Pia delar med sig av sin resa ❤️

Jag har tänkt starta en liten serie här på bloggen där mina vänner /bekanta och bloggläsare ska få dela med sig av sina erfarenheter kring psykisk ohälsa. Har alltid tyckt att det är viktigt att sprida kunskap om det. För min del är det superviktigt att man vågar prata om det. Kontaktade min vän Pia och frågade om hon ville ställa upp, vilket hon ville 🙂 Så hon är först ut med sin berättelse, tack så jättemycket för att du ville ställa upp ❤️ Har du någonting du vill dela med dig av? Kontakta mig då på nordengrim87@gmail.com ❤️


Hejsan!

Michaela frågade mig om jag ville skriva ett inlägg till hennes blogg, ett inlägg där jag kunde dela med mig av mina erfarenheter kring psykisk ohälsa för att hon vill att fler ska få upp ögonen för hur det är att leva med exempelvis depression, självskadebeteende, ångest mm.
Jag tyckte att det lät som en suverän idé och eftersom jag, precis som Michaela, brinner för att sprida kunskap om psykisk ohälsa och hälsa så ville jag såklart ställa upp.
Så i det här inlägget tänkte jag berätta lite om mig, om min resa med ett 14 år långt självskadebeteende och vägen ur det.

Jag heter Pia, är 32 år gammal och skulle vilja påstå att jag idag lever ett ganska vanligt liv. Jag jobbar som undersköterska med funktionshindrade barn och ungdomar, bor i en lägenhet med min sambo och till hösten väntar vi vårt första barn.
Men från det att jag var 16 år tills jag fyllde 30 levde jag ett helt annat liv än idag. Ett långt ifrån vanligt liv.

Som 16-åring började jag skada mig själv. Det var mycket som hände inom mig som jag gick och bar på i ensamhet och som till slut blev för mycket för mig att kunna hantera.
Jag hamnade snabbt inom barn- och ungdomspsykiatrin, blev inlagd för heldygnsvård och blev tvungen att hoppa av gymnasiet.
Jag tappade det bandet jag hade kvar till det friska livet och föll rakt ner i en värld där allt mitt liv handlade om tillslut var ångest, depression, självskador, slutenvårdspsykiatri och medicinering.
Jag flyttades till vuxenpsykiatrin som 18-åring och blev kvar där i ytterligare 12 år.
Jag var mer på sjukhuset än hemma under de här åren, bodde på tre olika behandlingshem och många, inklusive jag själv, hade nästan helt gett upp hoppet om att jag någonsin skulle kunna bli frisk igen.
Jag skadade min kropp så illa att jag var nära att stryka med ett antal gånger.

Jag kom tillslut till en punkt där jag inte längre ville leva det där destruktiva livet jag levde. Jag ville ha ett ”vanligt” liv eller inget liv alls.
Jag ville försöka, en sista gång, att ta mig ur det där svarta hålet och bygga upp någonting bättre, och om jag inte skulle lyckas med det så orkade jag inte leva alls.
Jag ville göra ett sista försök och den här gången skulle jag försöka till 100%.

Jag hade turen att få en fantastisk psykolog och hon hjälpte mig att hitta mig själv. Jag diagnosticerades i 25-års åldern med bipolär sjukdom typ 2 och nu, nästan 5 år senare, kunde den här psykologen hjälpa mig att förstå vad det innebar.
Vi pratade om mina svagheter och om mina styrkor, om vad jag behövde mer av i livet för att må bra och om vad jag behövde undvika och akta mig för för att inte börja må dåligt igen.
Jag började sakta men säkert att bygga upp ett nytt liv för mig själv, ett friskt liv utanför sjukhuset. Jag byggde upp ett liv som för mig var mer värt än att fortsätta skada mig själv.

Jag slutade skada mig själv i mars 2017 och för varje dag jag inte självskadade blev jag starkare, lyckligare och mer övertygad om att jag aldrig ville gå tillbaka till det destruktiva liv jag levde innan.
Idag har jag varit skadefri i drygt 2 år.
Det är inte enkelt att sluta skada sig själv och ingenting man gör bara över en natt. Men det är inte heller omöjligt.
Ett självskadebeteende är ett verktyg man tar till när man inte har några andra verktyg för hantera exempelvis känslor och tankar.
Man behöver lära sig nya sätt att hantera känslorna på, icke-destruktiva verktyg. Det kommer att ta tid och det får ta sin tid.

Idag mår jag bra, bättre än någonsin faktiskt.
Jag jobbar som undersköterska och har planer på att studera vidare så småningom.
Jag bor med min sambo och i september blir vi föräldrar för första gången.
Jag jobbar även som föreläsare och föreläser via en ideell förening om just självskadebeteende och bemötande av personer med självskadebeteende.
Föreningen heter SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) och jobbar med självskadebeteende och ätstörningar och SHEDO var ett stort stöd för mig i min kamp att bli frisk.
Jag sitter även i SHEDO’s styrelse samt som volontär i Självskadechatten som drivs av SHEDO.

Mer info om SHEDO hittar ni på hemsidan: www.shedo.se

Tack till Michaela för att jag fick gästa din blogg! Du gör ett enormt jobb med att få andra att få upp ögonen för psykisk ohälsa.

Varma kramar
Pia

Hur är det att leva med Borderline?

Jag hade tänkt skriva lite om Borderline idag, då jag har den diagnosen och vill dela med mig om hur det påverkar mig i vardagen. Nu är det ju såhär att den här diagnosen är så fruktansvärt bred och har olika grader lik som andra diagnoser. Därför kommer jag endast ta upp de punkter jag kan relatera till. Diagnosen kallas även emotionell instabil personlighetsstörning , men jag tycker det låter så illa med personlighetsstörning så vi håller oss till Borderline okej?

Svårt att reglera känslor.
Jag har väldigt svårt att reglera mina känslor
vilket ger snabba känslomässiga svängningar, såsom att gå från jätteglad till jätteledsen på en sekund.
Svårigheten att hantera känslor har lett till självskadebeteende.

Övergiven.
Personer med Borderline är ofta rädda för att bli övergivna. Även jag är det och gör ibland stora ansträngningar för att ha kvar personer i mitt liv, personer som i själva verket inte ens varit påväg ifrån mig.

Tomhet.
Jag har en återkommande känsla av tomhet och ensamhet. Det är en riktigt stark känsla som gör att jag ofta blir missförstådd av andra.

Självskador
Det är det ett sätt att hantera känslor som jag inte kan stå ut med eller ångest. Då kan självskador kännas som den enda lösningen. Men det går i perioder. Nu har jag inte självskadat på över ett år.

Det vanligaste missförståndet är att folk tror att jag överdriver. Att jag överdriver mina känslor. Men det är ju så jag känner.

Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

Det finns mycket jag gör för att underlätta min vardag, eller jag försöker iallafall. Vissa dagar fungerar absolut ingenting och då är det bara till att acceptera att just den dagen inte är en bra dag. Vad jag gör för att underlätta är olika. Jag försöker hålla mig till mina fasta rutiner, vilket är motion, kost och ha ett socialt liv.  mina vänner. Sen har vi medicinering, det finns ju tyvärr ingen specifik medecin till Borderline. Jag får äta antidepressiva,ångestdämpande samt stämningsstabiliserande preparat. Slutade med en del medeciner när jag plussade, medeciner som skulle påverka mitt barn negativt.

Det finns ett gäng olika behandlingar jag har deltagit i för att underlätta min vardag. Jag har gått i DBT, Mindfulness, kognitiv beteendeterapi och trauma terapi. Jag kan helt ärligt säga att det enda som har fungerat för min del var trauma terapi. Det gjorde susen just då och jag kan skilja på dåtid och nutid. De andra behandlingarna gjorde jag mitt bästa i, men helt ärligt fungerade det inte för mig och jag mådde vara sämre.

Men bara för att det inte fungerade för mig betyder det ABSOLUT inte att det inte funkar för dig. Det viktiga är att man tar emot all hjälp man får och gör sitt bästa för mer kan man inte göra.❤

Vad kan du som vän /anhörig tänka på?

För ett par dagar sedan så skrev jag ett inlägg med tips om hur man kan lindra sin ångest. Jag spann vidare lite på det där och tänkte komma med tips om hur du som vän eller anhörig kan tänka eller göra om du hamnar i en situation där någon du håller kär mår dåligt och har en panikattack . Kanske behöver personen bara en axel att luta sig emot? Eller lite peppande ord? Jag kan iof endast utgå ifrån mig själv hur jag vill att den som är nära just då ska göra och inte göra. Men jag tänkte att jag listar några punkter och tänk nu på att bara för att detta fungerar för mig så behöver det inte göra det för någon annan. Men var gärna lyhörd och fråga din vän /anhörig när personen har en bra dag hur den vill att du ska agera i sådana här tillfällen.

Om jag har en panikattack som är svår att hantera :

Stryk gärna din hand på ryggen och prata med lugn röst, stressa inte upp dig. Visa att du finns där genom beröring, inte alltid det går att uppfatta ord när man ligger där och gråter och skakar

Fråga inte vad som är fel då jag ibland inte vet själv, sen är det svårt att prata under en attack men jag berättar när det lugnat ned sig.

Lämna inte min sida förens jag slutat hyperventilera, förens jag slutat gråta. Då du ser att allt är okej och jag sagt att det känns bättre kan du lämna min sida om du verkligen vill.

Detta är något jag iallafall uppskattar väldigt mycket. Är det så att du inte känner någon som har dess besvär? Toppen, men nu har du ändå lite mer kött på benen om du skulle vara i närheten av någon som har en attack. ❤️

Mina 3 bästa tips för att lindra ångest!

Vissa dagar så sköljer ångesten över mig och jag känner mig allt från värdelös till ensam. Trots att jag faktiskt innerst inne vet att jag är allt annat än det. Minns när jag bara lät allt vara och accepterade ångesten och trodde att den aldrig skulle lämna mig i fred, deprisionen tog vid och allt var skit rent ut sagt. Ofta så resulterade detta i svåra panikattacker och jag trodde jag skulle dö. Numera så har jag faktiskt lite knep som gör att ångesten lättar och jag kan hantera den på ett helt annat sätt. Jag tänkte lista några knep jag tar till innan det bryter ut allt för mycket, kanske kan det hjälpa dig också?

1. Har en spellista med mina favoritlåtar på Spotify, det är i rockens tecken och jag blir ofta riktigt glad av att höra dem. En låt som alltid muntrar upp mig är Nothing compares to you med Santa Cruz. Jag har den även in tatuerad på min arm, dels som en hyllning till mina vänner som skrivit den.. Och till min vän Malin som lämnade oss alldeles för tidigt. Men när jag hör låten så tänker jag på alla glada och fina minnen jag har till den. Det brukar hjälpa mig att lindra ångesten. Har du någon favorit låt? Slå gärna på den och fyll din kropp och knopp med endorfiner från de glada minnen du har.

2. Att ta på mig skorna och gå ut på en promenad är så rofyllt för själen. Brukar se till att gå där det är mycket natur och inte ha hörlurar. Jag vill göra fåglarna kvittra, göra vinden blåsa lite lätt I träden. Verkligen känna efter vart jag sätter ner foten, känna marken på riktigt så att säga. Lägger allt lmott fokus på omgivningen och suger in atmosfären. Efter 30 minuters promenad så brukar jag känna mig bättre. Det funkar inte varje gång men iaf 6/10.

3. Ställa mig i duschen och skrubba av mig. Gärna med någon härlig dusch lotion con gör huden len. Står gärna en bra stund och kör i lite hårinpackning, rakar benen om det behövs. Ja det hjälper konstigt nog. När jag är klar och har stängt av kranen så tar jag inte handduken direkt. Jag står en stund och låter vattnet rinna av mig. Föreställer mig att det är ångesten och alla dess tankar som kommer med den som rinner av mig. När jag börjar frysa så sveper jat handduken om mig, men jag torkar mig inte utan låter vattnet sugas in i handduken. Det låter kanske konstigt men det fungerar för mig. Skulle du vilja testa? Prova nästa gång du känner av din ångest.

Detta är verkligen någonting som fungerar för mig, men vi alla är olika så det kan vara så att detta inte är någonting för dig? Jag vill iallafall att dom du testar detta, berätta då för mig hur det gick. Har du kanske några andra tips på lager så är jag idel öra❤️

Jag blandade benzopiner och alkohol

Det här har jag velat skriva om länge, men inte kommit till skott. Sen ska det även nämnas att jag har skrivit om det för något år sedan, men det är värt att ta upp igen då det för mig är ett riktigt viktigt ämne.

Jag har under flera år ätit olika antidepressiva medeciner och olika Ångestdämpande preparat. Det har hjälpt en hel del samtidigt som de har förstört så otroligt mycket för mig. När jag blev sjukskriven för 6 år sedan pga min psykiska ohälsa så hade jag ett rejält sammanbrott, jag mådde så pass dåligt att jag vissa dagar inte ville leva. Jag såg inte ljuset i någonting överhuvudtaget och jag vågade knappt gå utanför dörren. Min läkare hade skrivit ut något som heter sobril till mig vilket var för min grova ångest. Det var sagt att jag skulle ta max 3 om dagen och i början följde jag direktiven till punkt och pricka, tabletterna underlättade en hel del för mig. Jag började sakta men säkert må bättre, jag vågade gå utanför dörren i korta stunder och njuta av solen. Men minsta lilla bakslag gjorde mig förtvivlad. Jag kunde få upp till 5 panikångest attacker om dagen. Anledningen? Ja det kunde vara så enkelt att Micke skulle ut med sina vänner och jag inte klarade av att följa med. Det såg jag som ett bakslag och vart helt förstörd.

Efter ett par veckor med den här medecinen så började jag känna att de inte hade någon effekt på mig. Istället för att prata med min läkare så ökade jag intaget av detta gift på eget bevåg. Jag började med att ta en extra och när det inte funkade så var jag uppe i 3 extra om dagen. Då gick jag istället runt som en zombie, kunde inte prata och ramlade ofta ihop på golvet, det hände att jag föll in i elementet samtidigt som jag as garvade och tyckte livet var helt jävla fantastiskt. Men såklart att det inte var fantastiskt.. Jag smög med det för Micke och tog alltid tabletterna på toaletten, tvär säker på att han inte hade en aning om detta. Men vet ni? Han hade koll på vad jag sysslade med men sa ingenting om det.

Det var så pass illa att jag blandade dessa benzopiner tillsammans med alkohol. Det var en sån skön känsla att slippa känna, slippa vara i nuet och bara vara i någon konstig jävla bubbla. Där ville jag leva för evigt.

Jag vet faktiskt inte vad som hände men en dag vaknade jag upp och kände ett jävlar anamma. Såg mig själv i spegeln och kände avsky för hur jag såg ut. Så siten och förstörd har jag ALDRIG varit i hela mitt liv. Klappade till mig själv på kinden och sa högt för mig själv ”I helvette heller, skärp dig för FAN”
Gick till medecin skåpet och tog alla medeciner och slängde dem i sopporna. Gick ut och hivade dem i soprummet. Ja jag vet att man ska lämna medeciner som man inte använder till apoteket. Men just där och då kunde jag inte ha dem hemma väntades på att jag skulle palla ta mig till apoteket, ville bara bli av med skiten. För det är vad det är, skit!

Sen började det riktiga helvetet. Trodde att det skulle bli lätt att vara sluta med sobril, men tro mig när jag säger att det är de vidrigaste jag varit med om. Eftersom jag slutade tvärt utan att min läkare ens fått notis om detta så struntade jag ju i att trappa ner det hela. Den första dagen gick det bra och jag var nöjd och stolt över mitt beslut. Dag 3 så började avtäningen från helvetet. Jag kallsvettades, skakade, kräktes och grät som ett litet barn. Det höll på så i 6 dagar innan det blev lättare. Hade ett möte med min läkare och berättade allt som jag sysslat med i 3 månaders tid. Vilken utskällning jag fick och den var jag faktiskt värd. Hon var upprörd över att jag inte sagt till att jag ökat och blandat med alkohol. Sen att jag hade slutat tvärt för det var livsfarligt. Så mycket har jag nog aldrig skämts i hela mitt liv.

Efter det så höll jag mig till benzofria medikament och gör det fortfarande. Jag vet att detta var en riktigt lång text och jag är glad att ni har läst. Samt så hoppas jag att ni förstår mitt budskap? Ta aldrig mer medeciner än läkaren rekommenderar och blanda för allt i världen inte med alkohol. Vill ni dricka? Skippa medecinen!!! Det förstör väldigt mycket för en, samt så är det livsfarligt. Vill inte att ni gör samma sak som jag för livet har mer att erbjuda än så. Känner mig fri utan den medecinen.

Mår du dåligt så var ärlig med din läkare, har du ingen läkare så rekommenderar jag att du skaffar en via psykiatrin. Det är bland det bästa jag har gjort i livet, det är ALDRIG fel att be om en hjälpande hand.

Så trött på att behöva försvara mig!

Jag har varit sjukskriven i ca 7 år nu pga min psykiska ohälsa. Den har bitit tag i mig så hårt och verkar inte vilja försvinna. Det var längesedan jag accepterade att jag förmodligen inte kommer kunna börja arbeta som vanligt igen. Tankarna om arbete har kommit och gått under årens gång, speciellt när jag får en kommentar som lyder ”Tror du inte att du skulle må bättre av att arbeta?” Jag har alltid tagit kommentaren med ro då jag vet att jag faktiskt testat att komma ut i arbetslivet två gånger och jag har gått sönder båda gångerna.

Jag har gjort mitt bästa och det har tyvärr inte räckt till. Ständigt har jag behövt försvara mina diagnoser och min sjukskrivning. Nu har jag ledsnat på det och varje gång en kommentar om arbete kommit så har jag inte kunnat ta den med ro. Inte de senaste månaderna iallafall. Självklart så förstår jag att folk påpekar det för att de menar väl. Jag uppskattar omtanken samtidigt som jag kräks på den. Att behöva förklara att minsta lills stress kan få mig inlagd på psyk är jäkligt påfrestande. Jag tycker påfrestningen med att ha svagt psyke är nog.

De som lämnar kommentaren tror inte ens psykisk ohälsa existerar och jag vet inte vad som är värst. Att de inte tror på att det existerar eller att de inte ens försöker förstå. Jag kan inte göra mer än att kliva upp på morgonen och försöka ta mig igenom dagen, det är en ständig kamp och ibland känns det som att jag lnte får något stöd från min omgivning överhuvudtaget. Jag ler och jag skrattar för att det förväntas av mig, men det är inte på riktigt. Det som är på riktigt är mitt självförakt, min ångest och min depression. Om jag tar det på allvar.. Varför kan inte då andra göra det. Jag försöker ta mig ur allting men det tar tid. Ge mig den tiden jag behöver så kan jag ge er chansen att få se den riktiga Michaela igen.. Låt det ta den tid det tar!

Skadefri i 6 månader!

Jag satt och kollade ner på mina ben, på mina ärr jag själv har orsakat. Det har läkt väldigt fint och jag känner mig väldigt stolt över mig själv. Inte över att det finns ärr på min kropp, jag kan inte ändra på det förflutna. Men det jag är stolt över är att jag inte självskadat på snart 6 månader. Jag har varit väldigt nära ett par gånger men lyckats stoppa mig själv i tid. Det är ingen lätt kamp med självskadande och jag har haft ett helvette att ta mig ur det. När jag har skadat mig själv så har det aldrig berott på att jag vill ta nitt liv, utan att lindra min ångest. Det är nämligen så att medicinering inte alltid fungerar. Men när jag rev upp min hud så lindrades det i ca 2 minuter, jag tyckte det var värt det. Jag har haft samma typ av ångest under de här månaderna jag inte självskadat, men istället för att skada mig själv så har jag valt att sysselsätta mig på olila vis. Jag har skrivit , målat eller tagit en promenad.

Det har lindrat lite grann och det är betydligt mycket bättre. Jag vet att det är jättesvårt att ta sig ur ett självskade beteende, man känner sig så ensam under det hela och att ingen förstår en. De där få minuterna man slipper ångesten är som rena paradiset. Men att bara vara i paradiset i några minuter är enligt mig inte värt det. Sen vet jag som sagt att ta sig ur det här går inte på en dag och jag förstår er som är kvar i skadandet. Nästa gång det känns som att du behöver skada dig själv, prova ta en promenad, måla eller göra en meditativ övning. Skulle ni vilja ha tips på olika övningar man kan ta till vid ångest?

Glöm aldrig bort att det inte är ditt fel att du har ångest, det är inte heller ditt fel att du eventuellt självskadar! Det är många som lever med psykisk ohälsa och alla är unika på sitt vis. Ja precis uniks, inte fel på dem/oss. Tillsammans är vi starka❤

Varför ska det vara så svårt?

Mötet på psykiatrin igår gick lite halvdant. Jag satt där och kände mig stressad , skulle hinna med ett tåg och kubde inte fokusera på annat de första 20 minuterna. Minns inte riktigt allt vi pratade om men samtalet om min ätstörning gick vi inte in så djupt på. Det blir vid nästa tillfälle då vi hade fokus på sjukintyg och lite annat. Jag satt mest och svarade på deras frågor men jag hade stora problem med att formulera mig.

Men jag berättade att det är på psykiatrin jag verkligen vågar berätta hur jag mår, att jag inte riktigt vågar säga som det verkligen är till min omgivning. Visst de vet att jag inte mår bra i psyket men de vet inte hur pass stark ångesten kan vara, vad jag har för tankar kring det osv. Tårarna rann längs mina kinder vid det här laget och det kändes så skönt.

Min läkare och sköterska är nog de enda som inte daltar med mig när jag väl öppnar mig. De ser igenom masken jag tar på så att säga.
Ja det gör Micke också såklart och det vore ju konstigt annars. Vi har levt ihop i så

Jag har alltid varit bättre på att skriva om mitt mående och andra saker än att prata om dem. Varför ska det vara så svårt?

De broar som går att bränna är brända

Att säga att allt är bra är en ren och skär lögn. Jag mår inte alls bra och varje dag jag slår upp ögonen så vill jag bara stänga ögonen och vakna när det är över. Hjärtesorgen och den brutala ångesten, jag känner mig som att jag är överkörd av en bulldozer. Ibland känns det som att jag är påväg att ta mitt sista andetag, så stark är ångesten. Jag har försökt få det värsta att bli lite bättre men det är en ständig kamp. Jag känner mig sårad och jävligt sviken, varje gång mitt hjärta krossas så försvinner tilliten. Dagarna passerar och jag är knappt medveten om vad som händer, jag bara hänger med. Drar på mig masken och låtsas att allt är bra, men det har det inte varit på flera månader. Personer jag har berättat mina innersta tankar och hemligheter för har visat sin sanna sida och det har inte varit vackert. Men huvudsaken är ju att dem är lyckliga och har det bra, eller hur? Ett brutet förtroende som detta kommer aldrig kunna repareras, de broar som går att bränna är brända. Jag har bokstavligen fallit ned på knä och bett till högre makter att orka andas, att få EN dag utan ångest.

Jag tänker inte låta ångesten och sorgen vinna denna gång. Det får fan räcka nu.. Att försöka få det värsta lite bättre är inget alternativ länge. Det enda alternativet är att jag SKA få allt att funka

Vården pissar på dem som behöver dem som mest!

Jag får ofta höra att jag har tur som får så mycket hjälp från psykiatrin och att jag ska vara tacksam för det, vilket jag är. Men de folk inte förstår är att det var en lång väg dit och att jag faktiskt inte ens ansåg mig själv som någon som behövde hjälp. Jag satt hemma hos en kompis och bröt ihop utan någon särskild anledning, tror jag hade hållt inne med alla mina känslor för länge. Min vän satte ned foten och sa ”För i helvette Michaela, du behöver professionell hjälp. Du behöver prata med någon, kanske till och med få mediciner. Det gör ont i mig att se hur du mår” Samma dag hjälpte hon mig att kontakta psykiatrin och allt gick smidigt, lite för smidigt kanske. Sedan den dagen har jag fått den hjälp jag behöver och detta är över 10 år sedan. Givetvis har det inte varit lätt under resans gång, jag har fått byta läkare 2 gånger innan det blivit rätt men alltid haft samma samtals kontakt. Jag har gått i trauma terapi och där bytte jag psykolog 3 gånger då kemin inte fungerade de 2 första gångerna. DBT och ERGT har jag också genomgått med rätt okej resultat. Fick dock avsluta  båda behandlingarna pga hög ångest men jag lärde mig mycket och fick bra verktyg så jag kan fungera i vardagen.

Men alla har inte haft det så ”lätt och smidigt” som jag haft det. Min vän louise tampas med ångest, depression, panikångest, social fobi samt agrofobi (torgskräck). Vi har en del diagnoser gemensamt men något vi inte har gemensamt är hjälpen från psykiatrin. I december förra året så började Louise att gå hos en psykolog som hon väntat i två månader på att få träffa. Hon började gå KBT under tre månader som hjälpte tills den dagen hon fick en dipp och började må riktigt dåligt igen. När man hamnar i en dipp så vänder man sig ofta till sitt skyddsnät inom psykiatrin, i detta fall var det hennes psykolog. Hjälpte han henne? Nej han sa istället ”Det finns ingenting jag kan göra för dig, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig” HAN tog alltså beslutet att det var deras sista samtal, hade Louise någonting att säga till om? Inte mycket. Jag tycker detta är förjävligt rent ut sagt. Vården pissar på dem som behöver dem som mest. Om man har en sjukdom så är det svårt att både ta tag i saker själv och veta HUR man ska ta hand om sig själv. Det är i dessa fall vården ska kliva in och göra ALLT dem kan för sina patienter, för det är så dem ser oss.. Patienter och inte människor.

Efter att ha tagit del av Louise historia och hur de behandlat henne så tänkte jag höra med er hur ni blivit bemötta av vården? Skicka gärna ett mail till nordengrim87@gmail.com så publicerar jag mer än gärna er historia. För som jag skrev i början av inlägget. Bara för att JAG haft det smidigt betyder det inte att alla haft det. På något vis vill jag att vården ska förstå att vi är MÄNNISKOR och inte bara patienter. Är det såhär jag behöver gå till väga för det, ja då kan ni ge er fan på att jag tänker göra det!