Känn ingen skam!

Jag minns första gången jag kände ångest, jag förstod inte var det var som hände med mig. Det stack i bröstet och hjärtat rusade och tårarna brann bakom ögonlocken. Jag var bara 12 år ich jag trodde jag var sjuk och skulle dö. Detta skedde i skolan under en rast, det kom så plötsligt och jag förstod ingenting.

En lärare såg att någonting inte stämde så jag fick gå till skol syster. Jag fick berätta vad som pågick och så grät jag floder. Självklart kom det upp frågor som ” Har du det jobbigt hemma” “Är det någon som är elak emot dig” Trots att båda svaren var ja så skakade jag på huvudet. Jag ville inte berätta om hur svårt det var hemma, det som var svårt var att ha en pappa som söp sig stupfull varje dag. Jag ville inte heller berätta att jag faktiskt inte hade särskilt mycket vänner i skolan. Vänner hade jag såklart men sedan fanns det dem som inte var mina vänner och var riktigt elaka.

Jag fick förklarat för mig av skol syster att hon trodde detta var ångest och hon var väldigt tydlig med vad det var för något. Minns att jag kände mig sedd och förstådd , vilket jag sällan blev varken hemma eller på skolgården. Jag fick springa hos skol syster hela terminen . När jag vart lite äldre så var jag hos en kurator som försökte hjälpa mig, men jag ska vara ärlig och säga att det gav mig inte ett skit. Hon var alldeles för daltig. Redan då så ville jag inte höra att det vsr synd om mig, vilket det inte är och kommer ALDRIG att vara. Det tog ett par år innan jag sökte hjälp via vuxenpsykiatrin, jag var lite rädd men jag förstod att det car det enda rätta och jag ångrar det inte en sekund. Har fått mycket hjälp sedan 10 år tillbaks.

Med andra ord så har jag tappats med ångest sedan jag var 12 år. Vissa dagar så äter den upp mig och jag matat den med självförakt och extremt destruktiva tankar.

Det finns dem som inte förstår ångest, de tror att de handlar om att man ångrar någonting man har gjort eller att man har lite lätt bakis ångest. Men det kan jag säga att det är en annan typ av ångest än den jag pratar om.  Det jag pratar om är en stark känsla av oro eller rädsla. Antingen kommer det krypandes eller som en jävla käftsmäll. När käftsmällen kommer så brukar det kallas panikångest.  När jag får en panikångest attack så slår hjärtat extremt fort, jag har svårt att andas, känner extrema stickningar och domningar i både händer och fötter. Det har hänt att jag behövt kräkas också. Ja som ni förstår är detta ett rent helvette. Men eftersom jag levt med det så länge så har jag vant mig, hemskt egentligen att vänja sig vid en sådan här sak. Men det är ingen picknick bara för att jag är van.

Det finns olika tekniker och trix man kan ta till så man kommer ur attacken lite kvickare men jag tänkte att det tar jag i ett separat inlägg.

Men ni som lider av psykisk ohälsa och har diverse olika diagnoser. Jag vill att ni ska veta att ni är allt annat än ensamma. Man är inte mindre värd som människa för att man har problematik. Jag tror att ni vet detta redan men det finns hjälp att få och det finns ingen som helst skam att söka hjälp. Det är starkt och jävligt modigt. Vet många som inte mår bra och drar sig för att söka hjälp pga att de är rädda för att öppna sig. Var INTE det. Vad du än har på hjärtat så finns det dem som kommer lyssna och försöka hjälpa dig.

Du är värdefull och förtjänar det bästa❤

sdr

11 reaktioner till “Känn ingen skam!”

  1. Ett jättefint inlägg och ett ämne som är viktigt att plocka upp.
    Jag har aldrig vetat vad ångest är, även om jag fattat att det inte handlar om att ångra någonting så har jag inte helt förstått.. Förrän ett tag tillbaka, när jag fick min första panik/ångestattack.
    Jag trodde verkligen jag skulle dö – jag blev jätterädd! Började med att jag kände att ena sidan av kroppen inte riktigt hängde med, det stack och gjorde liksom ont på något märkligt sätt. Det var ingen ren och skär smärta utan mer obehagligt av något slag. Jag blev yr och trött och när jag kom hem så gick jag bara och lade mig på sängen. Där började jag hyperventilera, kunde inte andas och jag grät hejdlöst. Ett enormt tryck över bröstet som gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Kjell ringde ambulans som kom på bara några minuter (då bodde vi på samma gata som ambulansen fanns) och med tanke på att dom jobbade bra med inte stressade iväg med mig förstod jag att det kanske inte var så allvarligt som jag först trodde. Annars hade jag ju legat i ambulansen inom ett par minuter. Nu kollade dom alla möjliga saker innan jag fick promenera in själv i ambulansen och åka till sjukhuset. Där verkade allt lugnt efter lite mediciner och sådant men så kom det ett anfall igen. Sköterskorna tyckte det var konstigt eftersom syresättningen såg bra ut och sådär, men jag kom in på ett rum där jag fick ligga och vänta på att alla prover de tagit skulle ge resultat. Ingenting visade på någonting fel så jag fick åka hem efter några timmar. Tyckte det var jättekonstigt men när jag berättade för min lillasyster om vad jag vart med om och att jag hade vart inne på sjukhuset efter ambulansfärd osv så frågade hon om inte sjukhuspersonalen nämnde något om ångest och panikattack vilket de inte gjorde. Tydligen var det ju ingenting fel på mitt hjärta utan det var ångest och attack jag fick pga mitt mående. Syrran har i många år sagt att jag borde gå och prata med någon om vad jag vart med om men jag hade alltid skjutit det framför mig och sagt att jag inte behöver för jag mår ju jättebra. Men, det har jag aldrig riktigt gjort men har inte förstått det förrän hon berättade detta för mig!

  2. Så bra skrivet. Däremot använder många ordet ångest för något som kan vara obehagligt eller jobbigt. Blir mest irriterad då, för jag vet hur en riktig ångestattack fungerar som då min ena dotter har det.

  3. Väldigt bra inlägg. Jag fick också mina första panikångestattack i 12-årsåldern, men då var det inte riktigt någon som kunde förklara för mig vad som hände och jag hade ju minst lika svårt för att förklara själv. Genom åren har jag dock fått väldigt bra hjälp och är faktiskt fri från ångesten idag.

  4. Intressant skrivet och otroligt bra! Det är så svårt för andra att förstå när man lider av något, som dem inte lider av, som inte heller anses vara “vanligt” i deras tycke. Men jag menar, psykisk ohälsa, ångest, allt detta är så viktigt att ta upp och skriva om!

  5. Första gången jag fick panikångest var faktiskt hemma i barndomshuset. Min pojkvän var där och jag sprang in på toaletten, yr och trodde jag skulle kräkas eller svimma. När jag kom ut förklarade jag och sa att jag var rädd. “Det var panikångest” sa han. Jag hade ingen aning. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *