Onödig stress

Det var onekligen kallt ute i morse när jag traskade till bussen, tror det var – 2 grader ute. Men det var en väldigt vacker morgon, solen sken och det gjorde mig på bra humör.

Det gick bra på psykiatrin.. Jag berättade om min ångest och att jag oroar mig värdigt mycket för min framtid. Allt med försäkringskassan stressar mig. Men det är en extremt onödig stress. För jag kan inte göra något åt saken iallafall, alla papper är inskickade och jag har gjort det jag ska.  Min sköterska gav mig rådet att försöka fokusera på saker som får mig att må bra. Hitta på saker så jag får annat att tänka på.

Jag ska iväg till min syster i helgen och sova där en natt, ska bli riktigt mysigt. Min mamma bor inte allt för långt ifrån min syster så jag kanske åker dit på söndagen en sväng innan jag åker hem? Vi får se vad som händer. Ska inte planera allt för mycket, för blir det inte som jag tänkt så blir det bara kaos i hjärnkontoret.

Hur har eran dag varit?

Försäkringskassan har begärt mina journaler😱

Tänka sig.. Jag vaknade av väckarklockan idag och jag klev upp på momangen. Sikka framsteg hörrni! För att vara lite seriös så är det så att jag var tvungen att kliva upp tidigt för jag ska till psykiatrin idag. Och ja den här tiden är väldigt tidigt för mig. Hsr sjukt svårt för att komma upp på morgonen om jag inte har något viktigt inplanerat.

Ska faktiskt bli skönt att få prata av sig lite idag. Jag behöver verkligen det. Jag går runt och är så otroligt nervös över allt med FK. Har jag berättat att de har begärt mina journaler från psykiatrin? Känns väldigt konstigt att någon jag inte känner ska sitta och plöja igenom flera år av journaler som innehåller mina djupaste tankar. Men de måste tydligen göra så nuförtiden när de ska handlägga sjukersättnings ärenden. Så fort man fyllt 30 och ansöker om den ersättningen blir allt så mycket knepigare och extremt jävla långdraget. Känns lite sisådär faktiskt. Den här ovissheten är jävligt jobbig, men jag får glatt sitta och vänta medans de förhoppningsvis gör sitt jobb. Det har snart gått 5 månader.

Ska även bli skönt att prata om all ångest som snurrar runt i mig, jag kan helt ärligt säga att mitt psyke är kaputt för tillfället. Jag är väldigt destruktiv och impulsiv och jag vet inte hur mycket mer jag står ut med. Oftast efter ett möte med min sköterska så har jag fått bukt på mina tankar och jag mår lite bättre. Just nu träffas vi endast vad 14e dag, innan var det 1 gång i veckan. Kanske ska fråga om vi kan ses en gång i veckan igen? Får se vad hon tycker och tänker kring det. Jag tror det skulle vara bra för mig. Något annat som skulle vara bra är rutiner, för det är som bortblåst.
Det är mycket som är bortblåst. Jag behöver hitta tillbsks till mig själv, och det tar tid .

Men jag har inte bråttom.

Jag är inte så jävla stark.

Jag har ganska lätt för att sätta upp väggar kring mig. Väggar av försvarsmekanism och förnekelse. Jag har haft de här väggarna kring mig i flera år. Jag har varit skit duktig på att hålla dem uppe och inte släppa in någon i min värld av ångest,panik,sorg,skam och depression. Jag är duktig på att dela med mig här på bloggen, här slipper jag prata om det. Jag skriver om det, får någon kommentar om hur stark jag är. Men vet ni? Jag tror inte jag är så jävla stark egentligen. En stark person skulle nog klara av att öppna sig muntligt? Det finns få personer jag är öppen mot,men de har lyckats riva ner väggarna och tvingat mig att prata. Jag är glad för det samtidigt som det har fått mig att känna mig väldigt liten och osäker.

För en gång i tiden när jag var väldigt öppen och pratade om detta muntligt så fick jag antingen höra “Har du inget roligt att berätta istället?” “Ja men alla har känt ångest någon gång” Nej jag hade inget roligt att berätta för mitt liv var inte roligt då. För jag var så extremt deprimerad. Sen den dagen så bestämde jag mig för att alltid köra på “Jo jag mår bra” när någon frågade för att slippa prata när det ändå inte fanns förståelse. Där och då byggde jag väggarna kring mig. Men vet ni? De som lyckats riva dessa väggar, jag behöver inte skämmas inför dem. Faktum är att jag inte ska behöva skämmas inför någon. Det ska ingen ebehöva göra. Men det kommer ALLTID vara lättare att dra på ett fake smile och säga att allt är bra. Även om det innerst inne inte är det.

VARNING STARKA BILDER – Att ta sig ur självskade beteende

Jag vet att vi är många som lider av psykisk ohälsa och allt som kommer med det. Under många år så valde jag stt själskada när ångesten var på besök, ibland kunde jag inte hindra mig själv innan jag förstod vad jag höll på med. Jag rev sönder min hy med mina naglar och jag fick djupa sår. Såren hann aldrig läka för jag var där och rev igen så fort det kommit en ny skorpa. Det dämpade min ångest i några minuter, ja ni läste rätt minuter. Så fort ångesten kom tillbaks så rev jag igen för att få känna mig fri en stund. kände jag att det var mitt enda sätt att överleva och vinna över ångesten. Det tog lång tid innan jag insåg att det inte var en hållbar lösning. Jag tog upp det med psykiatrin och fick skamset visa upp mina sår. Jag fick hjälp med olika strategier så jag inte skulle riva sönder mig själv. Klippa naglarna,smörja in mig ofta så det inte kliade, jag knaprade tabletter som lindrade klådan. Det var även så att jag lärde mig att tänka “Är det värt att skada mig själv eller kan jag tampas med ångesten idag”. Det tog lång tid och jag har varit skadefri ett bra tag nu. Det händer att jag river lite grann men kommer snabbt på mig själv och slutar. Sen är det så att jag har eksem överallt som kliar, men det är stor skillnad på att klia oxh riva ska ni veta.
Här nedan väljer jag att visa en bild från då mitt självskadande var som värst. Bilden är tagen den 15e oktober 2015. Detta är endast min rygg, jag såg ut såhär på hela kroppen.

Jag är otroligt stolt över mig själv som har tagit mig ur det värsta med självskadande och allt vad det heter. Visst jag kan riva men komma på mig själv i sekunden efter och så river jag inte mer, det är inte alls på samma nivå. Det går att ta sig ur det om msn hsr kämparglöden. Vill msn ta sig ur sitt självskadande men kännet stt det inte går så är mitt råd att ta hjälp av psykiatrin. Vissa undrar om det är värt det? Ja det är det. Alla dagar i veckan.