I ärlighetens namn #13 -Håller jag fast vid några föreställningar som begränsar mig? Är det dags att släppa taget nu?

Det här med att samarbeta med andra bloggare riktigt roligt. I ärlighetens namn är ett samarbete jag har tillsammans med Marica där vi svarar på djupa frågor. Texten nedan är skriven av Marica och hon svarar på frågan

Håller jag fast vid några föreställningar som begränsar mig? Är det dags att släppa taget nu?
Även jag har svarat på frågan, men den texten finner ni i hennes blogg.

Det är nog något jag gör, faktiskt. Jag håller mig kvar för mycket i det förflutna. Sådant som sårade mig då, sådant som gjorde mig illa på den tiden. Det gjorde mer ont på den tiden än vad det gör idag men tankarna på det begränsar mig. Jag har svårt att släppa och gå vidare och tänka att alla människor inte är på det sättet. Jag har svårt att tro på människor nu när de säger att de tycker om mig och så där. För det har aldrig stämt innan.
Eftersom mobbningen pågick så himla länge och jag aldrig direkt känt mig sedd på rätt sätt, aldrig känt att jag riktigt fått vara med och oftast blev vald sist i gruppindelningar eller lagindelning så påverkar detta mig ännu.
När någon väljer att vara med någon annan får jag först den där känslan jag hade då och börja känna mig ointressant men som tur är så släpper den känslan relativt snabbt ändå när jag inser att det nu är en ny tid, nya människor och att det inte beror på det jag tror.

Exempelvis skulle vi i skolan dela in oss i triader för tentaskrivning och jag hade kommit så bra överens med en av kurskamraterna och ville vara med henne. Jag hade sagt det några gånger men vi hade inte planerat något. En dag säger hon att jag dessvärre inte kan vara med i deras grupp för de är redan tre. Jag blev först ledsen men när hon berättade anledningen (för hon hade gärna velat jobba med mig) att det handlade om avståndet så förstod jag att det inte handlade om mig. Alla de kom från samma stad och det skulle vara lättare för dem att träffas och plugga tillsammans.
Det har jag full förståelse för och när hon berättade detta så var det liksom lugnt men om jag inte hade mobbats och fått känna det här utanförskapet så tror jag inte ens att den lilla stund av ledsamhet nått mig vid detta tillfället.
Det är nog mest detta jag begränsas av men jag tror att jag är på god väg uppåt vilket är det bästa.
Sakta men säkert håller jag på att släppa taget om det där. Jag har accepterat att jag blev mobbad i skolan och försöker se det på det sättet att det formade mig lite till den jag är idag, men jag vill inte acceptera att dessa händelser skall begränsa mig i framtiden, så en dag släpper jag taget ordentligt och låter allt bara falla ner i mörkret. Men det är sen, jag får ta en dag i taget och försöka nå dit.

En dag slutar jag att titta mig bakom ryggen, en dag slutar jag att se mig över axeln och blicka tillbaka i de mörka som vart, en dag väljer jag att bara blicka framåt och låta det som vart vara en del av min ryggsäck, utan begränsningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *