Min sanning!

Du tror att jag är stark, starkare än stål , att jag är den som är lyckligt lottad bara för att jag varit på toppen och du var i botten. Men du har fel, för du är inte den enda. Du släppte taget om mig först för att sedan komma tillbaks och försöka lyfta mig igen. Smärtan försvinner aldrig, du måste släppa taget på riktigt så även jag kan göra det och gå vidare. Det går upp och ner som en
berg och dalbana och jag kan inte kliva av. Jag kan inte sluta hur jag än gör, jag kommer aldrig av denna berg och dalbana. För tankarna är hos dig hela tiden, fast jag hellre skulle vilja tänka på någonting annat. Vi kommer aldrig bli okej och jag måste kliva av berg och dalbanan även om det ska krävas all energi jag har. Du tror jag är okej för jag aldrig föll hårt och slog mig. Men vad du inte såg var att ingen tog emot mig. Du måste tänka om och prata med mannen,mannen i spegeln. Vad ser du? Ser du en stark man? Eller ser du vad jag ser? En man som höjt handen mot kvinnor varav att en av dem är din egen dotter?

Bry dig inte om att försöka lyfta mig igen för att sen låta mig falla. Jag stannar hellre kvar här på botten och kämpar mig upp på egen hand. Det kommer ta tid, men det är okej för till slut kommer jag bli okej.

19 reaktioner till “Min sanning!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *