Det är bara en jävla fasad.

Jag vet inte riktigt hur jag mår om jag ska vara ärlig. Ena sekunden skrattar jag och andra så ligger jag nerkurad i täcket och gråter hejdlöst. Jag kan inte stoppa det .. Det har varit så himla mycket den senaste tiden och jag tror det börjar ta knäcken på mig. Att ha ångest är en vanesak för mig och den kan jag hantera. Paniken däremot är svår. Men det är inte konstigt med alla panikångest attacker som kommer, jag hinner inte bearbeta saker innan nästa motgång eller skit händer. Men jag vill inte ha det såhär, jag vill inte att mitt psyke ska vara så svagt som det är. Jag får ofta höra att jag är så jäkla stark, mina vänner det är bara en mask.. Det är lättare att le och låtsas som att jag inte bryr mig eller tar åt mig. Men tro mig, jag tar åt mig och jag bryr mig.. Jag bryr mig alldeles för mycket och det är de som är problemet.

Men jag kan inte sluta bry mig, jag kan inte sluta känna allt jag känner. Det vore som att ta bort en del av mig, gör jag det så är jag ju inte Michaela längre. Jag har alltid sagt att det är viktigt att vara sig själv, vilket jag står fast vid.
Panikångesten är tyvärr en del av mig, lik som depressionen vare sig jag vill eller inte.

Jag ska försöka andas och se det som är positivt i livet. Imorgon är det en ny dag!

När ens egen pappa vill ta sitt liv

Vad gör man när ens egen pappa som man inte pratat med på 1 år ringer och gråter i telefonen och talar om att han inte vill leva längre? Försöker man få honom att tänka om eller blir man arg? Jag blev fullkomligt rosenrasade, höjde rösten och gav honom några väl valda ord. Samtalet pågick i 2 timmar. Varför lade jag inte bara på? Jag har haft det så jäkla bra utan hans skit. Hans missbruk, hans hårda ord, och allt annat ni kan tänka er.. Istället har vi det där långa samtalet som avalutades med “Vi får se om jag lever imorgon” . Jag kunde inte sova den natten, jag vet inte om det var för att jag var orolig, eller förbannad.. Kanske båda?  Nu har vi haft kontakt i några dagar och jag kan säga att jag är så jävla utmattad, för allt är vara en jävla sörja. Ni anar inte hur mycket jag ångrar att jag svarade. Jag må låta kall och elak, men det är precis så jag känner. Nu har han nässlat sig in igen , vilket jag absolut inte ville. Att vara dotter till en alkoholist/missbrukare har varit en kamp under hela mitt liv och jag har känt mig tillfreds med att inte ha kontakt med honom. Varför är jag så jäkla svag som svarar när han ringer?

Sen får jag veta att han har fått en orosanmälan på sig av soc? Varför skedde inte det när jag var barn? Jag är glad att han fått anmälan på sig. Min mardröm är att mina systrar ska ha samma typ av uppväxt som jag hade, och andra sidan vet jag att de haft det bättre än vad jag hade. Men jag vet att tjejerna definitivt inte haft det lätt. Hade jag varit starkare än vad jag är så hade jag gjort en orosanmälan för flera år sen. Den som gjorde det förtjänar i mina ögon en jävla medalj!

Möte med psykiatrin idag

Den här veckan hsr varit väldigt omtumlande och jag känner mig jävligt utmattad. Så jäkla orkeslös och har inte lust med någonting alls i ärlighetens namn. Men idag har jag möte på psykiatrin vilket känns ganska skönt. Har inte varit där på ett tag pga olika anledningar. Men ska bli skönt att prata av sig lite. Jag hoppas att min sköterska inte pressar mig för mycket idag, jag vet att hon vill få mig att prata om saker jag avskyr att prata om. Hon kanske är snäll idag för att det är fredag? Man kan ju alltid hoppas eller hur😉 .
Jag ska inte låta otacksam för det är det sista jag är. Jag är glad att jag får den hjälpen jag behöver från psykiatrin. Det finns dem som kämpar med näbbar och klor för att få hjälp utan resultat

Ska försöka få igång bloggen ordentligt under nästa vecka tänkte jag. Saknar skrivandet och all kommunikation jag har med er som läser😘

När ångesten tar över

Jag skulle egentligen ha varit på psykiatrin idag för ett stödsamtal. Men sent igår kväll så bestämde jag mig för att avboka. Jag skickade ett sms till min sköterska och bad om en ny tid. Jag är så fruktansvärt orkeslös för tillfället, samtidigt som hjärtat går i 280 pga all ångest och det känns som att jag ska kvävas ibland. Jag vet att det hade varit sunt att bege mig iväg till psykiatrin i ett sånt här läge, jag vet det. Men kliver jag utanför dörren så smyger sig paniken på ännu mer och allt blir bara kaos. Bara resan dit är en ren och skär pers.

Istället för att försöka andas och ta det lugnt så valde jag att sysselsätta mig med städning, tvätt och matlagning. Går egentligen inte ens ihop då jag är orkeslös .Men ett rent hem förbättrar mitt mående enormt. Är det så för er också när ni inte mår bra? Kanske bara är jag? När städningen var klar så kände jag mig lite lättare och ångesten svalnade lite. Nu ikväll är jag extremt trött och svär för mig själv att jag gjorde för mycket på en gång.

Det finns liksom inget mellan läge för mig, jag kan inte städa och fixa i ett lungt tempo. Fort ska det gå.

Hur har eran dag varit? Har veckan börjat bra?

Klassiskt insominia syndrom.

Jag är så extremt trött i kroppen idag och mina ögonlock är tunga. Jag har försökt vila under dagen men det har inte gått särskilt bra. Jag blir väldigt irriterad på sådant, kroppen vill sova men huvudet tillåter det inte för det är en sjuhelsikes massa tankar som snurrar runt. Typiskt insominia syndromet “Tänk på alla misstag du gjort i ditt liv”. Nu är jag väl medveten om att ta sig en powernap på såhär dags inte är det bästa. Men som sagt så kan jag inte slumra till en stund. Det är helt enkelt inte meningen. Ska försöka komma i säng tidigt ikväll istället.

Har en del planer för imorgon, ja inga speciella egentligen. Men det vore skönt att vara lite piggare än vad jag är nu iallafall.

Hur har eran helg varit?

Det är inte ett dugg synd om mig!

Den här veckan så har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå varför jag mår som jag gör. Vi pratar ofta om det på psykiatrin , jag avskyr att prata om det. Anledningen är för att jag knappt vet själv, men min sköterska pushar mig väldigt mycket till att öppna munnen och bara prata. Ibland kommer vi in på barndomsminnen som inte är speciellt vackra och ibland på min ångest. Hade jag vetat varför jag drabbats av psykisk ohälsa på den nivån som den är på, så hade saker och ting varit lite lättare tror jag. Många pratar om attraktions lagen, att tänker man negativt så är det klart att allt blir negativ. Det stämmer ju helt klart.

Men även om jag har ett leende på läpparna och är positiv så är ångesten min ständige följeslagare. Den finns alltid här i olika grader, i vissa fall är den hanterbar andra inte. Men jag tycker inte synd om mig själv, jag vägrar göra det. Det är samma som när någon talar om för mig att det är synd om mig för jag gått igenom så mycket. Då blir jag förbannad, för det är inte ett dugg jävla synd om mig, det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag tror på det här med att allt har en mening, och på något vis så är det meningen att jag ska få kämpa lite extra i livet. Ibland gör jag det med glädje och ibland inte. Men jag vägrar ge upp, finns ingen mening med det.

Tampas du med psykisk ohälsa? Vet du grunden till att du mår som du gör?