Vill du testa att gå en mil i mina skor?

Jag har alltid varit den som bryr mig om andra mer än vad jag bryr mig om mig själv. Jag finns alltid där för mina vänner och lyssnar och försöker komma med råd. Jag skjuter mina problem åt sidan och släpper det mesta.. Jag får vara fri från min problematik en liten stund. . Det är skönt för stunden ska ni veta. Jag gillar att finnas för andra. Men nu har jag kommit till en punkt då jag själv håller på att braka.. Det är för mycket.. Jag kan inte förklara vad det är som pågår, för det vet jag knappt själv. Jag har ångest varje dag, den gör allt den kan för att slita mig i stycken. Jag har fortfarande ork och kraft att kämpa emot.

Men nu har jag kommit till den punkten där jag får dåligt samvete när jag inte orkar finnas för alla.. Jag klarar knappt av att finnas för mig själv. Självklart så kommer jag alltid lyssna om mina närmsta vänner behöver babbla av sig. Det kommer jag aldrig lyckas ta någon slags paus i från.. Men jag skulle behöva ta en paus ifrån mig själv, men det är omöjligt.

En vän sa tidigare i veckan “Du är viktigast, du måste fokusera på dig själv” Hur gör jag det när jag inte orkar med mig själv?
All ångest, tvångstankar,panik och sårbarhet finns ständigt hos mig. Min medecinering hjälper en del, det ska jag inte sticka under stol med.
Sen har vi dem som inte förstår det här överhuvudtaget.. Jag skulle vilja låta dem gå en mil i mina skor och se hur långt de klarar innan de förstår och kan känna av känslostormen som är inom mig. Kanske de klarar de det utan problem, eller så faller de handlöst. För der är så det känns, som att jag faller handlöst.

Sakta men säkert tar jag mig upp efter det dagliga fallet, trots den enorma smärtan ångesten orsakar.

Men en dag ska jag orsaka ångesten smärta, den dagen jag är fri och du inte kan plåga mig mer.
Ångest helvette , vänta du bara.

2 reaktioner till “Vill du testa att gå en mil i mina skor?”

  1. Usch kan förstå lite hur du känner då du målar upp det så färgstarkt. Även om jag inte stött på just ångest så kan jag ändå relatera till känslorna då jag har OCD, inte samma sak och känslor är alltid olika för alla, men tror iaf att jag förstår. Allt jag kan säga är – fortsätt kämpa för du är värd att må bra och visst känns det skönt varje gång man faktiskt vinner en liten strid mot sin psykiska ohälsa!? Om du vill och behöver nån att prata med eller babbla om nått helt annat så finns jag här 💖

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *