leva med exempelvis depression, självskadebeteende, ångest mm.
Jag tyckte att det lät som en suverän idé och eftersom jag, precis som Michaela, brinner för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och hälsa så ville jag såklart ställa upp.
Så i det här inlägget tänkte jag berätta lite om mig, om min resa med ett 14 år långt självskadebeteende och vägen ur det.

Jag heter Pia, är 32 år gammal och skulle vilja påstå att jag idag lever ett ganska vanligt liv. Jag jobbar som undersköterska med funktionshindrade barn och ungdomar, bor i en lägenhet med min sambo och till hösten väntar vi vårt första barn.
Men från det att jag var 16 år tills jag fyllde 30 levde jag ett helt annat liv än idag. Ett långt ifrån vanligt liv.

Som 16-åring började jag skada mig själv. Det var mycket som hände inom mig som jag gick och bar på i ensamhet och som till slut blev för mycket för mig att kunna hantera.
Jag hamnade snabbt inom barn- och ungdomspsykiatrin, blev inlagd för heldygnsvård och blev tvungen att hoppa av gymnasiet.
Jag tappade det bandet jag hade kvar till det friska livet och föll rakt ner i en värld där allt mitt liv handlade om tillslut var ångest, depression, självskador, slutenvårdspsykiatri och medicinering.
Jag flyttades till vuxenpsykiatrin som 18-åring och blev kvar där i ytterligare 12 år.
Jag var mer på sjukhuset än hemma under de här åren, bodde på tre olika behandlingshem och många, inklusive jag själv, hade nästan helt gett upp hoppet om att jag någonsin skulle kunna bli frisk igen.
Jag skadade min kropp så illa att jag var nära att stryka med ett antal gånger.

Jag kom tillslut till en punkt där jag inte längre ville leva det där destruktiva livet jag levde. Jag ville ha ett ”vanligt” liv eller inget liv alls.
Jag ville försöka, en sista gång, att ta mig ur det där svarta hålet och bygga upp någonting bättre, och om jag inte skulle lyckas med det så orkade jag inte leva alls.
Jag ville göra ett sista försök och den här gången skulle jag försöka till 100%.

Jag hade turen att få en fantastisk psykolog och hon hjälpte mig att hitta mig själv. Jag diagnosticerades i 25-års åldern med bipolär sjukdom typ 2 och nu, nästan 5 år senare, kunde den här psykologen hjälpa mig att förstå vad det innebar.
Vi pratade om mina svagheter och om mina styrkor, om vad jag behövde mer av i livet för att må bra och om vad jag behövde undvika och akta mig för för att inte börja må dåligt igen.
Jag började sakta men säkert att bygga upp ett nytt liv för mig själv, ett friskt liv utanför sjukhuset. Jag byggde upp ett liv som för mig var mer värt än att fortsätta skada mig själv.

Jag slutade skada mig själv i mars 2017 och för varje dag jag inte självskadade blev jag starkare, lyckligare och mer övertygad om att jag aldrig ville gå tillbaka till det destruktiva liv jag levde innan.
Idag har jag varit skadefri i drygt 2 år.
Det är inte enkelt att sluta skada sig själv och ingenting man gör bara över en natt. Men det är inte heller omöjligt.
Ett självskadebeteende är ett verktyg man tar till när man inte har några andra verktyg för hantera exempelvis känslor och tankar.
Man behöver lära sig nya sätt att hantera känslorna på, icke-destruktiva verktyg. Det kommer att ta tid och det får ta sin tid.

Idag mår jag bra, bättre än någonsin faktiskt.
Jag jobbar som undersköterska och har planer på att studera vidare så småningom.
Jag bor med min sambo och i september blir vi föräldrar för första gången.
Jag jobbar även som föreläsare och föreläser via en ideell förening om just självskadebeteende och bemötande av personer med självskadebeteende.
Föreningen heter SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) och jobbar med självskadebeteende och ätstörningar och SHEDO var ett stort stöd för mig i min kamp att bli frisk.
Jag sitter även i SHEDO’s styrelse samt som volontär i Självskadechatten som drivs av SHEDO.

Mer info om SHEDO hittar ni på hemsidan: www.shedo.se

Tack till Michaela för att jag fick gästa din blogg! Du gör ett enormt jobb med att få andra att få upp ögonen för psykisk ohälsa.

Varma kramar
Pia

Marie berättar om sin psykiska ohälsa

Hej alla underbara läsare!
Jag har fått äran att gästblogga hos fina Michaela och det är alltid lika kul att gästblogga.

Ämnet jag tänkte lyfta är psykisk ohälsa. Jag lider själv av det och har gjort i över 7 års tid. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av något sådant, jag var en tjej med många bollar i luften som var social och som gillade hårt tempo i min vardag tills min kropp helt enkelt sa ifrån men det som utlöste det är mer tragiskt.

Jag var tillsammans med en kille som inte var bra för mig men det förstog jag inte då för jag var kär. Vi flyttade ihop tidigt och det var också där problemen började och jag slutade plugga och började jobba och han förändrades mer och mer och blev en hemsk människa. Han tryckte ner mig psykiskt och fick mig att tro att jag var lägre ner än katten. Det spelade ingen roll vad jag gjorde , om jag städade hela lägenheten, sminkade upp mig och gjorde mig fin så var jag ändå värdelös. Jag skötte allt hemma och hade 2 jobb för de skulle gå runt men han avlöste mig aldrig och han kunde inte ens gå ut med vår valp när jag stod i duschen.

Han skrek elaka saker varje dag, kallade mig fitta och hora och att jag inte var värd något och om jag lämnade honom skulle jag få ett helvete. Men en dag orkade inte min kropp mer , jag blev sjukskriven med utmattningsdepression, panikångest, sömnsvårigheter och social fobi. Inte ens då hjälpte han till trots jag knappt kunde ta mig ur sängen så fick städa undan efter honom för han var lat och tyckte kvinnorna skulle fixa hemmet trots jag hade utmattningsdepression. Jag grät mig till sömns varje kväll och var rädd att han skulle göra mig mer illa men tillslut förbjöd han mig att gå ut, träffa vänner eller gå och handla. Han hade ett extremt kontrollbehov som blev farligt. Om jag gick ut fick jag ett rent helvete när jag kom hem och han kastade saker omkring sig och kallade mig elaka saker och han tryckte ofta upp mig mot en vägg och sa ”lämnar du mig så får du ett helvete”. Jag var tyst om detta och grät i min ensamhet och ingen visste vad som hände bakom våra stängda dörrar.

Efter ett grovt sista bråk fick jag tillslut nog för då blev han riktigt farlig och aggressiv. Jag tog hunden, mina viktigaste saker och stack när han var på jobbet och slängde in nycklarna i brevinkastet och skrev en lapp. Jag tog tåget till Varberg (bodde i Eslöv när detta hände) och ringde mamma & grät. Jag flyttade hem till Varberg igen och bytte nummer & blockade honom på Facebook. I Varberg fick jag bygga upp mig själv igen och fick gå hos både läkare & psykologer för att hitta mig själv igen för jag var så nedtryckt av honom och han hade manipulerat mig så jag trodde jag inte var värd någonting. Jag var sjukskriven i 1,5 år för att bearbeta detta och efter denna händelsen och de värsta åren i mitt liv fick jag väldigt svårt att lita på människor särskilt män, så det satte sina spår i mig. Jag hade inget förhållande på 5 år så mycket kan förstöras pga en händelse men jag visste ju inte att han skulle utvecklas till ett monster.

Hur som helst mår jag bra idag och kommit ur min utmattningsdepression och har ingen social fobi men min panikångest finns kvar och den kämpar jag med varje dag. Jag får panikångest när jag blir stressad, nervös eller orolig över något. Men jag lever ett vanligt liv och har idag världens bästa sambo som behandlar mig med respekt och han ger mig så enormt mycket kärlek som jag inte är van vid efter ha blivit illa behandlad av mitt ex. Min sambo är på riktigt och han skulle aldrig göra mig illa på det viset mitt ex gjorde.

Till er därute som är med om något liknande vill jag säga : Försök ta er därifrån så fort som möjligt för tyvärr ändrar sig inte denna typen av killar på sig och det blir bara värre. Sök hjälp för det finns många duktiga läkare & psykologer som kan leda dig och du får ett normalt liv trots du har dina dagar där du mår sämre.

Tack återigen att jag fick dela med mig

Tack själv Marie för att du ville dela med dig. Vill ni lära känna Marie bättre? Besök hennes blogg ❤

https://nouw.com/marielinneaa

Viktor sprider budskapet om epilepsi

Dagens gästinlägg är skrivet av Viktor. Han berättar och sprider kunskap och budskapet om epelepsi.  Tack för att du ville skriva! Besök gärna hans blogg HÄR

Jag heter Viktor Högnäs 26 år gammal, jag blev drabbad av epilepsi i tonåren. Jag lider av diagnosen komplex partiell epilepsi. När jag fick min diagnos fastställd, så hade min depression tagit mig så långt att mitt psykiska mående gick ut över mina förhållanden. Det har varit svårt att leva med epilepsi och samtidigt må dåligt av en depression.

Jag äter väldigt stor dos av min medicin trileptal, 300 mg / tablett. Jag tar 6 tabletter om dagen för att hålla anfallen borta. Jag är glad att i mitt fall så funkar medicineringen som den ska. Men jag lider av biverkningar som jag måste stå ut med, så som förvirring, dubbelseende, mitt närminne har tagit mycket stryk och jag kan inte minnas saker så enkelt tyvärr.

Jag får inte ta körkort för stunden, regeln inom epilepsi att få ett körkortstillstånd för min del är att jag måste vara anfallsfri i 2 år, sedan godkänt av läkaren. Jag har varit anfallsfri i 2 år, kanske till och med mer, men eftersom jag har missbrukat alkohol så kan de inte garantera att jag har varit anfallsfri, därför tog dem ifrån mig mitt körkortstillstånd, sedan måste jag söka nytt för att få godkänt. Men regeln som läkaren sagt till mig är 2 år helt enkelt.

Jag bloggar för att sprida budskap och sprida kunskapen framförallt när det kommer till epilepsi. Jag gick igenom gymnasiet med denna sjukdomen, utan att ha någon nära mig att prata med om just detta. Ingen skulle förstå hur det var att leva så här, möjligen resten av mitt liv. Det handlar inte bara om att jag har epilepsi, epilepsin har utvecklat så många andra plan inom mig, med psykisk ohälsa, rädsla och ständig oro. Jag måste utesluta många saker i livet för att kunna leva normalt, om det nu är att leva normalt. Skolan jag gick gav inte MIG någon information om detta alls, jag levde med ingen kunskap alls om detta och det vill jag inte ska hända någon annan.

Jag hoppas en dag att samhället fokuserar mer på dessa sjukdomar som dem anser som mindre, psykisk ohälsa, epilepsi m.m. Jag vill att vi människor ska ta det på allvar och inte bara lämna en kommentar och gå vidare. Det sätter spår i oss människor som blir utsatta för detta. Det tär på mig att varje dag äta 6 tabletter, det är jobbigt att vara trött varje dag. Det är så mycket mer utöver än bara epilepsi, än själva ordet. Det är så mycket mer som kommer med sjukdomen. Detta är stor del jag bloggar om och även om min psykiska resa i livet, hur jag mått och hur jag mår, med alla de dumdristiga valen jag gjort i mitt liv som skapat den jag är! Men kom ihåg, man är aldrig ensam, även om det ibland känns så. Tillsammans är vi starka!

Isabella vart graviditetssjuk.

Idag är det min tur att gästblogga här. Isabella heter jag, fyller snart 24 och är bosatt i sommarstaden Trosa. För att ni ska få en liten bild av hur det såg ut när min livsresa började så ska jag snabbt dra några år i mitt liv för er.
Jag var nyss fyllda 18 år när jag vart gravid med mitt första barn, den 1 september 2013 föddes en perfekt liten pojke. Jag hann precis fylla 19 innan han tittade ut, vi levde i vår perfekta bebisbubbla i ett helt halvår innan vi kände att vi saknade något – ett syskon. Kort därpå var jag gravid med det kommande syskonet. Strax efter sommaren när jag fyllt 20 började resan jag nu ska ta med er på.
Graviditetsveckan var 12 när jag fick veta att jag var graviditetssjuk. Det började med extra läkarbesök, sen blev det varje vecka och när vintern kom lades jag in. Allt för att vi skulle kunna ha koll på den i magen. Bestämd som jag är lyckades jag få permis över jul och nyår – vi hade ju faktiskt en nybliven 1åring hemma som också behövde sin mamma.
Året 2015 var nu här, klockan 12 var slagen och jag grinade in året. Av lycka och smärta, mitt mål va avklarat. Jag vart inlagd igen, efter ett par dagar på sjukan var det nu dags att föda. Med en sjuktaxi från Huddinge till SöS hann jag ringa den blivande pappan och säga att nu var det dags. Vi möttes på SöS, min förlossning var redan igång när han kom in. Jag var i vecka 33+0, förlossningen tog 8 timmar från igångsättning tills han var ute, 2 krystvärkar som varade i knappt 1 minut.
Jag var nu en 20årig mamma med 2 söner, kunde inte ha önskat mig mer i livet egentligen. Men min son tog dom direkt efter födseln och sprang iväg med, jag fick inte träffa honom förens någon timma senare när han låg på neontalen. Första natten gick bra, sen krascha han. Vi fick akut byta sjukhus och han hamna i respirator. I flera månader levde vi ett liv på sjukhus, med narkoser, undersökningar och allt vad vårt nya liv innebar så vande vi oss. Vi vande oss vid tanken att han kämpade för stunden.
Vi fick så många olika besked under denna tid, vi hängde hand i hand med en neurolog efter man hittat en hjärnskada. Vi hängde med hudläkare efter han vart halvsidesmarmorerad och blå över kroppen. Vi fick uppleva alla dom mardrömmarna man har som förälder. Oftast med kommentarer om våra låga åldrar som föräldrar, 99% av personalen antog också att vi var förstagångsföräldrar dessutom och vart mest paffa när vi sa motsatsen.
Vi fick en son som under 3,5 år kämpat sig igenom livet, med massa motgångar, för mycket sjukhus och även sjukt mycket framgångar. En storebror som behövt uppleva mer än vad en snart 5årig pojke borde ha gjort, fått hjälpt till mer och växt upp snabbare. Vårt förhållande klarade sig inte genom denna resa, men vi har fortfarande ändå en bra relation och med barnen boende halvtid.
Vi båda står upp trots allt vi gått igenom och jag skulle tro att jag gått igenom mer än dom flesta gör, speciellt vid min ålder. Jag fick höra av en klok människa att ”vi får bara så mycket i livet som vi klarar av och se vad du fick”. Så även om alla andra slutar tro på er, sluta aldrig tro på er själva. Livet är en resa, med så många lärdomar och motgångar. Det gör en starkare, man klarar mer än vad man tror.

Jag tror på dig.

Tack Isabella för att du delade med dig av din historia!❤ Vilka kämpar ni är!

Vill ni lära känna henne lite bättre så tycker jag att ni besöker henne 

HÄR

 

Nuskin masken som brände Ericas ansikte

Hejsan!
Tänkte gästblogga lite här ikväll och tänkte faktiskt prata om det här med Nuskin som cirkulerar över hela instagram just nu och gjort ett tag. Min syn på det!
Jag har verkligen försökt sätta mig in i det hela & bestämde mig också för att prova lermasken då en erbjöd mig ett prov, alla har ju pratat så gott om den och hur fantastiskt skön den är osv.

Jag satte på mig den & det gick 2-5 minuter så brände hela ansiktet, kändes som någon eldade på skinnet. Jag skyndade mig att tvätta av den och var illröd,gjorde sååå fruktansvärt ont!!

La upp de på my story på instagram med texten ”den var inte skön” vilket resulterade i att väääldigt många nuskin försäljare kontaktade mig.
Hade ont i 2 dagar, sved och kändes som när man solbränt sig ni vet?

Förklarade det hela och vissa ifrågasatte mer eller mindre huruvida jag tvättat ansiktet innan eller ej, sa att jag har smutsigt ansikte? Aaaah ok kände jag bara.
En del sa att jag fått en allergisk reaktion och det inte alls skulle bli sådär och en del andra sa jo men det är helt normalt det ska vara så, kör en gång till så blir det bättre, och vissa var rent jäkla otrevliga!
Alltså summa summarum, alla nuskin försäljare säger olika!?
Och den ena efter den andra försäljaren ifrågasatte varandra gentemot mig vad den har för utbildning osv, herregud! Dom är försäljare för samma sak, men smutskastar varandra bakom ryggen till kunden!!

Tog kontakt med en högre upp i nuskin som sa att jag förmodligen inte tål den och man fick heller inte som försäljare ge ut prover sådär.
Det var att köpa hela produkten eller inte.
Aha men om man nu vill prova den innan man köper då? Nä tydligen inte.
Är glad att jag nu fick det där provet och inte la ut hundralapparna på att bränna mitt ansikte!!
Dom har dessutom 18 års gräns som försäljare men har med iaf en som jag personligen vet vem det är, 15 år!!
Pratade om det med några försäljare och ojdå.. det visade sig vara många som skrev det på föräldern men att den som är minderårig säljer, stabilt! när jag pratade med 15åringen för att få reda på vem hennes mentor var (då en annan försäljare ville veta för att kunna anmäla det) så skrev hon att det var hemligt, hon fick inte säga. VAD är hemligt undrar jag? Personen måste ju kanske vara medveten om att det är fel då den inte vill ge sig till känna🤷‍♀️

Tog upp det med den här högre uppsatte som sa att nej det är INTE ok och skulle kolla upp det direkt.
Så, för mig känns allt det här med nuskin väldigt konstigt bara, väldigt fuffens känner jag.
Nu får jag säkert många avföljare, speciellt försäljare! Men det gör inget,det här är MIN upplevelse av dom och MIN åsikt..och den är iallafall inte positiv,tyvärr.
Nu kommer säkert ni nuskin försäljare hata på mig, antingen gör ni det.. eller så tar ni er i kragen och börjar fundera på hur ni vill att företaget ska framstå.
Over and out.❤

Tack Erica för att du ville skriva några rader! ❤ Ni kan besöka hennes instagram HÄR

Lisa gästbloggar❤

 

Hej!
Mitt namn är Lisa och jag har i dag fått den stora förmånen att (våld)gästa Michaelas fina blogg. Tänkte göra det med en text som handlar om att gå igenom tuffa saker i livet och hur det kan forma mig, kanske ger den er en liten inblick i vem just jag är.

En resa genom mobbning mot den inre styrkan!

Jag har alltid vetat att jag inte är populär men i låg- och mellanstadiet var populariteten inget som bekymrade mig, jag var nöjd med den jag var, jag var lycklig och hade roligt med mina vänner. Det var i högstadiet som man började märka av en förändring när det kom till attityder kring popularitet och vad det faktiskt innebar att inte vara populär.

Det som jag vill påstå satte igång hela karusellen var det faktum att det blev dags att byta skola och i samband med det splittrades klassen, jag behöll två av mina gamla klasskompisar till den nya klassen och vi hittade tre nya vänner som vi umgicks med hela tiden.

Men ändå var det något som inte kändes helt rätt.

Jag skulle inte vilja påstå att mobbningen var speciellt synlig men det var något som gjorde att jag aldrig kände mig välkommen ifrån de andra klasskamraterna, och så kände även några andra ur min lilla grupp. Det var blickar, kyla, några kommentarer och skratt ifrån de andra. Men som tur var var vi inte ensamma, vi hade ju varandra i våran lilla grupp. Dessutom umgicks jag lite med några andra klasskompisarna från mellanstadiet.

Tre långa år av mycket drama kom äntligen till ända och det blev dags att börja på gymnasiet. Nu var jag plötsligt helt ensam, inga gamla högstadieklasskompisar var i gymnasieklassen. Det kändes bra, en nystart där ingen visste något, eller i alla fall väldigt lite, om mig. Och visst var det bättre i gymnasiet, jag hittade ett litet gäng som jag höll ihop med och hade det riktigt bra. Men min osäkerhet fanns kvar. Kanske kan man så här i efterhand titta tillbaka och inse vilken resa man har gjort.

Det var inte förrän i slutet på trean som en klasskamrat plötsligt började prata med mig om hur jag mådde, min självkänsla och så vidare. Jag vet inte vad han sa men han fick mig att må så mycket bättre, han gav mig början till den styrka jag saknat och jag är så sjukt tacksam för denna gåva han skänkte mig. Det är denna gåva jag vill kunna dela med mig av till andra. Jag vill att dom ska förstå att de är värda att må bra, jag vill att deras självförtroenden ska växa, jag vill att de ska må bra i sig själva och känna en väldig kraft av styrka växa inom sig.

Med denna insikt och nyfunna styrka flyttade jag till Värmland. Där hade jag alla chanser att börja om helt på nytt, ingen kände mig, ingen visste min historia. Där fann jag nya vänner och hittade även en underbar pojkvän. Detta var en tid som för mig handlade mycket om att ta klivet ut i vuxenlivet.

Ett läsår senare var studierna klara och jag återvände till min hemstad Jönköping. Snart tog förhållandet med Karlstad-sonen slut och ja, det knäckte mig. Men något hände som jag aldrig trodde var möjligt. Jag föll för den person man absolut inte ska falla för – hans kompis.

Vi inledde en romans men det blev aldrig mer än så och han hittade tillbaka till sitt ex. Men i detta fann jag det konstigaste av allt. Jag kunde nämligen till slut finna ro med hans val, trots att han väckt upp de starkaste känslor i mig som jag aldrig någonsin känt tidigare. Jag fann den största styrkan och lyckan i mig själv efter detta, utan kärleken vid min sida. Jag visste att vår vänskapliga kärlek var stark och det räckte för mig.

Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde då. Vad jag försöker säga är att det är viktigt att hitta styrkan och lyckan i sig själv, att inte helt och hållet hänga upp den på någon eller något, för sådan lycka är alltid flyktig.

Tack för att ni läste och tack Michaela för att jag fick gästblogga hos dig!

Tack själv vännen för att du ville skriva några rader❤ Ni finner Lisas blogg HÄR