Vården pissar på dem som behöver dem som mest!

Jag får ofta höra att jag har tur som får så mycket hjälp från psykiatrin och att jag ska vara tacksam för det, vilket jag är. Men de folk inte förstår är att det var en lång väg dit och att jag faktiskt inte ens ansåg mig själv som någon som behövde hjälp. Jag satt hemma hos en kompis och bröt ihop utan någon särskild anledning, tror jag hade hållt inne med alla mina känslor för länge. Min vän satte ned foten och sa “För i helvette Michaela, du behöver professionell hjälp. Du behöver prata med någon, kanske till och med få mediciner. Det gör ont i mig att se hur du mår” Samma dag hjälpte hon mig att kontakta psykiatrin och allt gick smidigt, lite för smidigt kanske. Sedan den dagen har jag fått den hjälp jag behöver och detta är över 10 år sedan. Givetvis har det inte varit lätt under resans gång, jag har fått byta läkare 2 gånger innan det blivit rätt men alltid haft samma samtals kontakt. Jag har gått i trauma terapi och där bytte jag psykolog 3 gånger då kemin inte fungerade de 2 första gångerna. DBT och ERGT har jag också genomgått med rätt okej resultat. Fick dock avsluta  båda behandlingarna pga hög ångest men jag lärde mig mycket och fick bra verktyg så jag kan fungera i vardagen.

Men alla har inte haft det så “lätt och smidigt” som jag haft det. Min vän louise tampas med ångest, depression, panikångest, social fobi samt agrofobi (torgskräck). Vi har en del diagnoser gemensamt men något vi inte har gemensamt är hjälpen från psykiatrin. I december förra året så började Louise att gå hos en psykolog som hon väntat i två månader på att få träffa. Hon började gå KBT under tre månader som hjälpte tills den dagen hon fick en dipp och började må riktigt dåligt igen. När man hamnar i en dipp så vänder man sig ofta till sitt skyddsnät inom psykiatrin, i detta fall var det hennes psykolog. Hjälpte han henne? Nej han sa istället “Det finns ingenting jag kan göra för dig, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig” HAN tog alltså beslutet att det var deras sista samtal, hade Louise någonting att säga till om? Inte mycket. Jag tycker detta är förjävligt rent ut sagt. Vården pissar på dem som behöver dem som mest. Om man har en sjukdom så är det svårt att både ta tag i saker själv och veta HUR man ska ta hand om sig själv. Det är i dessa fall vården ska kliva in och göra ALLT dem kan för sina patienter, för det är så dem ser oss.. Patienter och inte människor.

Efter att ha tagit del av Louise historia och hur de behandlat henne så tänkte jag höra med er hur ni blivit bemötta av vården? Skicka gärna ett mail till nordengrim87@gmail.com så publicerar jag mer än gärna er historia. För som jag skrev i början av inlägget. Bara för att JAG haft det smidigt betyder det inte att alla haft det. På något vis vill jag att vården ska förstå att vi är MÄNNISKOR och inte bara patienter. Är det såhär jag behöver gå till väga för det, ja då kan ni ge er fan på att jag tänker göra det!

23 reaktioner till “Vården pissar på dem som behöver dem som mest!”

  1. Det är så sorgligt att det ska handla om tur när det gäller att få hjälp. Tyvärr så är det ju resultatet av privatiseringar, löne- och skattesänkningar. Vården har inte resurserna som krävs och det är den lilla människan som ska betala priset för det. Jag litar inte på vare sig vård eller myndigheter efter vad jag har erfarit hos dem.

  2. Jag har oftast fått bra vård, även om jag stött på personer som inte ska jobba där. Många gånger då det blir fel tror jag det handlar om missuppfattningar där någon inte är tydlig, och att man som patient inte får hjälp att hitta rätt instans. Där behöver vården bli betydligt bättre.

  3. Håller med dig om att det varierar, själv så fick jag en remiss till psyk som dom bara skickar tillbaka till VC utan att ens prata med mig.. själv får man inte rätt hjälp men försöker klara sig ändå..

  4. Väldigt bra skrivet! Jag var med om lite samma situation som du att jag höll inne mina känslor lite för länge tills det bara exploderade. Sökte hjälp och fick det ganska snabbt och smidigt☺️

  5. Jättebra inlägg! Det sägs att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, och det stämmer nog tyvärr rätt så ofta. Det har hänt att jag känt mig både missmodig, mindervärdig och förtvivlad när vården inte har tagit mig på allvar. Jag fick lida något så fruktansvärt i många år tills jag råkade träffa på en läkare som förstod allvaret och hjälpte mig. Det krävdes rejäla operationsingrepp för att få mig frisk och smärtfri. För närvarande är jag sjuk och mår riktigt dåligt. Men nu har jag haft tur och har en bra och förstående läkare. Tack och lov, för det skulle knäcka mig att få en ointresserad, respektlös och empatibefriad läkare igen.

  6. Tycker det är sjukt ! Alla har lika rätt till hjälp ! Jag själv är tvärt om ; jag har sjukt svårt att be om hjälp ! Men jag tog mig äntligen i kragen förra året & gjorde de ! 🙂 och jag fick en fantastiskt läkare ! 🙂

  7. Det är så tråkigt att det finns såna som inte får den hjälp som dom behöver. Och att våga/orka ta steget till att skaffa/hitta rätt hjälp är ett stort och svårt beslut, så att det är tur att det finns dom som kan hjälpa en.

  8. Först och främst otroligt starkt inlägg, mycket för att jag sett både delarna av vad du beskriver. Jag tror personligen att det handlar om vem man möter, har man en person som bryr sig är det nog lättare att få hjälpen, möter man någon som inte bryr sig riktigt är det svårare. Jag har mött båda delarna efter år med psykisk ohälsa. Det är väl först nu på senare år jag förstår att jag faktiskt lider av det, innan var jag bara den där som har gått till och från i samtal. Hade bra och dåliga, och just nu är det samtal med en bra person. Det är fint, jag hoppas på att hen ska kunna läka mig åtminstone något. Lider av PTSD själv.

  9. Jag tycker det är rätt att vården och FK pissar på de sjuka. Men felet ligger inte i vården utan i de som styr och ställer som gjort att resurserna kryper och att FK ska utförsäkra så många de bara kan. Helt galet

  10. Håller med där! Väldigt svårt och få hjälp av vården när man mår dåligt! Man måste verkligen kämpa järnet för att få nån hjälp! De är så himla tråkigt!

  11. Alla behandlas verkligen olika när det kommer till kontakt med psykiatrin har jag förstått. En del hamnar hos rätt personer direkt och tycker det är skitbra medan andra får tampas och kämpa sig fram. Jag förstår att alla inte kan få samma behandling för att förutsättningar är olika men om en läkare/vårdkontakt anser att han eller hon inte längre kan hjälpa sin patient tycker jag det är hemskt att denna bara slutar, hade vart så mycket bättre om denne isåfall hade kunnat komma med förslag på andra kontakter som kanske kunde hjälpa istället. Kanske fixat remiss till någon annan eller föreslå andra saker för Louise och andra som är i samma sits.

    De gånger jag vart i kontakt med vården pga psyket så har jag fått hyffsat bra hjälp, har snarare vart på den nivån att personkemin inte stämt och då har jag inte klarat av att gå dit.

  12. Jag tillhör också dem som har haft turen att få bra hjälp, men det har ändå krävt vissa gånger att jag har varit tillräckligt stark och påstridig i att tala om vad som fungerar och vad som inte fungerar för mig. Det är verkligen jobbigt att höra att inte alla har fått de förutsättningarna som de behöver.

  13. Har själv försökt i ett år här i Enköping nu, och remisser nekas utan motivering, men jag fortsätter med nya vägar och försöker hanka mig fram på mitt eget sätt så länge. Sjukvården är som sagt i vissa fall sjuk tyvärr…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *