Utvecklingssamtal med mig själv ~Vad ger mig energi

Känner att det är dags för ett litet utvecklingssamtal med mig själv, det är väll mer än en vecka sedan nu? Dagens fråga lyder

Vad ger mig energi?

Oj det är ju så väldigt mycket som ger mig energi.
Att lyssna på en riktigt bra låt, att ta en promenad eller att baka, solen och havet är riktigt sina energikällor för mig. Men självklart så går ju denna fråga djupare än så.. Att prata med personer som har samma tänk som mig ger mig energi också.. Sen är det såklart min son.. Jag kan vara hur trött som helst, hur sliten och dränerad som helst. Men ett leende från honom är det bästa jag vet, jag fylls med både kärlek och energi. Vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan honom.. Vad gjorde jag innan han kom till världen undrar jag?

Såhär svarade jag på frågan 2019. Känner precis likadant nu också, men livet har ju förändrats en del så att säga ❤️

Vad ger mig energi?

Solen har alltid givit mig energi men under vintern så har solen knappt kikat fram här där jag bor. Idag står solen högt och jag känner mig väldigt rofylld och piggare. Jag har alltid älskat havet/sjön trots att jag var med om en drunknings olycka som barn. Vattnet fyller mig med energi och harmoni. Efter en dag på sjön så mår jag riktigt bra och är fylld av positiv energi. Ärlighet,passion,kärlek och vänskap värderar jag väldigt högt då det ger en massa energi.

Vad ger dig energi?

Dotter till en alkoholist

Mina föräldrar skiljde sig när jag var väldigt liten, jag var 4 år för att vara exakt. Efter skilsmässan så bodde vi varannan helg hemma hos pappa. Jag älskade att vara hemma hos min honom. Vi åkte alltid hem till farmor och farfar med cykel vagn, han var en bra pappa . Ja iallafall fram till den dagen han bestämde sig för att lämna oss ensamma mitt i natten för att gå till grannen och ta droger. Jag vaknade under natten och märkte att han inte var hemma, jag sprang ut och knackade på hos alla grannar. Till slut så var det någon som tillkallade polis. När polisen står och pratar med pappa samtidigt som mammas nya kille var nära på att hoppa på pappa och spöa skiten ur honom så står jag och gråter och försöker skydda min pappa. Jag minns detta väldigt klart och tydligt. Jag förstod inte vad min pappa gjort för fel.

Under min tonår så bestämde jag mig för att flytta hem till min pappa, jag såg upp till honom och kände att han var den enda som förstod mig. Det dröjde inte länge förens klirret från påsarna från Systembolaget blev en vana för mig att höra när han kom hem från jobbet. Det var väldigt ovanligt att han inte kom hem med alkohol varje dag. Det dröjde ett par månader tills han blev elak verbalt mot mig, oftast stängde jag in mig på mitt rum och lyssnade på musik och grät. Dagarna efter var han alltid snäll och jag förstod aldrig ritkigt vad han höll på med. De flesta visste att han drack och hur han kunde bete sig. Men jag skyddade alltid pappa och tog alltid hans parti. Fram till den dagen han tog ut all sin ilska på mig för att sedan kasta ut mig ur lägenheten. Jag fick lov att ringa min mamma och bli hämtad. Jag hade alla mina kläder hos honom som jag inte fick komma och hämta på säkert 1 år. Självklart så köpte min mamma nya kläder till mig i den mån hon kunde.

Under åren så har jag alltid velat ha kontakt med honom trots hur han behandlade mig , för innerst inne är jag bara en liten tjej som vill ha sin pappa i sitt liv. Det har tagit flera år att inse att han faktiskt inte är värd min energi.  Vi har ingen kontakt idag och känner Inget behov av det heller då han bara sårar.

Att vara dotter till en alkoholist har inte varit lätt och är fortfarande inte lätt. Skulle jag skriva ner alla elakheter han gjort mot mig och andra personer så skulle det bli en hel bok. Jag väljer att inte dela med mig av allt för mycket här .

Vad jag vill är att om du är tonåring och har föräldrar som dricker mycket alkohol och blir verbala eller fysiska.. Berätta för en annan vuxen och vänta inte lika länge som jag gjorde.. Det är inte erat fel att alkohol tas till i hemmet. Tänk på det.💓

Utvecklingssamtal med mig själv ~Vad är viktigt för mig just nu?

För ganska längesedan, ja kanske några månader innan Charles föddes så hade jag  utvecklingssamtal med mig själv här på bloggen. Minns ni det? Jag har haft det i 2 omgångar under 2 års tid och har tyckt att det varit givande. Nu har ju mitt liv förändrats ganska drastiskt så jag tänkte faktiskt ha det igen. Innan har jag alltid jämfört med vad jag skrev första gången. Frågan nu är då om jag ska köra med samma eller jämföra det jag skrev sist, eller båda två? Tror faktiskt det blir lättast och jämföra med det senaste.. För att se om jag kommit någon vart eller inte. Blir så mycket text annars tycker jag. Kör som förut att det blir ett sånthär inlägg i veckan med olika frågor. Hoppas ni ser fram emot det lika mycket som jag gör❤️

Dagens fråga är:

Vad är viktigt för mig just nu?

Svaret är rätt givet faktiskt.. Min son är viktigast för mig just nu, och inte bara just nu utan han är alltid viktigast. Sen är det viktigt att jag hittar någon slags balans mellan att vara mamma och bara få vara jag. Jag menar jag är mamma 24 timmar om dygnet, men att bara få vara jag.. Då menar jag att jag måste göra någonting för mig själv ibland också. Det kan vara vad som helst. Ta en promenad med min granne, färga håret, dricka ett glas vin you name it. För just nu så är mitt fokus endast på Charles, vilket det ska vara såklart. Men jag är också viktig!

Såhär svarade jag 2019:

Det är så mycket som jag tycker är viktigt både just nu och överlag. Känner att det är superviktigt att jag ser över min kost och motion, inte för att jag behöver gå ner i vikt. Jag älskar min kropp och tycker jag är snygg som tusan😉 . Tänkte mer för att det är hälsosamt att komma ut på lite promenader, äta det jag tycker om men kanske se till att lägga till lite grönsaker.

Något annat som jag vill fokusera på och lägga ner energi på är min mediala sida, jag menar utövar jag inget medialt så finns den bara där. Det gör ju ingenting att den bara finns där, men jag tänker att om jag använder den mer så utvecklas jag och kanske kan hjälpa fler personer om det behövs? Det är så brett men så viktigt för mig.

Det var ju en viss skillnad eller hur?

Vad är viktigt för er just nu?

Fick se min pojke igen 👶💙

Idag så har jag varit på Danderyds sjukhus för att göra ett ultraljud, sist så var det ju svårt att se grabbens blodflöde då han rörde sig för mycket. Idag så låg han faktiskt och vilade och sög på tummen när vi skulle kolla upp allt igen. 💙👶

Tyvärr så kan jag inte svara på hur det gick då personen i fråga som gjorde det var väldigt otydlig. Någonting om mycket blod i huvudet men där fick jag ställa mig upp och dansa lite så vi kunde kolla om.. Då vart det bättre tydligen. Hur skulle ni reagera om ni är på ett ultraljud och personen som gör det skulle säga ”Jag är inte lika erfaren som läkaren som gjorde detta sist så hur pass bra allt blir vet jag inte” Hade ni blivit tacksamma eller förbannade? Jag blev fly förbannad och sa ”Håll käften och gör bara ditt jobb” Anledningen till att jag vart så arg var för att hon såg hur orolig jag var när jag kom in, hur röd sprängda mina ögon var..

Jag hade brutit ihop hos barnmorskan innan.. Anledningen? Ja säg det jag har en tuff dag. När man ser att någon redan är ledsen och inte mår bra, varför då uttrycka sig så? Övereagerar jag kanske? Men det var oerhört mysigt att få se min lilla son igen.. Han har ju alltid levt loppan där inne varje gång vi har haft ultraljud, så att se han sova och vara stilla var något nytt men givetvis väldigt mysigt 💙👶

Passade på att fråga om jag kunde göra något åt det här med att det är lite för mycket fostervatten också. Men det enda jag kan göra är att fortsätta ha bra blodsocker värden i diabetesen. Vilket inte är några problem hoppas jag.

Nästa vecka ska jag tillbaks på tillväxt ultraljud igen och se hur han växt på sig. Jag hoppas att allt ser bra ut och att han växt på sig lite sen sist☺️

Hur har eran dag varit?

Den dagen min mamma fick en stroke

Jag hade haft svårt att sova under natten pga att jag var nervös och uppsplet. Jag skulle åka iväg på en konsert tillsammans med mina vänner. Istället för att vakna av väckarklockan den dagen så vaknade jag utav att min lillasyster skakar på mig i ren och skär panik samtidigt som hon säger ”Det har hänt något med mamma”. Min syster har tårar i ögonen och jag bokstavligen springer upp ur sängen för att se vad som har hänt. Mamma ligger i sin säng och min syster pratar med ambulansen i telefonen. De har sagt att mamma ska ligga still i sängen men hon försöker ändå ta sig upp. Både jag och min syster gör vad vi kan för att få mamma att ligga kvar, mamma kan inte prata . Jag förstår inte alls vad som har hänt.

Grannen kommer in och berättar att han tror vår mamma har fått en stroke. Tårarna rinner på mig medans vi inväntar ambulansen. Mamma hade varit ute och kört häst på morgonen innnan hon skulle köra min syster till fotbollsträning. När hon inte kom in för att säga att det var dags att åka så gick  hon ut för att se vart vår mamma var. Hon hittade henne o stallet där mamma låg konstigt över häst vagnen. Trots att mamma vägde 10-15 kg mer än min syster så bar hon in mamma på ryggen.
När ambulansen kom så stannade jag kvar hemma medans min syster åkte med till sjukhuset, jag inväntade att någon skulle komma och hämta mig så jag också kunde komma dit. I panik så ringer jag mina vänner och berättar att jag inte kan följa med på konsert för mamma har fått en stroke, jag frågar om de skulle kunna tänka sig att komma och göra mig sällskap.. Men konserten var betydligt viktigare för dem. Kan medela att vi inte är vänner idag.

När jag kom till sjukhuset så fick jag veta att det gjorts en mängd undersökningar och att mamma hade fått en massiv hjärnblödning. Vi fick information om diverse olika komplikationer. Min familj och jag satt och väntade i flera timmar på att hon skulle vakna. Skulle mamma vara samma person när hon vaknade? Skulle hon känna igen oss? Hon kände igen ett av oss barn till en början. När hon väl vaknade så hade hon väldigt svårt att prata och det tog ett bra tag innan hon kunde det. Vi fick lära känna vår mamma på nytt då hon blev personlighets förändrad. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för jag var så himla rädd. Min syster bar det tyngsta lasset då hon hoppade av skolan för att ta hand om mamma. Hon gjorde verkligen ALLT. Vissa dagar kunde jag inte ens förmå mig att ta mig till sjukhuset. Men jag skärpte till mig och åkte till dit så jag kunde finnas för min mamma. Minns en dag då jag var själv med henne en stund innan resten av familjen kom. Hon hade fortfarande väldigt svårt med tal. Tänkte att hon måste ha så tråkigt på sitt rum så jag satte henne i en rullstol för att ta med henne en sväng runt sjukhuset. Vid detta tillfälle hade inte mamma sagt en hel mening till mig ännu. Men när vi kom ner i receptionen så pekade hon på entrédörren och visade att hon ville röka, hon hade sagt ”cigg” innan. Men jag sa ”nej mamma du ska inte röka nu” Då tittade hon på mig och sa ”Du är så dum”. Hon var så fruktansvärt målmedveten och ville så gärna ha den där ciggen, men vi hade satt nikotin plåster på henne. Än idag hävdar hon att hon slutat röka helt på eget bevåg😉.

Efter en tid på sjukhuset så fick mamma komma hem. Det var en stor prövning för henne då hon fick lära sig allt på nytt. Allt ifrån hur tvättmaskinen fungerade till att laga mat. Det hände att hon slog på spisen för att sen gå och lägga sig. Flera gånger fick min syster gå och stänga av den då mamma glömt det. Hon kunde gå även om hon slog i allt som var på höger sida.

Detta är 12 år sedan och min mamma mår bra idag. Hon har lättare afasi och problem med minnet. Hon gör det hon älskar och älskar livet. Det fanns stunder då jag inte trodde hon skulle överleva eller få komma hem överhuvudtaget. Men som jag nämnde tidigare så är hon väldigt målmedveten och envis. Hon gav aldrig upp och jag är evigt tacksam för det. För det sks erkännas att jag ville ge upp. Jag är glad att ingen av oss gjorde det.

Mobbningens olika nyanser

När jag gick i grundskolan för sisådär 15 år sedan så var jag väldigt blyg och hade inte speciellt många som förstod sig på mig. Jag var tjejen med tighta svarta jeans, skinnjacka, platå skor och rufsigt hår. Jag var den enda rock tjejen i min klass och alla visste att Bon jovi och Backyard Babies var mina favorit band. Självklart hade jag klasskamrater som jag umgicks med på rasterna och några få utanför skolan. Jag trivdes inte speciellt bra i skolan av olika anledningar.
Den största delen var för att jag var utsatt för verbal mobbning från några som gick årskursen över mig. Detta pågick i 3års tid, och tack vare den här mobbningen så trodde jag att jag förtjänade den…Det blev min sanning

Detta resulterade i mycket skolk och ointresse för skolgången. Jag tyckte inte jag var värd att lära mig något. Lärarna kämpade med mig i flera år för att det skulle gå bra för mig under skoltiden. Men de visste inte om vad som pågick under rasterna då jag höll tyst om det. Att ta all denna verbala skit jag fick göra under flera års tid förtjänar ingen.
Det blev bättre när jag började i 9an , men även sämre då JAG blev den som utförde mobbning både verbalt och fysiskt.

Jag kunde vara extrem i mina ord och handlingar. Jag utsåg mina offer kallt och kalkylerande för att själv få känna att jag mådde bra. Tänker inte gå in på vad jag sa eller gjorde, men ni kan själva föreställa er det mest iskalla och otrygga handlingar som finns. Eftersom jag valde mina offer så visste jag hur jag skulle agera om det skulle vara verbalt eller fysiskt. Jag hade ju lärt mig att läsa kroppshållningen hos personerna, det talade om för mig om jag skulle använda mig av att vara fysisk eller verbal. Jag ville åsamka största möjliga smärta för det lättade min egen djupa smärta.

Detta är INTE okej i någon form, varesig man inbillar sig att det är okej för det är inte så allvarligt. Verbal eller fysisk mobbning är som en våldtäkt på sinne och kropp, det är något man får leva med resten av sitt liv och det inte okej.

Jag vill att ni ska veta att de JAG behandlade illa har jag bett om ursäkt till nu i vuxen ålder. För jag ångrar allt jag gjorde och det menar jag av djupet mitt hjärta. Några av de jag har bett om ursäkt till har godtagit den, MEN en del har inte klarat av att ens prata med mig för att de fortfarande mår så dåligt. Jag respekterar och förstår det till fullo.

Eftersom jag har varit på bägge sidor av detta så har jag en helt annan förståelse vilket gör att jag innombords är den mobbade och mobbaren. Som både har kommit över att bli mobbad med fortfarande är den där rädda och osäkra personen inombords. Vilket leder till att jag måste lägga ut detta. Jag som har blivit utsatt har också fått mota ordet förlåt av mina mobbare. Det jag har svarat är jag förlåter men glömmer inte. Det är någonting man bär med sig hela livet.

Vissa av oss har rest sig och har kommit ut starkare av detta, medans andra inte har klarat av det…

Så snälla tänk på vad ni säger och gör för det har långtgående konsekvenser.

Hur är det att leva med Borderline?

Jag hade tänkt skriva lite om Borderline idag, då jag har den diagnosen och vill dela med mig om hur det påverkar mig i vardagen. Nu är det ju såhär att den här diagnosen är så fruktansvärt bred och har olika grader lik som andra diagnoser. Därför kommer jag endast ta upp de punkter jag kan relatera till. Diagnosen kallas även emotionell instabil personlighetsstörning , men jag tycker det låter så illa med personlighetsstörning så vi håller oss till Borderline okej?

Svårt att reglera känslor.
Jag har väldigt svårt att reglera mina känslor
vilket ger snabba känslomässiga svängningar, såsom att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund.
Svårigheten att hantera känslor har lett till självskadebeteende.

Övergiven.
Personer med Borderline är ofta rädda för att bli övergivna. Även jag är det och gör ibland stora ansträngningar för att ha kvar personer i mitt liv, personer som i själva verket inte ens varit påväg ifrån mig.

Tomhet.
Jag har en återkommande känsla av tomhet och ensamhet. Det är en riktigt stark känsla som gör att jag ofta blir missförstådd av andra.

Självskador
Det är det ett sätt att hantera känslor som jag inte kan stå ut med eller ångest. Då kan självskador kännas som den enda lösningen. Men det går i perioder. Nu har jag inte självskadat på över ett år.

Det vanligaste missförståndet är att folk tror att jag överdriver. Att jag överdriver mina känslor. Men det är ju så jag känner.

Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

Det finns mycket jag gör för att underlätta min vardag, eller jag försöker iallafall. Vissa dagar fungerar absolut ingenting och då är det bara till att acceptera att just den dagen inte är en bra dag. Vad jag gör för att underlätta är olika. Jag försöker hålla mig till mina fasta rutiner, vilket är motion, kost och ha ett socialt liv.  mina vänner. Sen har vi medicinering, det finns ju tyvärr ingen specifik medecin till Borderline. Jag får äta antidepressiva,ångestdämpande samt stämningsstabiliserande preparat. Slutade med en del medeciner när jag plussade, medeciner som skulle påverka mitt barn negativt.

Det finns ett gäng olika behandlingar jag har deltagit i för att underlätta min vardag. Jag har gått i DBT, Mindfulness, kognitiv beteendeterapi och trauma terapi. Jag kan helt ärligt säga att det enda som har fungerat för min del var trauma terapi. Det gjorde susen just då och jag kan skilja på dåtid och nutid. De andra behandlingarna gjorde jag mitt bästa i, men helt ärligt fungerade det inte för mig och jag mådde vara sämre.

Men bara för att det inte fungerade för mig betyder det ABSOLUT inte att det inte funkar för dig. Det viktiga är att man tar emot all hjälp man får och gör sitt bästa för mer kan man inte göra.❤

Det är jag som går vinnande ur det här

Den här tiden på året är alltid lite extra tuff för mig.. Snart är det augusti och i augusti för ett antal år sedan var jag med om det värsta en kvinna kan råka ut för. Självklart kan män råka ut för det också, men det uppmärksammas inte lika mycket. Jag har lärt mig att leva med det, jag kan skilja på dåtid och nutid. Jag har blivit starkare och är fullt medveten om att det inte var mitt fel.. Det är aldrig ens eget fel, även om tankegångarna kunde gå så för en tid sen. Men det gör lite ont, jag får leva med att det hänt hela mitt liv, medans han inte fick något straff.. för jag kunde inte identifiera någon.

Oavsett om jag uppgav det jag minns så tog de aldrig fast honom. Oavsett om de hade gjort det så hade han förmodligen inte fått ett lågt straff, och suttit den lilla tiden på kåken.. Kommit ut och levt vidare som Ingenting hänt och högst troligt utsatt någon annan för samma sak. Jag däremot får bära med mig minnena i högst troligt resten av mitt liv. Det gör ont. Jag kan hantera detta på ett bra mycket bättre vis idag än för några år sedan och det är jag glad för. Men det krävdes en jävla massa terapi samtal och övningar.

Jag är inte längre rädd för att gå ut när det är mörkt.. Jag får inte panik när någon rör mig i nacken, jag stannar inte upp och skakar när jag ser en man med tatuering i ansiktet.

Jag vet att det inte var fel på mig, det var och är fel på honom. Jag har hatat honom i många år och kommer förmodligen göra det resten av mitt liv. Ja så är det, hat. Hat är ett starkt ord men det passar in här. Jag har gått vidare, men hatet försvinner aldrig. Mitt liv förstördes under en tid, men jag har byggt upp det igen. Och du kommer inte åt mig på samma sätt längre.

Det är jag som går vinnande ut det här, spelar ingen roll att tankarna är återkommande såhär års. Det är du som är den svaga och jag den starka!

Mina 3 bästa tips för att lindra ångest!

