Kan jag inte bara få vara mig själv?

Den senaste tiden så har jag känt att jag har behövt vara andra till lags hela tiden. Att jag inte kan säga vad jag tycker och tänker för att det eventuellt sårar någon. Självklart är mitt syfte aldrig att vara elak eller såra någon.

Men jag har i stort sett bara hållt med och haft god min. När jag väl öppnar munnen och berättar att jag inte håller med så är det fel på mig. Att ständigt behöva tippa på tå kring folk är jävligt krävande för mitt psyke och det känns som att jag ska explodera. Vilket jag gjorde för ett tag sen, eller jag exploderade inte men ångest attacken som kom kändes som en explosion. Jag är inte mig själv om jag ständigt ska behöva tänka på att inte säga vad jag känner och att vara andra till lags. Mitt mående är prio ett, men det har inte varit det den senaste tiden. Tar jag inte tag i detta och sätter mig själv först så kommer det gå riktigt illa.

Självklart bryr jag mig om mina vänner och vill finnas där, men när jag själv inte får ventilera så känns det som att det enda jag duger till är att avlasta sina problem på. Eller någon som man ringer till när pengarna är slut, för jag är ju så jävla snäll och ställer upp trots att det gör att jag ligger back på kontot. Men det är slut med allt sånt här nu.

Jag och min familj kommer först!

Der finns många personer som säkerligen har liknande problem.

Glöm inte att sätta er själva först. DU är den viktigaste personen i ditt liv ta hand om dig själv och glöm inte de små guldkornen.

Vi är aldrig ensamma, vi har varandra!❤

Ljudet av sårbarhet brinner inom mig, jag är inte där jag vill vara. Men en dag är jag det och då är allt okej. Jag vet att vi alla känner smärta, sanningen är gömd djupt i våra ögon. Vi döjer våra tårar i regnet som smattrar mot taket. Vi har haft vår beskärda del av smärta och det känns som att vi faller gång på gång. Även om det gör ont att falla och vi får skrapsår så läker vi, sakta men säkert. Hela livet är fullt av både uppgångar och nedgångar. Hur vi väljer att ta oss igenom det är upp till vsr och en. Men vi är aldrig ensamma, vi har varandra. ❤

Foten måste röntgas!

Läkarbesöket gick ju inte riktigt som jag tänkt mig! Jag hade bett om att få göra en hälsoundersökning i samband med att de kollade min fot, men jag är tydligen för ung för att genomgå en sådan undersökning. Det skulle kosta mig tusentals kronor fick jag veta. Sen visst inte jag att jag behövde fasta för att kolla blodsockret. Eller jag visste det men jag tänkte inte så långt då magen skrek efter frukost när jag vaknade.Så jag får återkomma en annan dag och ta de provet.

Min fot behöver röntgas och det var ingenting jag skulle hinna med idag då vi snart ska bege oss. Så nästa vecka får jag bege mig till Norrtälje sjukhus på deras drop in för att se om det är en spricka eller inte. Troligtvis är det de och dem kommer inte kunna göra någonting åt det. Men jag gillar att ha svart på vitt så jag kan utesluta saker.

Så nästa vecka blir det en hel del läkarbesök igen. Vet  inte om jag tycker det är särskilt roligt, men va tusan det är lika bra!

Ett val måste göras och det måste bli rätt!

När jag slår upp ögonen på morgonen så önskar jag att det ska bli en dag fylld av ljus och kärlek. Men ett val måste göras och det måste bli rätt. Varje dag begås det samma misstag, nya synder och idioti. Se er omkring, vad ser ni?

Väljer ni att se det negativa eller alla skratt och all kärlek? Hand i hand reser vi oss samtidigt som vi faller. Det springs runt i cirklar förvirrat och blint. Vart ska de ta vägen? Det finns ingenstans att gömma sig. Tillsammans måste vi sprida kärlek och inte hat!

Därför tillåter jag mig själv att vara sårbar

Jag har alltid haft en tendens att känna mig svag när tårarna rinner från mina kinder. Tårarna kommer oftare än vad jag önskar men jag har lärt mig acceptera att jag faktiskt är en människa med mycket känslor inom mig. Det har hänt att jag blivit arg på mig själv när jag varit ledsen och visat min sårbara sida, jag har ofta svårt att få fram orden.

Det blir extra jobbigt när jag har svårt att göra mig förstådd, för tro mig.. Jag har lättare att uttrycka mig i text än muntligt. Har varit på det viset så länge jag kan minnas. Jag övar ständigt på att uttrycka mig rätt muntligt när det kommer till sårbarhet, känslor och ångest. Ibland har det hänt att jag har fått skriva ett mail till min psykolog för att jag har så svårt att uttrycka mig och förklara muntligt.

Måste bli bättre på det, eller måste? Jag vill bli bättre på det för min egen skull. Det skulle garanterat bli mindre tårar då. Jag vet innerst inne att det är en styrka att gråta, trots att det får mig att känna mig svag.
Mina tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.

Enda sedan födseln har tårar varit ett tecken på att vi är vid liv. Det säger ganska mycket egentligen.
Sårbarhet är att vara öppen för livet, vilket jag är och därför låter jag mig själv vara sårbar.

Det är nära nu

Nu är det inte allt för långt kvar tills vi ska bege oss till havs , jag har ju nämnt tidigare att jag och Micke ska åka Close Up båten. Det är en tema kryssning med ett gäng punk band. Ska erkännas att jag inte lyssnar på något av banden , men det är alltid roligt på dessa tema kryssningar. Det enda jag faktiskt grämer mig över är sjösjuka och min kropp som alltid lyckas stänga av på något vis när jag är på de sju haven. Sjösjukan kan jag alltid hantera med en tablett eller se till att bli onykter innan jag kliver på😉 Skämt och sido.

När jag säger att min kropp stänger av så menar jag att rätt var det är så får jag super ont och kan knappt röra mig. Blir stel som en pinne och när jag försöker gå så ilar det i hela kroppen och jag bryter ihop pga smärtan. Det har hänt mig tre gånger . Sist det hände så var jag med Maria och hon fick hjälpa mig att gå, klä om,hjälpa mig upp från toaletten, ner i sängen osv. Riktigt obehagligt.

Jag är väl medveten att jag inte bör tänka på vad som eventuellt kan hända när jag ska iväg på roligheter. Att oroa sig i förväg är egentligen onödigt. Händer de nå otyg så får jag ta i tu med det då. Det här kommer ju bli riktigt roligt och det är så jag ska tänka. Dags för hjärnan att ställa om!

Lätt att älska andra men svårt att älska sig själv!

Ibland så ser jag på min kropp och känner allt annat än positivitet. Den där lilla kulan är för det mesta i vägen och syns ganska så bra i tighta kläder. Men idag så kände jag “Skit samma, linnet är snyggt och det är tameijfan jag också” Det var längesen jag hade positiva tankar kring min kropp. Det går upp och ner.. Lätt att älska andra men svårt att älska sig själv!

Tänker inte gömma mig bakom ursäkter längre.

Jag vill inte att tårarna ska rinna från mina kinder, det är ingen ide att torka bort dem för de kommer nya. Jag vill inte vara rädd för jag vet att det finns något som väntar på mig där ute. Jag vet inte vad men det är något storartat. Jag ger efter och torkar tårarna och jag bryr mig inte om ni kallar mig galen. Jag tänker inte tillåta mig att rädd längre och ni ska se att jag tar mig härifrån, jag behöver andas. Andas den luft som gör att jag känner mig stark .modig vacker  och lycklig. Tänker inte gömma mig bakom ursäkter och rädsla längre. Ska andas den luft som får mig att leva lyckligt, den luft som får solen att resa sig.

Det kostar i energi att ha roligt!

Känner mig riktigt tung i kroppen och jäkligt utmattad i psyket. Det har varit väldigt intensivt ett par dagar men jag har älskat varenda sekund, det är så tråkigt bara att man får “betala” med energi efteråt. Jag vill så gärna vara överallt och ingenstans och ha så roligt som möjligt. Nämnde tidigare i veckan till en vän att det är inget liv att bara sitta hemma, efter dem orden lämnade min min mun så vart jag sådär hyperaktiv jag kan bli ibland. Nästan manisk och det är ingenting jag är van vid. Men jag får ta det för vad det är och gilla läget. Hellre så ser jag till att försöka ha roligt i glada vänners sällskap än att sitta hemma med ångest från helvetttet. Vilket jag iof har oavsstt vad jag gör. Men hanterar den betydligt mycket bättre när jag har folk omkring mig, samtidigt som jag har svårt att vara bland mycket folk. Ja som ni märker är jag en rätt snurrig pereon men vad gör det?

Att utmana sig själv och leva i nuet

Imorgon så ska Micke och jag över till några vänner för att grilla och umgås. Tror det kommer att vara många där och jag känner nog de flesta. Men i stora sällskap så känner jag mig blyg på något konstigt vänster, även om jag känner alla. Jag tar inte så stor plats om man säger så.

Hela veckan så har jag haft beslutsångest över om jag ska följa med eller inte då jag har svårt för stora sällskap. Men jag har iallafall bestämt mig och det är bra att kliva ur sin komfortzone ibland. Hur ska jag annars bli av med rädslorna? Det är viktigt att utmana sig själv och leva i nuet.

Vännerna vi ska träffa är hur goa som helst så jag vet innerst inne att jag inte har ett dugg att oroa mig för.

Det blir kul!