Det är skillnad på vad jag vill och kan!

Jag har skrivit tidigare att jag har fått hjälp från psykiatrin sedan dag ett. Igår på mötet pratade vi om alla behandlingar jag har gått, jag hade glömt att det var så pass många som det är.  Endast en form av behandling har hjälpt mig och det var trauma terapi.. Det är inte psykiatrins fel att de andra behandlingarna hjälpt mig så som vi alla hoppats på, det är inte heller mitt fel. Det är som det är. Men det jag inte kan sluta tänka på är dem som kämpar med näbbar och klor för att få hjälp , men det får inte ens tid till ett stödsamtal. Det verkar vara extremt olika från kommun till kommun, samt med läkare till läkare. Har en vän som kämpat i flera år för att få hjälp utan resultat. Det är förjävligt att det ska vara på.det viset. Jag har skrivit om detta förut i bloggen, men det tåls att nämnas flera gånger. ALLA förtjänar och är berättigade hjälp. Det är rent ut sagt förjävligt att det är så att en del inte får hjälp.

Mötet gick bra igår, vi var alla på samma sida och min läkare förklarade läget för af o fk om mina diagnoser och alla behandlingar jag gått utan resultat. De kan inte komma på något mer de kan hjälpa mig med mer än stödsamtal. Så vi siktar på sjukersättning vilket jag högst troligt kommer att få. Känns bra faktiskt. Det bästa är nog att jag kan avbryta det lite närsom om det skulle vara så att jag finner styrkan och kraften till att göra min del för samhället. Det kan ta några år, vad vet jag? Jag har fått srrikta order om att ta det lugnt och inte stressa. Ska absolut inte tänka på jobb etc. Kändes så himla skönt att allaa var på mom sida, och att jag fick spy ur mig all skit. Att det är så mycker jag vill men det är så fruktansvärt lite jag klarar av.

För vad jag vill och vad jag kan är två helt skilda saker.

3 reaktioner till “Det är skillnad på vad jag vill och kan!”

  1. Håller verkligen med dig. I kommunen dör jag bor är det låååånga vänteköer och jag tycker att det är såååå många mer än mig som inte får den hjälp de behöver när de mår dåligt ❤ Kram ❤

  2. Wow. Vilken text och vad du är gladiator cool som delar med dig av den här resan, tycker jag. Stark är ett jävligt jobbigt ord i våra sammanhang men ja.. jag har inget annat att säga än att Du är Stark. För jag förstår att det inte är alla dagar du med lättsamhet och positivism hanterar sjukersättningsfrågan, känslorna är förmodligen invecklade utvecklade och innerligt komplicerade.. men som en åskådare av dina texter utifrån, wow. Jag är ledsen var och varannan dag nu, det lutar åt utmattning. Något jag vägrat ta in för jag vill bara upp på banan igen. Men jag börjar se att det kanske.. kanske aldrig blir som förut igen. För mycket är annorlunda och igår på en parkering satt jag och såg ut över alla människor som hastade och skyndade överallt, alla som är alla andra. Som inte är jag. Och jag tänkte på den värld vi lever i, där var fjärde person jag känner har någon form av psykisk ohälsa och varannan en svår uppväxt med massor av bagage att hantera varje dag. Ja… alltså med den här långa kommentaren (gud du behöver inte svara jag vet hur det är när någon skriver långt och paniken att svara växer), den är till dig. Till mig. Till de andra. Du gör det så bra. Jag med. Vi lever i en värld där allt blivit så extrovärt och fokuserat på att göra något med sina liv och arbetar man inte är man ovärd.. men så är det inte. Världen förändras nu. Och vi alla behöver se mer inåt till vad vi behöver och saknar. Älska oss själva och vara med dem som gör oss glada. Igen.. Dina ord fick något inom mig att vilja säga något. Tack. Och kram 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *