Tankar

Jag hittade en text jag skrev för något år sen, jag mådde inte alls bra när jag skrev den.. Mår betydligt bättre nu.. Men känslorna och tankarna är ofta på besök.. Senast igår kväll. ❤️

Jag känner mig ensam, men jag vet att jag inte är det.

Jag är ledsen men snart förtvivlad.

Känner mig smutsig men är nyduschad.
Blir jag någonsin ren?

Det känns som att jag har stenar fast knutna med rep runt fötterna, och jag sjunker mot havsbottnen.

Finns det någon som kan dra upp mig?

Jag har drunknat, jag överlevde.

Överlever jag nu?

Paniken och ångesten är påtagligt.
I detta är jag ensam och oförstående.
Jag vill göra mig förstådd, men går det?

Jag vet inte.

Jag vet ingenting.

Mobbningens olika nyanser

När jag gick i grundskolan för sisådär 15 år sedan så var jag väldigt blyg och hade inte speciellt många som förstod sig på mig. Jag var tjejen med tighta svarta jeans, skinnjacka, platå skor och rufsigt hår. Jag var den enda rock tjejen i min klass och alla visste att Bon jovi och Backyard Babies var mina favorit band. Självklart hade jag klasskamrater som jag umgicks med på rasterna och några få utanför skolan. Jag trivdes inte speciellt bra i skolan av olika anledningar.
Den största delen var för att jag var utsatt för verbal mobbning från några som gick årskursen över mig. Detta pågick i 3års tid, och tack vare den här mobbningen så trodde jag att jag förtjänade den…Det blev min sanning

Detta resulterade i mycket skolk och ointresse för skolgången. Jag tyckte inte jag var värd att lära mig något. Lärarna kämpade med mig i flera år för att det skulle gå bra för mig under skoltiden. Men de visste inte om vad som pågick under rasterna då jag höll tyst om det. Att ta all denna verbala skit jag fick göra under flera års tid förtjänar ingen.
Det blev bättre när jag började i 9an , men även sämre då JAG blev den som utförde mobbning både verbalt och fysiskt.

Jag kunde vara extrem i mina ord och handlingar. Jag utsåg mina offer kallt och kalkylerande för att själv få känna att jag mådde bra. Tänker inte gå in på vad jag sa eller gjorde, men ni kan själva föreställa er det mest iskalla och otrygga handlingar som finns. Eftersom jag valde mina offer så visste jag hur jag skulle agera om det skulle vara verbalt eller fysiskt. Jag hade ju lärt mig att läsa kroppshållningen hos personerna, det talade om för mig om jag skulle använda mig av att vara fysisk eller verbal. Jag ville åsamka största möjliga smärta för det lättade min egen djupa smärta.

Detta är INTE okej i någon form, varesig man inbillar sig att det är okej för det är inte så allvarligt. Verbal eller fysisk mobbning är som en våldtäkt på sinne och kropp, det är något man får leva med resten av sitt liv och det inte okej.

Jag vill att ni ska veta att de JAG behandlade illa har jag bett om ursäkt till nu i vuxen ålder. För jag ångrar allt jag gjorde och det menar jag av djupet mitt hjärta. Några av de jag har bett om ursäkt till har godtagit den, MEN en del har inte klarat av att ens prata med mig för att de fortfarande mår så dåligt. Jag respekterar och förstår det till fullo.

Eftersom jag har varit på bägge sidor av detta så har jag en helt annan förståelse vilket gör att jag innombords är den mobbade och mobbaren. Som både har kommit över att bli mobbad med fortfarande är den där rädda och osäkra personen inombords. Vilket leder till att jag måste lägga ut detta. Jag som har blivit utsatt har också fått mota ordet förlåt av mina mobbare. Det jag har svarat är jag förlåter men glömmer inte. Det är någonting man bär med sig hela livet.

Vissa av oss har rest sig och har kommit ut starkare av detta, medans andra inte har klarat av det…

Så snälla tänk på vad ni säger och gör för det har långtgående konsekvenser.

Veckans åsikt #1

När jag var barn så var mitt största problem vilken godis jag skulle välja ur den stora godis skålen.. Det som gällde var lek, att leka med kompisar var det bästa som fanns. Stress fanns inte, för jag visste inte var det var. Stress är ett srort problem idag bland både vuxna och barn. Folk är extremt stressade,att vänta 6 minuter på tunnelbanan är rena rama katastrofen. Barn är stressade över skolan, stressade över att inte ha något att göra. Det fanns inte när jag var barn..Att inte ha någon att leka med eller någon att hänga med när jag kom upp i tonåren, det var inget problem. För jag kunde roa mig själv på olika vis. Jag tycker att det är synd att stressen tagit över samhället så pass mycket som det har. Jag ska erkänna att nu i vuxen ålder så är jag extremt stressad, jag stressar över allt.  Spelar ingen roll vad det är. Men jag har stresssyndrome också. Jobbar ständigt på att hantera det på bästa sätt. Ibland längtar jag tillbaks till den tiden då mitt största problem var vilket godis jag skulle välja.