Vissa dagar så sköljer ångesten över mig och jag känner mig allt från värdelös till ensam. Trots att jag faktiskt innerst inne vet att jag är allt annat än det. Minns när jag bara lät allt vara och accepterade ångesten och trodde att den aldrig skulle lämna mig i fred, deprisionen tog vid och allt var skit rent ut sagt. Ofta så resulterade detta i svåra panikattacker och jag trodde jag skulle dö. Numera så har jag faktiskt lite knep som gör att ångesten lättar och jag kan hantera den på ett helt annat sätt. Jag tänkte lista några knep jag tar till innan det bryter ut allt för mycket, kanske kan det hjälpa dig också?

1. Har en spellista med mina favoritlåtar på Spotify, det är i rockens tecken och jag blir ofta riktigt glad av att höra dem. En låt som alltid muntrar upp mig är Nothing compares to you med Santa Cruz. Jag har den även in tatuerad på min arm, dels som en hyllning till mina vänner som skrivit den.. Och till min vän Malin som lämnade oss alldeles för tidigt. Men när jag hör låten så tänker jag på alla glada och fina minnen jag har till den. Det brukar hjälpa mig att lindra ångesten. Har du någon favorit låt? Slå gärna på den och fyll din kropp och knopp med endorfiner från de glada minnen du har.

2. Att ta på mig skorna och gå ut på en promenad är så rofyllt för själen. Brukar se till att gå där det är mycket natur och inte ha hörlurar. Jag vill göra fåglarna kvittra, göra vinden blåsa lite lätt I träden. Verkligen känna efter vart jag sätter ner foten, känna marken på riktigt så att säga. Lägger allt lmott fokus på omgivningen och suger in atmosfären. Efter 30 minuters promenad så brukar jag känna mig bättre. Det funkar inte varje gång men iaf 6/10.

3. Ställa mig i duschen och skrubba av mig. Gärna med någon härlig dusch lotion con gör huden len. Står gärna en bra stund och kör i lite hårinpackning, rakar benen om det behövs. Ja det hjälper konstigt nog. När jag är klar och har stängt av kranen så tar jag inte handduken direkt. Jag står en stund och låter vattnet rinna av mig. Föreställer mig att det är ångesten och alla dess tankar som kommer med den som rinner av mig. När jag börjar frysa så sveper jat handduken om mig, men jag torkar mig inte utan låter vattnet sugas in i handduken. Det låter kanske konstigt men det fungerar för mig. Skulle du vilja testa? Prova nästa gång du känner av din ångest.

Detta är verkligen någonting som fungerar för mig, men vi alla är olika så det kan vara så att detta inte är någonting för dig? Jag vill iallafall att dom du testar detta, berätta då för mig hur det gick. Har du kanske några andra tips på lager så är jag idel öra❤️

Lycklig på riktigt

Jag var så oerhört glad när jag åkte hem från Danderyds sjukhus igår, jag nästan studsade fram. När jag kom in för att träffa diabetes teamet så började dom med att berömma mig för mitt HBA1C var så otroligt lågt, de såg över mina värden som jag skriver ner varje dag och de var riktigt nöjda. När jag berättade att det vsr längesen jag mådde såhär bra så vart de glada för min skull. Vi diskuterade lite och de berättade och gjorde mig förberedd på att om några veckor så kanske värderna stiger och då ska vi höja insulinet. Det kan ju gå lite upp och ner under graviditeten, men de nämnde även att de finns chans till att jag kan slippa sprutorna efter förlossningen.

Sen knatade jag in till barnmorskan och pratade lite. Även hon gjorde mig riktigt glad när hon sa att det är som att se en helt annan kvinna idag än vad det vsr första gången vi träffades. Att jag verkar både gladare och piggare, ja hon sa slankare också iom att jag gått ner 6 kg sedan jag fick diabetes. Vilket faktiskt är en positiv sak då jag låg i riskzonen att få diagnosen fetma. Hade riktigt högt bmi när jag plussade och helt ärligt så mådde jag inte bra i kroppen. Som min barnmorska sa ”Det var nog tur att du fick diabetes så du kunde få medecinering och ordna upp kosten. För nu syns det att du är lycklig på riktigt”

Och jag känner att hon har så rätt. Ingen gillar att va sjuk och ha olika diagnoser, men när man får bukt på det så känner man att man kan leva med det, eller ja jag gör iallafall. Efter denna lilla pratstund så fick jag både järntabletter och moderskaps intyg, kändes så bra att ha intyget i handen.

Tänk.. Jag ska bli mamma.