Rädslan över att söka hjälp.

Imorgon vid 14 har jag möte med min sköterska på psykiatrin. Vi ses en gång i veckan så jag får prata av mig och hon hjälper mig att tänka klart istället för att mina tankar ska snurra runt så mycket som de gör. Har gått hos henne i många år, jag trivs med henne och känner att jag kan lita på henne fullt ut. Hon gör verkligen sitt yttersta för att hjälpa mig, vilket jag är evigt tacksam för. Jag vet att det är många som inte får den hjälp de behöver genom psykiatrin, det är riktigt jävla synd tycker jag. Alla är berättigade till vård av psykiatrin. Vet flera som stått i kö i över ett år för att få hjälp, helt sjukt. De skyller på överbelastning av patienter. Är det inte läge att försöka anställa mer personal då? Men vad vet jag?

Jag får ofta någon form av skuldkänslor för att jag sedan dag 1 fått den hjälp jag behöver, medans andra får slita och kämpa för att endast få ett möte med rätt läkare. Jag vet att det absolut inte är varken mitt problem eller fel. Men jag kan inte hjälpa att jag känner som jag gör.
Det är nästan så jag vill ta på mig att hjälpa alla, men det är omöjligt.
Sen finns det dem som får hjälp men att det inte fungerar på det ena eller andra sättet. Det går bra i början sen går allt åt helvette för de inte blir förstådda. Detta kan leda till att folk inte ens vågar söka mer hjälp pga dåliga erfarenheter. Behöver inte handla om just psykiatrin, det kan vara allmän vård på vårdcentralen. Vilket också är jävligt synd.

Jag tycker inte att man ska vara rädd för att söka hjälp om det behövs. Det kan vara läskigt och jobbigt i början då man eventuellt måste slåss med näbbar och klor för att få rätt hjälp. Men när man väl är i “systemet” så går saker och ting lättare. Gäller bara att ta sig in i det där förbannade systemet också.

3 reaktioner till “Rädslan över att söka hjälp.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *