Vad är Borderline och hur påverkar den mig?

Jag har en rad olika diagnoser och de alla påverkar mig på olika sätt. Den som påverkar mig mest är Borderline och jag tänkte berätta lite om diagnosen och hur den påverkar mig. Men innan jag börjar så vill jag att ni ska vara införstådda med två saker.
1.Diagnosen är en del av mig och jag är inte diagnosen
2.Borderline påverkar olika personer på olika sätt.

Borderline är en personlighetsstörning som kallas för emotionell instabil personlighetsstörning. Detta innebär att en person som har borderline har svårt att reglera sina känslor vilket kan ge snabba känslomässiga svängningar, såsom att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund.

Svårigheten att hantera känslor kan leda till självskadebeteende.

Jag personligen har haft och har fortfarande extremt svårt att hantera mina känslor . Ett tag var det så pass illa att jag självskadande för att få slippa känna ångest. Men att skada mig själv genom att riva upp sår på kroppen lindrade bara ångesten i någon minut. Det tog ett bra tag innan jag tog mig ur det, och jag har fått många återfall under åren. Det är svårt att bryta ett visst mönster men det går.

Personer med borderline är också ofta väldigt rädda för att bli övergivna. De gör därför stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer.

Jag har grav separationsångest och är ofta rädd att bli lämnad av vänner, sambo och familj. Så fort de känslorna kryper fram så blir jag ledsen och försöker vara alla till lags på något vis. Glömmer bort mig själv på vägen och försöker ta hand om alla andra istället för mig själv.

Kraftiga humörsvängningar är något personer med borderline kan ha. Jag har dem och de är inte nådiga. Jag kan vara glad en sekund och bara någon minut efter så kan jag känna ilska.. När jag är glad så är jag superglad och man kan nästan tro att jag lider av hybris , sen när ilskan kommer så kastar jag saker omkring mig och höjer rösten.  Efter ett eventuellt utbrott så har jag oftast så kraftig ångest och känner mig väldigt dum. När ångesten tar över så ligget jag oftast i fosterställning och gråter.

Jag känner mig ofta osäker på vem jag är och påverkas väldigt mycket av min omgivning, tappar lätt bort mig själv. Men på något vänster lyckas jag ofta hitta tillbaks igen.

För ett par år sedan så gick jag i DBT för att lära mig hantera och förstå mina känslor, det hjälpte väldigt mycket. Jag fick så pass många verktyg att jag lärt mig hantera min vardag på ett helt annat sätt. Personer med Borderline får ofta gå i DBT eller någon annan terapiform. Det finns ingen specefik medecin mot just Borderline men jag äter antidepressiva och kommer förmodligen få äta dem ett bra tag till. Medecinen hjälper mig en del på vägen, men den tar inte bort alla känslor. Den lindrar depressionen och att vara deprimerad är väldigt vanligt när man har Borderline.

Detta var lite om hur jag har det vill inte skriva ned allt då skulle det bli ett ännu längre inlägg. Men som jag nämnde så är det väldigt olika då diagnosen är så bred som den är.

Lider du av psykisk ohälsa och dras med diagnoser? Hur påverkar dem dig? Vad gör du för att få det lättare i vardagen?

Avskyr att behöva ta ångestdämpande.

God morgon.

Igår kväll innan jag gick och lade mig så var jag tvungen att ta en ångestdämpande, en stesolid för att vara exakt. Jag avskyr att behöva ta en stesolid då de är väldigt beroende framkallande. Men när jag har sån kraftig ångest som jag hade igår så har jag inte mycket till val tyvärr. Vissa gånger kan jag hantera ångesten utan mediciner men det gick inte igår.

Idag mår jag bättre men är jävligt mosig i huvudet och seg i kroppen. Tur att jag bara ska vara hemna idag. Imorgon har jag tid på psykiatrin vid 11 så då får jag kliva upp tidigt, jag bor inte direkt runt hörnet. Känner redan nu att jag inte har någon lust att åka, men jag vet att det är bra för mig så jag kommer givetvis åka iallafall.  Har som regel att så länge jag inte är magsjuk eller febrig så åker jag dit. Dem hjälper mig otroligt mycket och jag är så tacksam.

Idag ska jag som sagt bara vara hemma, blir nog till att läsa hela dagen . Orkar inget annat känner jag.

Vad hittar ni på idag?

Dina känslor räknas!

Det finns många personer som inte förstår sig på depression och psykisk ohälsa, och de förstår sig inte på det just av anledningen att de inte drabbats av det själva. En del försöker förstå och finnas där med fina ord ,medans andra slänger ur sig kommentarer som de tror ska hjälpa en på vägen. Men dessa ogenomtänkta kommentarer kan göra saker och ting värre för en person som inte mår så bra. Jag kan bli riktigt förbannad ibland när någon ber mig att “Rycka upp “ mig, hade jag kunnat göra det så hade jag väll ändå gjort det för länge sen? Nedan har jag listat de topp 4 kommentarer som jag har fått höra genom åren och jag har även kommit med svar.

1. ”Ryck upp dig lite, va!”
Att få höra att man ska rycka upp sig när man är som mest deprimerad leder ingen vart. Det är precis som att säga att man skall skaka av sig sin sjukdom, och att skaka av sig en sjukdom går inte.

2. ”Det sitter i ditt huvud”
Att säga att der sitter i huvudet är som att förminska lidandet och smärtan personen går igenom. Inte okej

3. ”Ingen har väl någonsin sagt att livet är rättvist”
En person som lider av depression är väl medveten om att livet inte är rättvist, att slönga den påminelsen i ansiktet på en hjälper inte.

4. ”Det finns en massa människor som har det jobbigare än du”
Världen är fylld av människor som har det otroligt kämpigt på olika sätt. Men det förändrar inte det faktum att en person med depression går igenom en tuff och känslomässig dränerande period i livet. Att jämföra en persons lidade med en annan persons lidande är der lätt att en deprimerad person känner skam över sina egna känslor

Är du deprimerad? Vet du? Du är inte ensam och jag vill att du ska veta att dina känslor räknas och du är fantastisk precis som du är❤

Har hamnat i en negativ bubbla

När allt känns som svårast och tuffast så har jag en tendens att hamna i en negativ bubbla. Varenda misstag jag gjort i livet snurrar runt i huvudet på mig. Varför blir det så? Misstagen ör redan gjorda och jag kan inte förändra det som redan skett. Jag hörde ett riktigt bra citat häromdagen “Ägna inte fem minuter åt en negativ tanke som inte kommer påverka dig om fem år”. Jag ska försöka börja leva efter det. När jag är i den negativa bubblan är det svårt för mig att ta mig ur den.

Men det här fungerar inte i längre och allt går om man vill. Det finns så mycket positivt i mitt liv, det positiva brukar oftast över min ångest. Iallafall för en liten stund, men den stunden är jävligt dyrbar.

Ska se till att göra saker som får mig lugn och harmonisk. Skriva är det som hjälper mig mest men jag har även andra saker att ta till. Promenader, måla, gosa med husdjuren,baka och träffa vänner. Nu är det dags att ta tag i bitarna.

Vad får dig harmonisk?

Trodde aldrig jag skulle vara i den här situationen

Jag hatar att vara ovetandes, att sitta och vänta på besked. Jag har ingen som helst kontroll och det känns som min framtid ligger i någon annans händer. Att leva med psykisk ohälsa och inte vara benägen att arbeta trots att man vill och har försökt gång på gång… Det är tuffare än vad somliga tror. För jag ser ju inte sjuk ut, jag skrattar ju och ler.. Då är man ju frisk.

Bara för att det inte syns på utsidan så betyder det inte att jag inte går sönder bit för bit innombords. Jag vet inte hur länge jag klarar av att vara i den här situationen, jag trodde aldrig i mina yngre dagar att jag skulle vara där jag är idag. Både på gott och ont.

Jag har ett fantastiskt förhållande och är förlovad med mitt livs kärlek, och det är det enda jag är säker på här i livet. Micke! Jag trodde aldrig att en människa skulle få mitt hjärta att hoppa över ett slag, att jag skulle få känna kärlek på riktigt.

Jag trodde inte heller att jag skulle vara långtidssjukskriven och ha panikångest attacker flera gånger i veckan. När jag var yngre så såg jag mig alltid som en person som jobbade hårt då jag alltid slet arslet av mig på diverse olika arbeten. Sliter minst lika hårt idag men inte på det sätt som jag trodde. Varje dag jag slår upp mina ögon så börjar dagen med ångest, och jag jobbar stenhårt på att klara av dagen utan tårar, utan ett utbrott och utan självskadande. De dagar jag lyckas hålla allt i schack är lite som en lyckad arbetsdag.

Jag jobbar hårt med mig själv, att jag ska få bättre livskvalitet. Det är inte lätt men vem har sagt att livet ska vara det?

Värt att sura över något jag inte har kontroll över?

Jag känner mig som en riktig olycksfågel idag, eller kanske inte olycksfågel. Men turen är absolut inte på min sida. Jag var till apoteket för att hämta ut medecin och det visade sig att de inte hade den inne. Jag frågade då om de hade den jag brukar ta fast med en skåra i så jag kunde dela på den för det är Quetapin 100mg jag har hemma och jag ska äta 50 mg i 20 dagar. Men expediten berättade för mig att den jag fått utskriven är den jag skall ta och absolut inte dela på de jag har hemma då den nya håller i sig längre osv. Hon skulle beställa in så det finns att hämta på måndag.

Ett problem jag har är att om jag ställt in mig på något och det inte blir så, ja då blir jag antingen arg eller ledsen. Nu hade jag ställt mig in på att börja nedtrappning ikväll och så blir det inte. Så jag vart ganska irriterad. Det är någonting jag ver att jag måste jobba på, för jag kan inte gå rubt och vara irriterad stup i kvarten bara för att vissa saker ändras. Det här är ju egentligen en skit grej att vara irriterad på och det påverkar Micke också när jag blir såhär. Nä det finns andra saker stt lägga sin irritation på. Det är inte värt att sura över något jag inte har någon kontroll över.

Känner mig som en pillertrillare

Jag  har haft en skit dag rent ut sagt. Mötet på psykiatrin gick bra och det är väll det enda som faktiskt gått bra idag. Alla dagar kan inte vara bra och det är absolut inget fel med det. Något som är värt att komma ihåg är att det är bara en dålig dag och inte ett dåligt liv. Att försöka fokusera på det som är positivt har varit svårt idag men det är också okej.

Min läkare skulle knåpa ihop ett nytt sjukintyg och vi bestämde att jag ska trappa ut en av medicinerna jag tar för att kunna sova. Det är rena cocktailen jag tar. 5mg Apodorm , 100 mg quetapin och sist men inte minst 100mg Lergigan.. Jag vet att det är jäkligt mycket men det är det enda som hjälpt mig att sova. Nu vill jag inte trycka i mig så mycket för jag har börjat känna hur mycket det förstör min kropp. Den medecin jag ska trappa ut först är Quetapin, med start imorgon kväll. Har inte orkat ta mig till något apotek idag. Mitt långsiktiga mål är att kunna sova helt utan dessa mediciner. Men det kommer nog ta ett tag, kommer lyda läkarens råd att trapoa ner och inte sluta med allt på en gång. För det kommer inte att fungera.. Känner mig som en pillertrillare. Men ett steg i taget.. En dag kanske jag fungerar helt utan medicin?

Panikattackerna avlöser varandra

Tanken är att jag ska sitta och få ihop min överklagan till förvaltningsrätten idag. Det är viktigt och jag bör inte dra ut på det längre. Men jag har så svårt att fokusera när panikattackerna avlöser varandra som att de går på skift.

Igår så satt jag ute i kylan och tittade på stjärnorna, de va så klar himmel och jag tyckte det var så vackert.. Fram tills tanken slog mig att mina 4 stjärnor inte håller ihop längre. En stjärna är ensam och förvirrad och vägrar ta hjälp. De tre andra stjärnorna är ledsna och förvirrade. Sen har vi mig som inte vet mer än någon annan utan bara är helt jävla förstörd då jag är maktlös och bara vill hjälpa. Jag har svårt att släppa fokus på dem och faktiskt fokusera på mig själv.

Vill bara att allt ska bli bra. När blir det de? Blir det någonsin bra?

Ska försöka skjuta bort alla tankar på det jag egentligen inte ska tänka på. Fokusera på det som är viktigt för mig, vilket är mig själv och mina egna demoner. Nu ska överklagan skrivas och skickas in. Det är det viktigaste just nu

Det är styrka att visa känslor

Den här helgen har varit väldigt blandad. I fredags så åkte vi för att äta på The public i Täby centrum. Jag såg verkligen fram emot att komma hemifrån och njuta lite. Dessvärre så var det ett hip hop band som soundchecka under vår middag, vi valde en bra resturang men dålig tajming. Vart lite irriterad över det, men som sagt glad att komma hemifrån☺

Lördagen var fylld av ångest och jag gjorde det mesta jag kunde för att hålla det i schack. Jag umgicks med min svärmor och hade ett trevligt samtal över ett glas vin eller två. När jag ätit middag så kunde jag dessvärre inte hålla ångesten eller någonting annat i schack. Det enda jag kunde hålla tillbsks var tårarna. Jag vet att det är viktigt att låta tårarna komma och släppa ut allt. Men jag hatar att känna mig svag, så istället väljer jag oftast att hålla tillbaks om jag kan. Det var någon som sa till mig en gång att det är ett tecken av svaghet att gråta. Jag avskyr den personen idag. Det är inte fel eller svaghet att gråta eller visa känslor. Det är styrka.. Så varför hålla tillbaks?

Idag har vi planerat att äta middag med mickes föräldrar, vilket jag ser fram emot. Köttgryta och potatis, en utav mina favorit rätter.

Hur har eran helg varit? Hittar ni på ngt kul idag?

Överklagan kommer skickas till förvaltningsrätten.

Jag var en timme tidig till Roslags Näsby idag, ja det är där psykiatrin ligger. Jag slog mig ner på ett cafe och hoppades på en lugn stund innan mötet. Det jag inte tänkte på var att det var lunch rusning så det var en del folk, det gick bra tills en stor barn familj kom in och väsnades. Då fick jag ren panik av någon anledning och slängde i mig det jag hade kvar av kladdkakan och nästan sprang ut. Cafe mumma är faktiskt det enda cafet i roslags näsby så det är inte konstigt att det är mycket folk. Jag var ju där förra året för att jag eventuellt skulle börja arbetsträna där. Hualigen de va tur att jag inte gjorde det😂.

Är det bara jag som avskyr väntrum? Jag fick spendera 30 minuter där innan det var dags för mitt möte. Endast för att jag vart stressad på cafét. Vet inte vad som var värst? Stressen eller att sitta i ett väntrum och det kryper i kroppen?

Mötet gick iallafall bra. Jag visade beslutet från Försäkringskassan och hon rådde mig att överklaga till förvaltningsrätten. Jag har dryga 2 månader på mig att skriva ihop något och skicka in. Någonting som känns lite trist är att det känns som att alla redan bestämt sig. Men har jag gått såhär långt i processen så kan jag lika gärna testa den sista utvägen också eller hur?  Jag kan inte få mer än ett nej till. Vi pratade även lite kring min hetsätning och fick rådet att kontakta en ätstörnings klenik i Stockholm. Vet inte riktigt om jag ska göra det, trots att jag vet innerst inne att mitt beteende inte är sunt . Gäller bara att våga ringa samtalet.

Känner mig helt slut efter den här dagen. Försökte vila en sväng när jag kom hem utan resultat. Får helt enkelt försöka komms i säng tidigt ikväll. Har ingenting planerat under helgen, så det blir nog en rejäl sov helg😂

Vad är era helg planer?