Hur hanterar jag min ångest?

Jag har tidigare skrivit om min ångest här på bloggen, men jag har aldrig skrivit om hur jag hanterar den.

I vissa fall hinner jag inte hantera den överhuvudtaget. MEN de finns de gånger jag känner att “snart smäller det” och då har jag lite knep som gör att de inte hinner bryta ut.

Jag brukar gå en promenad, jag går väldigt långsamt så jag verkligen känner marken under mina fötter. Fokuserar mycket på naturen runt om mig. Jag försöker ofta se detaljerna på löven och träden. Lite av en mindfulness metod jag lärde mig när jag gick DBT behandling på psykiatrin. Det krävs mycket energi och tålamod från min sida, men när jag gör detta och ger mig fan på det så vinner jag över ångesten.

Det händer även att jag sätter mig och målar i en målarbok. Jag har ingen “Målarbok för vuxna” utan jag kör på barn målarböcker. Så lyssnar jag på lugn musik, det brukar fungera riktigt bra.

Men något som jag ALLTID gör är att prata. Öppnar upp mig lite extra för min sambo.och berättar att “Jag har ångest” . Oftast så brukar han lyssna när jag babblar i helt osammanhängande meningar och fäller en tår eller två. Han har även ett annat knep som alltid får mig att skratta istället. Vilket är att han berättar något roligt. Det kan vars vad som helst.

Det jag vill komma fram till att det är viktigt att prata och att man har någon som lyssnar.

Jag vet en person till som har olika tips på hur hon hanterar sin ångest. Vi har kanske helt olika knep eller kanske samma. Enda sättet ni kan få reda på det är att kika in hennes blogg💙

@aldrigslutaskriva

Mobbningens olika nyanser.

När jag gick i grundskolan för sisådär 15 år sedan så var jag väldigt blyg och hade inte speciellt många som förstod sig på mig. Jag var tjejen med tighta svarta jeans, skinnjacka, platå skor och rufsigt hår. Jag var den enda rock tjejen i min klass och alla visste att Bon jovi och Backyard Babies var mina favorit band. Självklart hade jag klasskamrater som jag umgicks med på rasterna och några få utanför skolan. Jag trivdes inte speciellt bra i skolan av olika anledningar.
Den största delen var för att jag var utsatt för verbal mobbning från några som gick årskursen över mig. Detta pågick i 3års tid, och tack vare den här mobbningen så trodde jag att jag förtjänade den…Det blev min sanning

Detta resulterade i mycket skolk och ointresse för skolgången. Jag tyckte inte jag var värd att lära mig något. Lärarna kämpade med mig i flera år för att det skulle gå bra för mig under skoltiden. Men de visste inte om vad som pågick under rasterna då jag höll tyst om det. Att ta all denna verbala skit jag fick göra under flera års tid förtjänar ingen.
Det blev bättre när jag började i 9an , men även sämre då JAG blev den som utförde mobbning både verbalt och fysiskt.

Jag kunde vara extrem i mina ord och handlingar. Jag utsåg mina offer kallt och kalkylerande för att själv få känna att jag mådde bra. Tänker inte gå in på vad jag sa eller gjorde, men ni kan själva föreställa er det mest iskalla och otrygga handlingar som finns. Eftersom jag valde mina offer så visste jag hur jag skulle agera om det skulle vara verbalt eller fysiskt. Jag hade ju lärt mig att läsa kroppshållningen hos personerna, det talade om för mig om jag skulle använda mig av att vara fysisk eller verbal. Jag ville åsamka största möjliga smärta för det lättade min egen djupa smärta.

Detta är INTE okej i någon form, varesig man inbillar sig att det är okej för det är inte så allvarligt. Verbal eller fysisk mobbning är som en våldtäkt på sinne och kropp, det är något man får leva med resten av sitt liv och det inte okej.

Jag vill att ni ska veta att de JAG behandlade illa har jag bett om ursäkt till nu i vuxen ålder. För jag ångrar allt jag gjorde och det menar jag av djupet mitt hjärta. Några av de jag har bett om ursäkt till har godtagit den, MEN en del har inte klarat av att ens prata med mig för att de fortfarande mår så dåligt. Jag respekterar och förstår det till fullo.

Eftersom jag har varit på bägge sidor av detta så har jag en helt annan förståelse vilket gör att jag innombords är den mobbade och mobbaren. Som både har kommit över att bli mobbad med fortfarande är den där rädda och osäkra personen inombords. Vilket leder till att jag måste lägga ut detta. Jag som har blivit utsatt hsr också fått mota ordet förlåt av mina mobbare. Det jag har svarat är jag förlåter men glömmer inte. Det är någonting man bär med sig hela livet.

Vissa av oss har rest sig och har kommit ut starkare av detta, medans andra inte har klarat av det…

Så snälla tänk på vad ni säger och gör för det har långtgående konsekvenser.

Vårkänsla❤

Vaknade vid halv 10 och kände mig som en riktig zombie.. Förstår verkligen inte varför mina sömn piller ska göra en så “bakfull” dagen efter, men det är ett litet pris att betala för att få sova antar jag.

Solen skiner idag och jag sitter ute i trädgården och försöker piggna till.

Det blåser lite lätt, men det är helt okej.

Hur fan ser världen ut utan glasögon?- Jag vet mina är väck😂

Har inga speciella planer idag förutom att laga mat.

Det blir köttgryta, finns fasiken inget godare. Enda nackdelen är att det tar runt.2-3 timmar att göra.

Vad gör ni idag?

Ångest!

Denna kväll gråter jag, tårarna rinner och jag har en kraftig ångest. Ont i bröstkorgen och känner mig oduglig.

Varför existerar ångest? Varför försöker du bryta ner mig? Varför ger du dig inte? I flera år har jag kämpat emot och gömt mig bakom ett leende och grävt ner mina känslor. Ikväll klarade jag inte det, du kom som en tsunami.

När jag snart somnar in för natten så försvinner du för en stund..

Besöker du mig imorgon igen så ska jag kämpa ännu hårdare för att vinna över dig.

Bara för att jag inte lyckades ikväll betyder det inte att morgondagen blir din förlust.

Jag kommer vakna starkare än någonsin och jag ska ingenstans, jag kommer fortsätta kämpa och jag blir starkare för varje steg jag tar. Den enda som ska någonstans det är du ångest helvette, och det är bort från mig.

Ju mer du försöker knäcka mig ju mer motiverad är jag att bli av med dig för gott.

Känner mig som en million dollar baby😉

När jag vaknade imorse mådde jag verkligen skit. Ångesten var extrem och jag ville helst bara dra täcket över huvudet igen.

Men jag såg att det var vackert väder så jag tvingade mig upp ur sängen. Gick ut och satte mig i solen och lyssnade på musik. Klockan var kanske 11när jag bestämde mig för att ställa mig och steka pannkakor till  hela gänget. Under den tiden försvann min ångest. Så jag rekommenderar verkligen att FÖRSÖKA hålla sig sysselsatt, då kanske ångesten försvinner även för er?

Tiden rusade iväg och det var dags att göra mig i ordning för en bio kväll☺

Kändes skönt att ta på sig lite snygga kläder och på med smink. Någon slags befrielse. Känner mig som a million dollar baby☺

Filmen vi såg tänkte jag göra ett enskilt inlägg om senare.

Det är i Augusti det händer.

Herregud åren bara sveper förbi som en stormvind.
Jag hinner inte med.

Den 29e Augusti blir jag hela 30 bast. Jag brukar alltid säga att åldern bara är en siffra. Känns som rena skitsnacket just nu.

När jag fyllde 20 hade jag ålderskris, tror att jag har den nu med.

Jag? 30?

Åh herregud.

Här är jag och min syater när jag fyllde 27 , vi åt på en italiensk restaurang och hade det riktigt trevligt.

Då hade jag minsann inga problem med att bli äldre.

Man är inte äldre än vad man gör sig säga det.

Känner mig redan som halta lotta och tant Agda.

Har ni åldersnojja?

Vill skrika lungorna ur mig.

Jag vill skrika, skrika sönder mina lungor tills jag inte kan andas. Jag vill att du ska försvinna, du hör inte hemma i min kropp och inte i mitt psyke. Du hör inte hemma någonstans. Försvinner du om jag skriker? Skriker så högt så hela världen hör. Vill du att jag ska gråta tills jag slutar andas? Vill du förstöra mig totalt. Tycker du att jag förtjänar detta?

Vill du att jag ska ge upp?

Jag har en sak att berätta för dig ditt jäkla ångest helvette. Lika hårt som du kämpar för att bryta ner mig ..
Lika hårt kämpar jag för att överleva dig.

Och en sak ska du ha jäkligt klart för dig.

Jag kommer gå vinnande ur detta!

Min mest betydelsefulla tatuering❤

Jag har en vän som heter Malin som lämnade oss för tidigt.. Jag vägrar säga att jag “Hade” en vän.. För i mina ögon är hon fortfarande min vän även om hon studsar runt bland molnen och har det bätrre där än vad hon skulle ha haft det här nere på jorden. Finns ingen mer speciell människa än henne. Unik alla sätt och vis.

Jag var beroende av banzo tabletter och var som ett monster eller zombie hela dagarna. Micke visste om mitt problem och hjälpte mig ur det på sitt egna vis. En person till hjälpte mig utan att veta om det, men den personen blir namnet onämnt på för tillfället.

Det finns en låt som betyder mycket för mig. Så pass mycket att jag tatuerade in den på armen. För att hedra Malin, min pojkvän och det fantastiska bandet Santa cruz. Låten får mig att tänka på hur mycket dessa personer betyder för mig.

Micke, Malin och mina älskade cruzboyz. Denna är till er.

Egentligen är historien bakom denna tatuering längre än vad jag delat med mig av, kommer nog inte dela med mig mer än vad jag gjort.
Den sitter på min högra underarm och den har suttit där sedan förra sommaren.

Den är i Black&Grey och gjordes på Black Damian Tatto i Rimbo.

Den 31a ska jag dit igen. Då blir det något helt annat!