Varför ska det vara så svårt?

Mötet på psykiatrin igår gick lite halvdant. Jag satt där och kände mig stressad , skulle hinna med ett tåg och kubde inte fokusera på annat de första 20 minuterna. Minns inte riktigt allt vi pratade om men samtalet om min ätstörning gick vi inte in så djupt på. Det blir vid nästa tillfälle då vi hade fokus på sjukintyg och lite annat. Jag satt mest och svarade på deras frågor men jag hade stora problem med att formulera mig.

Men jag berättade att det är på psykiatrin jag verkligen vågar berätta hur jag mår, att jag inte riktigt vågar säga som det verkligen är till min omgivning. Visst de vet att jag inte mår bra i psyket men de vet inte hur pass stark ångesten kan vara, vad jag har för tankar kring det osv. Tårarna rann längs mina kinder vid det här laget och det kändes så skönt.

Min läkare och sköterska är nog de enda som inte daltar med mig när jag väl öppnar mig. De ser igenom masken jag tar på så att säga.
Ja det gör Micke också såklart och det vore ju konstigt annars. Vi har levt ihop i så

Jag har alltid varit bättre på att skriva om mitt mående och andra saker än att prata om dem. Varför ska det vara så svårt?

9 reaktioner till “Varför ska det vara så svårt?”

  1. Det är bra att du öppnar dig och berättar hur det är, hoppas ni går in djupare på saker nästa gång. Jag har lite av samma problem ska jag berätta hur jag mår bäst då måste jag skriva det. Kram 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *