Att möta sina rädslor!

Kom precis hem ifrån en biokväll med min kärlek. Vi såg Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge.. Riktigt bra film. Man måste ju älska Jack sparrow. Rekomenderar den verkligen.
Efter bion så knatade vi runt lite i gallerian och jag köpte solskyddsfaktor, after sun och någon nedkylnings kräm med aleo vera. Slänger upp ett inlägg med produkterna imorgon.

Vi tvättade även bilen.. Jag avskyr att sitta i bilen när den tvättas. Jag får någon slags panik. Idag när maskinen sprutade ner bilen med vatten kände jag hur paniken kom och jag började skaka och gråta. Men lugnade snabbt ner mig. Man kan ju tycka att jag kan vänta utanför, men för att övervinna sina rädslor så måste man möta dem eller hur?
Jag tycker det är obehagligt att vara instängd och det kommer en massa vatten.. En av mina återkommande mardrömmar jag haft sedan tonåren är att jag sitter I en bil som sjunker ned mot havsdjupet. Är nog därför jag har svårt för biltvätten.

Jag tror att det är bra att försöks möta sina rädslor så ofta man kan!

Hur ofta försöker ni möta ers rädslor? Gör ni det överhuvudtaget?❤☺

Music that matters#3

Jag minns det som igår, du gick upp på scenen för att sjunga karaoke. Du hade ett leende på läpparna, du tittade på mig och blinkade med ena ögat. “Den här låten vill jag tillägna en av mina närmsta vänner. Där sitter hon. Ha ögonen på henne under låten, hon förtjänar alla ögon på sig” Så hör jag vilken låt du ska sjunga. “If I could turn back time” av cher. Jag började skaka och gråta av lycka.

Personen jag pratar om är en vän som gick bort alldeles för tidigt. Hon visste att jag älskar den här låten. Nu när jag lyssnar på den så tänker jag alltid tillbaks på den dagen då hon sjöng den för mig. Ni förstår Malin kunde verkligen sjunga. Otroligt stark och vacker röst. Det var inte ofta hon valde att leva ut i sången och dansa och göra en show av det hela. Men denna kväll gjorde hon det. Jag får tårar i ögonen när jag tänker tillbaks på det. Den här låten är inte längre If i could turn back time mer Cher.. Utan det är if i could turn back time med Malin. Cher skulle va lika stolt och imponerad som oss som var där och fick uppleva det. Tänk om jag hade filmat det hela? Det gör ingenting att jag inte gjorde det. Minnet sitter på min näthinna❤

Myndigheter som gör allt för att det ska klaffa!

Nu börjar det faktiskt hända lite grejer.. Jag syftar på möten som jag väntat på.

Den 12e har jag möte med min läkare på psykiatrin. Vanligt uppföljnings möte☺

Den 14e är det möte med Arbetsförmedlingen,Försäkringskassan,
min läkare samt min sköterska på psykiatrin. För att diskutera hur vi ska gå vidare med allt. Ska jag ha någon form sv aktivitet etc?☺

Den 15e är det möte med Försäkringskassan och försäkringskassan😂 Jag ska med min nuvarande handläggare få träffa en ny handläggare som kommer ta över mitt ärende den månaden jag fyller 30, vilket är i Augusti.

Jag fick veta detta igår morse då min handläggare på FK ringde. Han berättade att de har suttit och slitit sig i håret för att få i hop dessa möten då alla kan. Det hade inte varit en lätt match tydligen då alla snart går på semester.

Men jag är evigt tacksam att dessa möten blir av redan nästa månad. Jag har väntat ett tag. Sen att de lyckas pussla ihop det för min skull så det inte ska bli problem i sommar.

Ibland kan jag faktiskt bli förvånad över hur engagerade de faktiskt är, har haft handläggare som inte alls varit lika engagerade.

Tänk vad livet kan kännas skönt ibland. Nu slipper jag stressa över detta☺

Soppa det under mattan som att det vore smuts.

När jag startade den här bloggen efter ett blogg uppehåll på ett år så var min enda tanke “blogga inte om psykisk ohälsa”. Varför jag hade den tanken vet jag inte. Den psykiska ohälsan är min vardag så varför skulle jag soppa den under mattan som att det vore smuts?

Nu har det inte blivit allt för många inlägg om det ämnet. Det är mindre än va det var i min förra blogg.. 

Jag tror jag hade den tanken för att jag inte ville att det skulle bli för mycket negativt i bloggen.

Men man måste våga prata om psykisk ohälsa.. Min blogg är som min fristad men jag tänker till ett par gånger innan jag postar vissa saker.

Jag kommer fortsätta skriva om psykisk ohälsa.. Men inte i lika stor utsräckning som i förra bloggen. Har mycket annat jag gärna skriver om och delar med mig av☺

Vill du testa att gå en mil i mina skor?

Jag har alltid varit den som bryr mig om andra mer än vad jag bryr mig om mig själv. Jag finns alltid där för mina vänner och lyssnar och försöker komma med råd. Jag skjuter mina problem åt sidan och släpper det mesta.. Jag får vara fri från min problematik en liten stund. . Det är skönt för stunden ska ni veta. Jag gillar att finnas för andra. Men nu har jag kommit till en punkt då jag själv håller på att braka.. Det är för mycket.. Jag kan inte förklara vad det är som pågår, för det vet jag knappt själv. Jag har ångest varje dag, den gör allt den kan för att slita mig i stycken. Jag har fortfarande ork och kraft att kämpa emot.

Men nu har jag kommit till den punkten där jag får dåligt samvete när jag inte orkar finnas för alla.. Jag klarar knappt av att finnas för mig själv. Självklart så kommer jag alltid lyssna om mina närmsta vänner behöver babbla av sig. Det kommer jag aldrig lyckas ta någon slags paus i från.. Men jag skulle behöva ta en paus ifrån mig själv, men det är omöjligt.

En vän sa tidigare i veckan “Du är viktigast, du måste fokusera på dig själv” Hur gör jag det när jag inte orkar med mig själv?
All ångest, tvångstankar,panik och sårbarhet finns ständigt hos mig. Min medecinering hjälper en del, det ska jag inte sticka under stol med.
Sen har vi dem som inte förstår det här överhuvudtaget.. Jag skulle vilja låta dem gå en mil i mina skor och se hur långt de klarar innan de förstår och kan känna av känslostormen som är inom mig. Kanske de klarar de det utan problem, eller så faller de handlöst. För der är så det känns, som att jag faller handlöst.

Sakta men säkert tar jag mig upp efter det dagliga fallet, trots den enorma smärtan ångesten orsakar.

Men en dag ska jag orsaka ångesten smärta, den dagen jag är fri och du inte kan plåga mig mer.
Ångest helvette , vänta du bara.

Det var för tidigt!

Idag lämnades arbetskläderna tillbaks till butiken. Kändes som en sten föll från bröstet samtidigt som det var ledsamt. Jag var inte där och arbetsträna speciellt många dagar innan jag insåg att detta funkar inte. De var alla hur trevliga som helst och arbetet var inte speciellt svårt.
Men min kropp och knopp sa ifrån väldigt fort, trotsade det och körde på ändå. Då brakade jag totalt.
Jag har kämpat för att resa mig som en fenix ur askan. Men för att jag skulle klara av det var jag tvungen att sluta arbetsträna.

Det var för tidigt helt enkelt, för tidigt för att försöka komma tillbaks till arbetslivet.

Min tid kommer.
Måste bara ha tålamod.

Att förlåta sig själv!

Hej.
Inlägget jag skrev om mobbning har påverkat mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Alla handlingar och ord spelas upp om och om igen i mitt huvud. Men jag tror att det är helt normalt. Att ta upp någonting som har legat i bakhuvudet i flera år, något jag låtsas som att det är preskriberat. Jag tog endast upp det för att jag vet hur jäkligt det kan vara, och jag hoppas att inlägget når ut till många på olika vis. Att det kanske förhindrar mobbning på något håll?

Även om jag kunde förlåta så kan jag inte glömma. Jag tänker göra det bästa jag kan att inte tänka på det.

Nu kommer den meningen jag inte bör säga, men jag gör det ändå. Vi var barn. Osäkra barn barn som inte inser vad som är rätt och fel.

Jag blev inte förlåten av en av de jag gav ett helvette.. Förståeligt.

Men det är dags att jag förlåter mig själv och går vidare.

Detta ska inte påverka mig , speciellt inte om jag förlåter mig själv.

Hur hanterar jag min ångest?

Jag har tidigare skrivit om min ångest här på bloggen, men jag har aldrig skrivit om hur jag hanterar den.

I vissa fall hinner jag inte hantera den överhuvudtaget. MEN de finns de gånger jag känner att “snart smäller det” och då har jag lite knep som gör att de inte hinner bryta ut.

Jag brukar gå en promenad, jag går väldigt långsamt så jag verkligen känner marken under mina fötter. Fokuserar mycket på naturen runt om mig. Jag försöker ofta se detaljerna på löven och träden. Lite av en mindfulness metod jag lärde mig när jag gick DBT behandling på psykiatrin. Det krävs mycket energi och tålamod från min sida, men när jag gör detta och ger mig fan på det så vinner jag över ångesten.

Det händer även att jag sätter mig och målar i en målarbok. Jag har ingen “Målarbok för vuxna” utan jag kör på barn målarböcker. Så lyssnar jag på lugn musik, det brukar fungera riktigt bra.

Men något som jag ALLTID gör är att prata. Öppnar upp mig lite extra för min sambo.och berättar att “Jag har ångest” . Oftast så brukar han lyssna när jag babblar i helt osammanhängande meningar och fäller en tår eller två. Han har även ett annat knep som alltid får mig att skratta istället. Vilket är att han berättar något roligt. Det kan vars vad som helst.

Det jag vill komma fram till att det är viktigt att prata och att man har någon som lyssnar.

Jag vet en person till som har olika tips på hur hon hanterar sin ångest. Vi har kanske helt olika knep eller kanske samma. Enda sättet ni kan få reda på det är att kika in hennes blogg💙

@aldrigslutaskriva

Mobbningens olika nyanser.

När jag gick i grundskolan för sisådär 15 år sedan så var jag väldigt blyg och hade inte speciellt många som förstod sig på mig. Jag var tjejen med tighta svarta jeans, skinnjacka, platå skor och rufsigt hår. Jag var den enda rock tjejen i min klass och alla visste att Bon jovi och Backyard Babies var mina favorit band. Självklart hade jag klasskamrater som jag umgicks med på rasterna och några få utanför skolan. Jag trivdes inte speciellt bra i skolan av olika anledningar.
Den största delen var för att jag var utsatt för verbal mobbning från några som gick årskursen över mig. Detta pågick i 3års tid, och tack vare den här mobbningen så trodde jag att jag förtjänade den…Det blev min sanning

Detta resulterade i mycket skolk och ointresse för skolgången. Jag tyckte inte jag var värd att lära mig något. Lärarna kämpade med mig i flera år för att det skulle gå bra för mig under skoltiden. Men de visste inte om vad som pågick under rasterna då jag höll tyst om det. Att ta all denna verbala skit jag fick göra under flera års tid förtjänar ingen.
Det blev bättre när jag började i 9an , men även sämre då JAG blev den som utförde mobbning både verbalt och fysiskt.

Jag kunde vara extrem i mina ord och handlingar. Jag utsåg mina offer kallt och kalkylerande för att själv få känna att jag mådde bra. Tänker inte gå in på vad jag sa eller gjorde, men ni kan själva föreställa er det mest iskalla och otrygga handlingar som finns. Eftersom jag valde mina offer så visste jag hur jag skulle agera om det skulle vara verbalt eller fysiskt. Jag hade ju lärt mig att läsa kroppshållningen hos personerna, det talade om för mig om jag skulle använda mig av att vara fysisk eller verbal. Jag ville åsamka största möjliga smärta för det lättade min egen djupa smärta.

Detta är INTE okej i någon form, varesig man inbillar sig att det är okej för det är inte så allvarligt. Verbal eller fysisk mobbning är som en våldtäkt på sinne och kropp, det är något man får leva med resten av sitt liv och det inte okej.

Jag vill att ni ska veta att de JAG behandlade illa har jag bett om ursäkt till nu i vuxen ålder. För jag ångrar allt jag gjorde och det menar jag av djupet mitt hjärta. Några av de jag har bett om ursäkt till har godtagit den, MEN en del har inte klarat av att ens prata med mig för att de fortfarande mår så dåligt. Jag respekterar och förstår det till fullo.

Eftersom jag har varit på bägge sidor av detta så har jag en helt annan förståelse vilket gör att jag innombords är den mobbade och mobbaren. Som både har kommit över att bli mobbad med fortfarande är den där rädda och osäkra personen inombords. Vilket leder till att jag måste lägga ut detta. Jag som har blivit utsatt hsr också fått mota ordet förlåt av mina mobbare. Det jag har svarat är jag förlåter men glömmer inte. Det är någonting man bär med sig hela livet.

Vissa av oss har rest sig och har kommit ut starkare av detta, medans andra inte har klarat av det…

Så snälla tänk på vad ni säger och gör för det har långtgående konsekvenser.

Vårkänsla❤

Vaknade vid halv 10 och kände mig som en riktig zombie.. Förstår verkligen inte varför mina sömn piller ska göra en så “bakfull” dagen efter, men det är ett litet pris att betala för att få sova antar jag.

Solen skiner idag och jag sitter ute i trädgården och försöker piggna till.

Det blåser lite lätt, men det är helt okej.

Hur fan ser världen ut utan glasögon?- Jag vet mina är väck😂

Har inga speciella planer idag förutom att laga mat.

Det blir köttgryta, finns fasiken inget godare. Enda nackdelen är att det tar runt.2-3 timmar att göra.

Vad gör ni idag?