Jag är inte så jävla stark.

Jag har ganska lätt för att sätta upp väggar kring mig. Väggar av försvarsmekanism och förnekelse. Jag har haft de här väggarna kring mig i flera år. Jag har varit skit duktig på att hålla dem uppe och inte släppa in någon i min värld av ångest,panik,sorg,skam och depression. Jag är duktig på att dela med mig här på bloggen, här slipper jag prata om det. Jag skriver om det, får någon kommentar om hur stark jag är. Men vet ni? Jag tror inte jag är så jävla stark egentligen. En stark person skulle nog klara av att öppna sig muntligt? Det finns få personer jag är öppen mot,men de har lyckats riva ner väggarna och tvingat mig att prata. Jag är glad för det samtidigt som det har fått mig att känna mig väldigt liten och osäker.

För en gång i tiden när jag var väldigt öppen och pratade om detta muntligt så fick jag antingen höra “Har du inget roligt att berätta istället?” “Ja men alla har känt ångest någon gång” Nej jag hade inget roligt att berätta för mitt liv var inte roligt då. För jag var så extremt deprimerad. Sen den dagen så bestämde jag mig för att alltid köra på “Jo jag mår bra” när någon frågade för att slippa prata när det ändå inte fanns förståelse. Där och då byggde jag väggarna kring mig. Men vet ni? De som lyckats riva dessa väggar, jag behöver inte skämmas inför dem. Faktum är att jag inte ska behöva skämmas inför någon. Det ska ingen ebehöva göra. Men det kommer ALLTID vara lättare att dra på ett fake smile och säga att allt är bra. Även om det innerst inne inte är det.

VARNING STARKA BILDER – Att ta sig ur självskade beteende

Jag vet att vi är många som lider av psykisk ohälsa och allt som kommer med det. Under många år så valde jag stt själskada när ångesten var på besök, ibland kunde jag inte hindra mig själv innan jag förstod vad jag höll på med. Jag rev sönder min hy med mina naglar och jag fick djupa sår. Såren hann aldrig läka för jag var där och rev igen så fort det kommit en ny skorpa. Det dämpade min ångest i några minuter, ja ni läste rätt minuter. Så fort ångesten kom tillbaks så rev jag igen för att få känna mig fri en stund. kände jag att det var mitt enda sätt att överleva och vinna över ångesten. Det tog lång tid innan jag insåg att det inte var en hållbar lösning. Jag tog upp det med psykiatrin och fick skamset visa upp mina sår. Jag fick hjälp med olika strategier så jag inte skulle riva sönder mig själv. Klippa naglarna,smörja in mig ofta så det inte kliade, jag knaprade tabletter som lindrade klådan. Det var även så att jag lärde mig att tänka “Är det värt att skada mig själv eller kan jag tampas med ångesten idag”. Det tog lång tid och jag har varit skadefri ett bra tag nu. Det händer att jag river lite grann men kommer snabbt på mig själv och slutar. Sen är det så att jag har eksem överallt som kliar, men det är stor skillnad på att klia oxh riva ska ni veta.
Här nedan väljer jag att visa en bild från då mitt självskadande var som värst. Bilden är tagen den 15e oktober 2015. Detta är endast min rygg, jag såg ut såhär på hela kroppen.

Jag är otroligt stolt över mig själv som har tagit mig ur det värsta med självskadande och allt vad det heter. Visst jag kan riva men komma på mig själv i sekunden efter och så river jag inte mer, det är inte alls på samma nivå. Det går att ta sig ur det om msn hsr kämparglöden. Vill msn ta sig ur sitt självskadande men kännet stt det inte går så är mitt råd att ta hjälp av psykiatrin. Vissa undrar om det är värt det? Ja det är det. Alla dagar i veckan.