Trodde aldrig jag skulle vara i den här situationen

Jag hatar att vara ovetandes, att sitta och vänta på besked. Jag har ingen som helst kontroll och det känns som min framtid ligger i någon annans händer. Att leva med psykisk ohälsa och inte vara benägen att arbeta trots att man vill och har försökt gång på gång… Det är tuffare än vad somliga tror. För jag ser ju inte sjuk ut, jag skrattar ju och ler.. Då är man ju frisk.

Bara för att det inte syns på utsidan så betyder det inte att jag inte går sönder bit för bit innombords. Jag vet inte hur länge jag klarar av att vara i den här situationen, jag trodde aldrig i mina yngre dagar att jag skulle vara där jag är idag. Både på gott och ont.

Jag har ett fantastiskt förhållande och är förlovad med mitt livs kärlek, och det är det enda jag är säker på här i livet. Micke! Jag trodde aldrig att en människa skulle få mitt hjärta att hoppa över ett slag, att jag skulle få känna kärlek på riktigt.

Jag trodde inte heller att jag skulle vara långtidssjukskriven och ha panikångest attacker flera gånger i veckan. När jag var yngre så såg jag mig alltid som en person som jobbade hårt då jag alltid slet arslet av mig på diverse olika arbeten. Sliter minst lika hårt idag men inte på det sätt som jag trodde. Varje dag jag slår upp mina ögon så börjar dagen med ångest, och jag jobbar stenhårt på att klara av dagen utan tårar, utan ett utbrott och utan självskadande. De dagar jag lyckas hålla allt i schack är lite som en lyckad arbetsdag.

Jag jobbar hårt med mig själv, att jag ska få bättre livskvalitet. Det är inte lätt men vem har sagt att livet ska vara det?

Värt att sura över något jag inte har kontroll över?

Jag känner mig som en riktig olycksfågel idag, eller kanske inte olycksfågel. Men turen är absolut inte på min sida. Jag var till apoteket för att hämta ut medecin och det visade sig att de inte hade den inne. Jag frågade då om de hade den jag brukar ta fast med en skåra i så jag kunde dela på den för det är Quetapin 100mg jag har hemma och jag ska äta 50 mg i 20 dagar. Men expediten berättade för mig att den jag fått utskriven är den jag skall ta och absolut inte dela på de jag har hemma då den nya håller i sig längre osv. Hon skulle beställa in så det finns att hämta på måndag.

Ett problem jag har är att om jag ställt in mig på något och det inte blir så, ja då blir jag antingen arg eller ledsen. Nu hade jag ställt mig in på att börja nedtrappning ikväll och så blir det inte. Så jag vart ganska irriterad. Det är någonting jag ver att jag måste jobba på, för jag kan inte gå rubt och vara irriterad stup i kvarten bara för att vissa saker ändras. Det här är ju egentligen en skit grej att vara irriterad på och det påverkar Micke också när jag blir såhär. Nä det finns andra saker stt lägga sin irritation på. Det är inte värt att sura över något jag inte har någon kontroll över.

Känner mig som en pillertrillare

Jag  har haft en skit dag rent ut sagt. Mötet på psykiatrin gick bra och det är väll det enda som faktiskt gått bra idag. Alla dagar kan inte vara bra och det är absolut inget fel med det. Något som är värt att komma ihåg är att det är bara en dålig dag och inte ett dåligt liv. Att försöka fokusera på det som är positivt har varit svårt idag men det är också okej.

Min läkare skulle knåpa ihop ett nytt sjukintyg och vi bestämde att jag ska trappa ut en av medicinerna jag tar för att kunna sova. Det är rena cocktailen jag tar. 5mg Apodorm , 100 mg quetapin och sist men inte minst 100mg Lergigan.. Jag vet att det är jäkligt mycket men det är det enda som hjälpt mig att sova. Nu vill jag inte trycka i mig så mycket för jag har börjat känna hur mycket det förstör min kropp. Den medecin jag ska trappa ut först är Quetapin, med start imorgon kväll. Har inte orkat ta mig till något apotek idag. Mitt långsiktiga mål är att kunna sova helt utan dessa mediciner. Men det kommer nog ta ett tag, kommer lyda läkarens råd att trapoa ner och inte sluta med allt på en gång. För det kommer inte att fungera.. Känner mig som en pillertrillare. Men ett steg i taget.. En dag kanske jag fungerar helt utan medicin?

Panikattackerna avlöser varandra

Tanken är att jag ska sitta och få ihop min överklagan till förvaltningsrätten idag. Det är viktigt och jag bör inte dra ut på det längre. Men jag har så svårt att fokusera när panikattackerna avlöser varandra som att de går på skift.

Igår så satt jag ute i kylan och tittade på stjärnorna, de va så klar himmel och jag tyckte det var så vackert.. Fram tills tanken slog mig att mina 4 stjärnor inte håller ihop längre. En stjärna är ensam och förvirrad och vägrar ta hjälp. De tre andra stjärnorna är ledsna och förvirrade. Sen har vi mig som inte vet mer än någon annan utan bara är helt jävla förstörd då jag är maktlös och bara vill hjälpa. Jag har svårt att släppa fokus på dem och faktiskt fokusera på mig själv.

Vill bara att allt ska bli bra. När blir det de? Blir det någonsin bra?

Ska försöka skjuta bort alla tankar på det jag egentligen inte ska tänka på. Fokusera på det som är viktigt för mig, vilket är mig själv och mina egna demoner. Nu ska överklagan skrivas och skickas in. Det är det viktigaste just nu

Det är styrka att visa känslor

Den här helgen har varit väldigt blandad. I fredags så åkte vi för att äta på The public i Täby centrum. Jag såg verkligen fram emot att komma hemifrån och njuta lite. Dessvärre så var det ett hip hop band som soundchecka under vår middag, vi valde en bra resturang men dålig tajming. Vart lite irriterad över det, men som sagt glad att komma hemifrån☺

Lördagen var fylld av ångest och jag gjorde det mesta jag kunde för att hålla det i schack. Jag umgicks med min svärmor och hade ett trevligt samtal över ett glas vin eller två. När jag ätit middag så kunde jag dessvärre inte hålla ångesten eller någonting annat i schack. Det enda jag kunde hålla tillbsks var tårarna. Jag vet att det är viktigt att låta tårarna komma och släppa ut allt. Men jag hatar att känna mig svag, så istället väljer jag oftast att hålla tillbaks om jag kan. Det var någon som sa till mig en gång att det är ett tecken av svaghet att gråta. Jag avskyr den personen idag. Det är inte fel eller svaghet att gråta eller visa känslor. Det är styrka.. Så varför hålla tillbaks?

Idag har vi planerat att äta middag med mickes föräldrar, vilket jag ser fram emot. Köttgryta och potatis, en utav mina favorit rätter.

Hur har eran helg varit? Hittar ni på ngt kul idag?

Överklagan kommer skickas till förvaltningsrätten.

Jag var en timme tidig till Roslags Näsby idag, ja det är där psykiatrin ligger. Jag slog mig ner på ett cafe och hoppades på en lugn stund innan mötet. Det jag inte tänkte på var att det var lunch rusning så det var en del folk, det gick bra tills en stor barn familj kom in och väsnades. Då fick jag ren panik av någon anledning och slängde i mig det jag hade kvar av kladdkakan och nästan sprang ut. Cafe mumma är faktiskt det enda cafet i roslags näsby så det är inte konstigt att det är mycket folk. Jag var ju där förra året för att jag eventuellt skulle börja arbetsträna där. Hualigen de va tur att jag inte gjorde det😂.

Är det bara jag som avskyr väntrum? Jag fick spendera 30 minuter där innan det var dags för mitt möte. Endast för att jag vart stressad på cafét. Vet inte vad som var värst? Stressen eller att sitta i ett väntrum och det kryper i kroppen?

Mötet gick iallafall bra. Jag visade beslutet från Försäkringskassan och hon rådde mig att överklaga till förvaltningsrätten. Jag har dryga 2 månader på mig att skriva ihop något och skicka in. Någonting som känns lite trist är att det känns som att alla redan bestämt sig. Men har jag gått såhär långt i processen så kan jag lika gärna testa den sista utvägen också eller hur?  Jag kan inte få mer än ett nej till. Vi pratade även lite kring min hetsätning och fick rådet att kontakta en ätstörnings klenik i Stockholm. Vet inte riktigt om jag ska göra det, trots att jag vet innerst inne att mitt beteende inte är sunt . Gäller bara att våga ringa samtalet.

Känner mig helt slut efter den här dagen. Försökte vila en sväng när jag kom hem utan resultat. Får helt enkelt försöka komms i säng tidigt ikväll. Har ingenting planerat under helgen, så det blir nog en rejäl sov helg😂

Vad är era helg planer?

Att hetsäta tills man kräks

Någonting som är ett stort problem hos mig är att jag hetsäter.. Nästan jämt. Oftast är det en sjuhelsikes massa snacks och godis, det har hänt att jag ätit så pass mycket att jag kräkts innan jag ska gå och sova, Jag framkallar det inte själv utan det bara kommer. Jag har pratat med psykiatrin om detta, men enligt dem så kan de inte göra något för mig och de tycker vi ska få ångesten i schack. De tror att får vi bukt på ångesten så kommer jag sluta hetsäta. Jag har tagit upp detta en gång bara, men jag tror att jag behöver stryka under problemet lite extra när jag ska dit på Fredag. Vet inte om de kommer att säga som sist eller faktiskt ge mig tips och råd, jag vet att det inte är deras avdelning och jag vet inte heller om detta klassas som en ätstörning? Jag har haft detta problem jäkligt länge men inte orkat ta tag i det. Men jag kände tidigare idag att något måste göras. Det är liksom inte konstigt att jag är så jäkla energilös som jag är när jag äter så mycket onyttigt, jag behandlar min mage som en papperskorg.

Under en period för ett par år sen så var jag väldigt aktiv på gym och jag åt det som kallas “rätt kost”. Jag hetsåt inte eller hade ångest under den perioden , jag mådde helt ärligt riktigt jäkla bra. Börja träna igen då tänker ni säkert? Jag bor mitt ute i skogen och de närmaste gymmet är extremt sunkigt och jag trivdes inte alls där när jag testade förra året. Men är motion svaret för hetsätning? Jag har haft funderingar på att börja simma igen. Ett bad kort för 3 månader kostar 500 spänn, plus att jag kommer behöva månadskort busskort och det vet jag inte ens vad det kostar i dag. Sen när jag inte ver hur min ekonomi kommer se ut framöver så vågar jag inte lägga ut de pengarna, iaf inte just nu. Nu slår tanken er säkert “att äta chips varje dag? Dra ner på det så har du råd”. Vilket är sant och egentligen kanske svaret på allt. Men jag kan fan inte låta bli när jag är i affären.

Känner mig så jäkla hopplös för tillfället, och jävligt trött på mig själv.

Försäkringskassan håller fast vid sitt beslut

Jag fick besked från Försäkringskassan idag att de inte tänker ändra sitt beslut. Jag kommer alltså inte att få sjukersättning, de anser att jag arbetstränat för lite och att det faktiskt finns arbeten jag skulle kunna klara av. Det är lite lustigt, igår vid matbordet så satt jag och micke och diskuterade vad vi trodde om det här beslutet. Jag menade på att de kommer att neka mig sjukersättning och att jag förmodligen kommer tömma ut all sjukpenning och sen bli tvingad ut i arbete. Jag hade rätt om att de skulle avslå omprövningen,  men vad som händer nu vet jag faktiskt inte. Jag vet att jag kommer ha sjukpenning ett tag framöver. Men det är inte riktigt det som är grejen. Det känns som att jag inte tas på allvar för fem jäkla öre. Försäkringskassan har gått emot sin egna medicinska rådgivare vilket känns lite galet. Det är inte det att jag inte tror att jag aldrig kommer kunna arbeta igen, för det tror jag absolut att jag kommer kunna. Frågan är bara när. Igår sa jag att jag inte skulle känna mig nedslagen av beslutet eftersom jag redan var så säker på att det skulle avslås. Men att läsa det där förbannade pappret gjorde mig lite nedslagen. Det jag kan göra är att skicka in en överklagan till förvaltningsrätten. Men helt ärligt? Vad skulle det ge mig? Förmodligen ett avslag till. Eller ska man satsa på 3e gången gillt?

Jag har möte med psykiatrin på Fredag och jag kommer att ta med mig brevet dit så de också får se, sen får de komma med förlag vad jag ska göra. För som sagt jag vet inte.

Men varför hålla ett möte tillsammans med försäkringskassan och alla är på samma plan, och sedan när jag ansöker om sjukersättning som vi alla var överens om så får jag avslag? Varför uppmuntra mig till något som ger mig förhoppningar och en uns av lättnad för att sedan kicka mig i magen? 

Jag får ta mig upp och kämpa vidare och se vad som händer. Jag tänker inte ligga kvar på marken och låta dem trampa på mig. På ett eller annat sätt blir allt bra. Allt i livet har en mening och sker av en anledning. Det är dags att acceptera att saker och ting faktiskt inte alltid blir som det en gång sagts att det ska bli.

Det är bara en jävla fasad.

Jag vet inte riktigt hur jag mår om jag ska vara ärlig. Ena sekunden skrattar jag och andra så ligger jag nerkurad i täcket och gråter hejdlöst. Jag kan inte stoppa det .. Det har varit så himla mycket den senaste tiden och jag tror det börjar ta knäcken på mig. Att ha ångest är en vanesak för mig och den kan jag hantera. Paniken däremot är svår. Men det är inte konstigt med alla panikångest attacker som kommer, jag hinner inte bearbeta saker innan nästa motgång eller skit händer. Men jag vill inte ha det såhär, jag vill inte att mitt psyke ska vara så svagt som det är. Jag får ofta höra att jag är så jäkla stark, mina vänner det är bara en mask.. Det är lättare att le och låtsas som att jag inte bryr mig eller tar åt mig. Men tro mig, jag tar åt mig och jag bryr mig.. Jag bryr mig alldeles för mycket och det är de som är problemet.

Men jag kan inte sluta bry mig, jag kan inte sluta känna allt jag känner. Det vore som att ta bort en del av mig, gör jag det så är jag ju inte Michaela längre. Jag har alltid sagt att det är viktigt att vara sig själv, vilket jag står fast vid.
Panikångesten är tyvärr en del av mig, lik som depressionen vare sig jag vill eller inte.

Jag ska försöka andas och se det som är positivt i livet. Imorgon är det en ny dag!

När ens egen pappa vill ta sitt liv

Vad gör man när ens egen pappa som man inte pratat med på 1 år ringer och gråter i telefonen och talar om att han inte vill leva längre? Försöker man få honom att tänka om eller blir man arg? Jag blev fullkomligt rosenrasade, höjde rösten och gav honom några väl valda ord. Samtalet pågick i 2 timmar. Varför lade jag inte bara på? Jag har haft det så jäkla bra utan hans skit. Hans missbruk, hans hårda ord, och allt annat ni kan tänka er.. Istället har vi det där långa samtalet som avalutades med “Vi får se om jag lever imorgon” . Jag kunde inte sova den natten, jag vet inte om det var för att jag var orolig, eller förbannad.. Kanske båda?  Nu har vi haft kontakt i några dagar och jag kan säga att jag är så jävla utmattad, för allt är vara en jävla sörja. Ni anar inte hur mycket jag ångrar att jag svarade. Jag må låta kall och elak, men det är precis så jag känner. Nu har han nässlat sig in igen , vilket jag absolut inte ville. Att vara dotter till en alkoholist/missbrukare har varit en kamp under hela mitt liv och jag har känt mig tillfreds med att inte ha kontakt med honom. Varför är jag så jäkla svag som svarar när han ringer?

Sen får jag veta att han har fått en orosanmälan på sig av soc? Varför skedde inte det när jag var barn? Jag är glad att han fått anmälan på sig. Min mardröm är att mina systrar ska ha samma typ av uppväxt som jag hade, och andra sidan vet jag att de haft det bättre än vad jag hade. Men jag vet att tjejerna definitivt inte haft det lätt. Hade jag varit starkare än vad jag är så hade jag gjort en orosanmälan för flera år sen. Den som gjorde det förtjänar i mina ögon en jävla medalj!