Sökte efter en livlina!

När jag var yngre så brydde jag mig inte särskilt mycket om någonting. Det var jag mot världen och en dröm som aldrig slog in. Jag klandrade alltid mig själv för allt som gick fel. Hängde på “fel” sida av stan och umgicks med personer man inte gärna ska umgås med.

Sköt undan mina nära och kära och körde mitt egna race. Det tog inte lång tid förens jag insåg hur fel det var, och att allt jag egentligen gjorde var att leta efter en livlina. Jag drunknade i min egen ångest, bröt ofta ihop utan att säga någonting. Så jag bestämde mig för att söka hjälp. Att ta det steget var inte lätt , men vi bröt ner murarna jag byggt kring mig och jag fick känna en uns av frihet.

Tids nog släppte jag in rätt personer i mitt mående och klippte banden med de personer som inte var annat än en livlina. Det spelade ingen roll att jag en gång trott att de haft ett hjärta av guld, att ha ett hjärta av guld i en kall värld som denna? Det tar en ingenstans. Det som tar en någonstans är att vara ärlig mot sig själv, sina medmänniskor och hårt arbete. Det är kämpigt och det kan göra ont , men smärtan försvinner sakta men säkert för varje steg du tar. Ta stegen upp för den långa backen med flaggan i topp. Tillsammans är vi starka💕

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *