Vården pissar på dem som behöver dem som mest!

Jag får ofta höra att jag har tur som får så mycket hjälp från psykiatrin och att jag ska vara tacksam för det, vilket jag är. Men de folk inte förstår är att det var en lång väg dit och att jag faktiskt inte ens ansåg mig själv som någon som behövde hjälp. Jag satt hemma hos en kompis och bröt ihop utan någon särskild anledning, tror jag hade hållt inne med alla mina känslor för länge. Min vän satte ned foten och sa “För i helvette Michaela, du behöver professionell hjälp. Du behöver prata med någon, kanske till och med få mediciner. Det gör ont i mig att se hur du mår” Samma dag hjälpte hon mig att kontakta psykiatrin och allt gick smidigt, lite för smidigt kanske. Sedan den dagen har jag fått den hjälp jag behöver och detta är över 10 år sedan. Givetvis har det inte varit lätt under resans gång, jag har fått byta läkare 2 gånger innan det blivit rätt men alltid haft samma samtals kontakt. Jag har gått i trauma terapi och där bytte jag psykolog 3 gånger då kemin inte fungerade de 2 första gångerna. DBT och ERGT har jag också genomgått med rätt okej resultat. Fick dock avsluta  båda behandlingarna pga hög ångest men jag lärde mig mycket och fick bra verktyg så jag kan fungera i vardagen.

Men alla har inte haft det så “lätt och smidigt” som jag haft det. Min vän louise tampas med ångest, depression, panikångest, social fobi samt agrofobi (torgskräck). Vi har en del diagnoser gemensamt men något vi inte har gemensamt är hjälpen från psykiatrin. I december förra året så började Louise att gå hos en psykolog som hon väntat i två månader på att få träffa. Hon började gå KBT under tre månader som hjälpte tills den dagen hon fick en dipp och började må riktigt dåligt igen. När man hamnar i en dipp så vänder man sig ofta till sitt skyddsnät inom psykiatrin, i detta fall var det hennes psykolog. Hjälpte han henne? Nej han sa istället “Det finns ingenting jag kan göra för dig, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig” HAN tog alltså beslutet att det var deras sista samtal, hade Louise någonting att säga till om? Inte mycket. Jag tycker detta är förjävligt rent ut sagt. Vården pissar på dem som behöver dem som mest. Om man har en sjukdom så är det svårt att både ta tag i saker själv och veta HUR man ska ta hand om sig själv. Det är i dessa fall vården ska kliva in och göra ALLT dem kan för sina patienter, för det är så dem ser oss.. Patienter och inte människor.

Efter att ha tagit del av Louise historia och hur de behandlat henne så tänkte jag höra med er hur ni blivit bemötta av vården? Skicka gärna ett mail till nordengrim87@gmail.com så publicerar jag mer än gärna er historia. För som jag skrev i början av inlägget. Bara för att JAG haft det smidigt betyder det inte att alla haft det. På något vis vill jag att vården ska förstå att vi är MÄNNISKOR och inte bara patienter. Är det såhär jag behöver gå till väga för det, ja då kan ni ge er fan på att jag tänker göra det!

Hur vill du representera dig själv?

Jag satt och kollade igenom gamla inlägg här på bloggen igår och hittade ett som fortfarande är relevant. Det är alltid relevant och kommer alltid att vara. Så jag tänkte att jag postar det igen så ni som är nya här också får ta del av det!

När jag är så pass deprimerad och fylld av ångest så är jag expert på att vara elak mot mig själv. Jag har tankar som att jag inte duger som jag är, att jag är tjock,att jag inte klarar av ett skit , att jag ser ut som skit. Jag tror det är väldigt vanligt att personer med psykisk ohälsa gör på det här sättet. Säkerligen personer som inte lider av det heller. Men en tanke slog mig häromdagen. Så som man pratar om sig själv när man inte mår så bra. Är det något du skulle kunna säga till din bästa vän? Alla elaka ord du kastar på dig själv, skulle du kunna säga det till en vän? “Fan va du är värdelös” Jag personligen skulle aldrig kunna göra det. Tänk om man skulle prata till sina vänner och familj som man gör till sig själv? Vad fel det skulle bli. Det jag försöker komma fram till är att det är viktigt att vara snäll mot sig själv, hur djupt nere i skiten man än är. Tro mig jag vet att det är svårt.

Vartenda ord som kommer ur din mun representerar dig. Även de elaka orden om dig själv. Så hur vill du representera dig själv? Som en elak jävel eller en snäll jävel? Som jag skrev innan så vet jag att det är svårt att vara snäll mot sig själv. Men varför ska det vara så svårt när man är snäll mot sin omgivning?

Hon orkade inte längre.

De senaste dagarna så har jag tagit mig en riktig funderare på.det här med bloggen, därav tystnaden här inne. Jag älskar att skriva och att dela med mig av både bra och mindre bra stunder. Inspirationen har verkligen legat på noll och jag har seriöst funderat på stt lägga ner bloggen, för så fort jag känner att det är ett krav får jag panik. Men jag har kommit fram till att jag inte ska sluta skriva här inne. Jag har även kommit fram till att det får ske när jag känner för det och faktiskt har något vettigt att dela med mig av,.Tankar, åsikter och olika händelser. Samarbetet med Marica kommer jag naturligtvis fortsätta posta här inne och försöka fokusera på att skriva de texterna. För det är någonting jag tycker är viktigt och roligt.

Jag har en sak jag vill dela med mig av idag. För några dagar sedan så somnade en vän till mig in. Hon orkade inte kämpa länge, hennes psykiska ohälsa tog över. Jag har inte kunnat greppa det ännu, jag har inte tillåtit mig själv att bryta ihop. Tror att det kommer när jag minst anar det. Med respekt till familj så kommer jag inte att skrivas ut mer än detta, men jag har fått tillåtelse att skriva detta.

Om du tampas med psykisk ohälsa och inte vet om du orkar längre, snälla sök hjälp på.närmaste psykiatri. Gärna innan de tankarna ens hinner nå dig❤

Känn ingen skam!

Jag minns första gången jag kände ångest, jag förstod inte var det var som hände med mig. Det stack i bröstet och hjärtat rusade och tårarna brann bakom ögonlocken. Jag var bara 12 år ich jag trodde jag var sjuk och skulle dö. Detta skedde i skolan under en rast, det kom så plötsligt och jag förstod ingenting.

En lärare såg att någonting inte stämde så jag fick gå till skol syster. Jag fick berätta vad som pågick och så grät jag floder. Självklart kom det upp frågor som ” Har du det jobbigt hemma” “Är det någon som är elak emot dig” Trots att båda svaren var ja så skakade jag på huvudet. Jag ville inte berätta om hur svårt det var hemma, det som var svårt var att ha en pappa som söp sig stupfull varje dag. Jag ville inte heller berätta att jag faktiskt inte hade särskilt mycket vänner i skolan. Vänner hade jag såklart men sedan fanns det dem som inte var mina vänner och var riktigt elaka.

Jag fick förklarat för mig av skol syster att hon trodde detta var ångest och hon var väldigt tydlig med vad det var för något. Minns att jag kände mig sedd och förstådd , vilket jag sällan blev varken hemma eller på skolgården. Jag fick springa hos skol syster hela terminen . När jag vart lite äldre så var jag hos en kurator som försökte hjälpa mig, men jag ska vara ärlig och säga att det gav mig inte ett skit. Hon var alldeles för daltig. Redan då så ville jag inte höra att det vsr synd om mig, vilket det inte är och kommer ALDRIG att vara. Det tog ett par år innan jag sökte hjälp via vuxenpsykiatrin, jag var lite rädd men jag förstod att det car det enda rätta och jag ångrar det inte en sekund. Har fått mycket hjälp sedan 10 år tillbaks.

Med andra ord så har jag tappats med ångest sedan jag var 12 år. Vissa dagar så äter den upp mig och jag matat den med självförakt och extremt destruktiva tankar.

Det finns dem som inte förstår ångest, de tror att de handlar om att man ångrar någonting man har gjort eller att man har lite lätt bakis ångest. Men det kan jag säga att det är en annan typ av ångest än den jag pratar om.  Det jag pratar om är en stark känsla av oro eller rädsla. Antingen kommer det krypandes eller som en jävla käftsmäll. När käftsmällen kommer så brukar det kallas panikångest.  När jag får en panikångest attack så slår hjärtat extremt fort, jag har svårt att andas, känner extrema stickningar och domningar i både händer och fötter. Det har hänt att jag behövt kräkas också. Ja som ni förstår är detta ett rent helvette. Men eftersom jag levt med det så länge så har jag vant mig, hemskt egentligen att vänja sig vid en sådan här sak. Men det är ingen picknick bara för att jag är van.

Det finns olika tekniker och trix man kan ta till så man kommer ur attacken lite kvickare men jag tänkte att det tar jag i ett separat inlägg.

Men ni som lider av psykisk ohälsa och har diverse olika diagnoser. Jag vill att ni ska veta att ni är allt annat än ensamma. Man är inte mindre värd som människa för att man har problematik. Jag tror att ni vet detta redan men det finns hjälp att få och det finns ingen som helst skam att söka hjälp. Det är starkt och jävligt modigt. Vet många som inte mår bra och drar sig för att söka hjälp pga att de är rädda för att öppna sig. Var INTE det. Vad du än har på hjärtat så finns det dem som kommer lyssna och försöka hjälpa dig.

Du är värdefull och förtjänar det bästa❤

sdr

Det är en dålig dag inte ett dåligt liv!

När jag går i butiker så blir jag oftast stressad och irriterad på folk runtomkring. Jag vet inte riktigt varför der blir så egentligen, alla har ju rätt att vara där.

Men igår så var jag i två mat butiker och på ica gick allt fint. Jag blev inte sur eller stressad på personerna runt omkring mig. När vi gick in på lidl så vart det tyvärr raka motsatsen. Det var inte särskilt mycket folk men min puls gick upp i 180 kändes det som, svetten rann och jag kände att skyndar jag mig inte så kommer panikångesten som ett brev på posten.

Samtidigt som jag vet att stressen gör saker värre så kunde jag tyvärr inte lugna ner mig. Jag plockade på mig det jag skulle ha och skyndade mig till kassan. När jag hade betalat för mig så insåg jag att jag glömt hälften. Orkade inte bry mig så jag satte mig i bilen. Precis när det känns som att allt är lugnt så kommer ångesten över mig som ett jäkla åskmoln. Varför ska det alltid bli på det här viset?

Jag skulle vilja slippa allt vad ångest innebär, men mitt liv fungerar tyvärr inte så . När jag kom hem så var jag helt slut.
Jag vet att ångesten alltid försvinner, men när jag är i samma situation som jag var i igår så känner jag mig så maktlös.

Men idag mår jag betydligt bättre och känner mig lite gladare. Ska försöka fånga dagen på bästa sätt. För ni vet det är bara en dålig dag och inte ett dåligt liv❤

Vad är Sömnparalys?

Nu var det väldigt längesen jag hade en sömnparalys och det är jag riktigt glad över. När jag pratar om detta så förstår folk sällan vad det är och jag tänkte att jag ska förklara vad det är.

Sömnparalys kan enklast beskrivas som en kombination av dröm och vaket tillstånd och innebär, som namnet antyder, att den som drabbas blir paralyserad. Personer som varit med om det upplever att de inte kan röra på sig, trots att de vaknat. Det är, som de flesta säkert förstår, en rätt obehaglig upplevelse.

Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas och som om man håller på att kvävas.

Sist det hände mig så hade jag en häxa över mig och jag var fullkomligt livrädd, trots att jag är medveten om att det är helt ofarligt. Men jag kan inte göra något åt rädslan när jag inte kan röra mig. Fullkomligt fasansfullt skulle jag vilja påstå att det är med sömnparslys. Det gäller att försöka slappna av så mycket som möjligt , för ju mer man stressar desto värre blir det. Iallafall för min del.

Har du någon gång haft sömnparalys?