Jag vet barn som dagligen är stressade och får utbrott över att de inte har något att göra, eller så är de stressade över skolan och nu pratar jag om barn som går i grundskolan. Det gör så jävla ont i mig att se. Nu menar jag inte att de stressar över att hinna i tid till plugget. Det är de att de är stressade över sina resultat.. Det har blivit viktigare för barn att få så bra resultat som möjligt. Det finns inget lagom, det ska vara top notch. Tänk hur skönt det vore om de kunde nöja sig med ett okej resultat. Barn måste få leva,leka och umgås. Inte stressa sönder. Sorgligt i min mening.

  När min son börjar skolan om ett par år så skulle jag önska att han inte får uppleva stress på samma sätt som de påverkar barn idag..

Men vad vet jag? Jag kanske har helt sjuka åsikter kring detta.. Men åsikterna är mina egna och jag står för dem.

Du skriver din egen livshistoria❤️

Varje dag du vaknar så skriver du en ny sida i din livshistoria, ser du till att sidan räknas? Du har kraften att göra det till en bra dag, eller till en dag så du undrar hur du ska göra den bra. Ibland är det svårt och allt faller ihop hur mycket du än kämpar, men du måste lova mig att inte sudda ut sidan, texten räknas, dina andetag räknas och dina känslor räknas DU räknas. Försök förstå din röst och vad du kan göra med den, hur kraftfull den faktiskt är. Tänker du illa om dig själv? Dina onda tankar om dig själv, skulle du använda dem mot din bästa vän? ”Jag duger inte” skulle du kunna säga så om din bästa vän? ”Du duger inte”? Försök vakna med en positiv tanke varje dag, kliv inte upp förens du tänkt en positiv tanke. Den tanken är starten på den nyskrivna sidan av din livshistoria. ❤

Vad är perfektion?

Det finns alltid någon som ska tycka och tänka illa om ens val här i livet, har du varit med om det förut? Tittar man då på de personernas liv.. Är så allt perfekt? Vad är perfektion i dina ögon? I mina ögon är perfektion när någon är riktigt lycklig, inklusive jag själv. För mig är inte perfektion ett städat hem, mycket pengar på banken eller ett fint arbete. Men vad klassas som ett fint arbete? Enligt mig så är alla arbeten fina och lika mycket värda. De arbeten där man får sin inkomst är fina, likväl som idiellt arbete. Perfektion? Det är lycka, kärlek och familj. Visst en familj kanske inte är perfekt då alla gör misstag, men poängen är att alla se perfektion på olika sätt. Själva ordet är egentligen svårt att definiera, precis som normalt. Det som någon anser är perfekt kanske inte är det för dig. Jag upplever att folk tycker mitt liv är ostabilt, medans jag själv inte alls håller med dem.
Senast igår så skrev jag att andras åsikter och mig inte är mitt problem, och så är det verkligen. Det gäller även dig och vad folk tycker om dig. Det är deras problem och deras energi som går åt, låt dem inte ta din också. Var stolt över dig själv och den du är, det finns bara en av dig och du är unik❤️

Varför gör man inte mer!

De senaste dagarna så har jag funderat över det här med internet, fördomar och alla dess elakheter som cirkulerat. Jag ser det överallt och om det påverkar någon jag känner väl så väljer jag att ta ton, egentligen kanske det vore bra att ta ton oavsett? Varför gör man inte det egentligen? Kanske för att man känner att det inte är ens egen fight men när det kommer till en nära vän så är det det på något vis.

Personer som inte känner varandra eller aldrig riktigt pratat med varandra sitter och kallar varandra fula saker, kränker och knäcker varandra anledningen är det ingen som vet. Jag reagerade på någonting som jag inte kan släppa. En kvinna i 30 års åldern som har det ordnat för sig, har en dotter och ett välbetalt arbete sitter bakom sin skärm och kallar en annan gravid kvinna för ful, blåst, psykopat och en hel del andra oroväckande saker. Det som slog mig då var att hur är hon som förebild för sitt barn? Om det kommer så fula ord hur hennes mun under hennes tak så tror jag att det är stor risk att barnen tar efter. Det gäller inte bara personen jag har i åtanke utan alla föräldrar.

Tänker förmodligen i dessa banor för att jag själv ska bli mamma, och jag vill inte att mitt barn ska tro att det är okej att trycka ner någon annan.
För det är precis det som pågår i mångas uppväxt, eller så blir de nedtryckta själva. Ingenting av det är okej.

Vi måste försöka lyfta varandra istället för att sänka varandra. Jag personligen måste bli bättre på att säga ifrån om jag ser något jag tycker är fel, även om det inte är en vän eller bekant till mig.

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, antar att de som trycker ner andra och är fula I munnen vill bli behandlade så då? Självklart är det något jag aldrig skulle göra men jag undrar ibland.

Det som tar hårdast är ignorans och trevlighet.

Vad tycker ni ska vi ta den här fighten tillsammans?

Spirituell terapi

Jag har under många år gått hos både psykologer, sköterskor och kuratorer. De alla har gemensamt är att de försökt hjälpa mig och få mitt psyke att bli någorlunda stabilt. Visst har det fungerat så jag dela fått tips och råd hur jag skall tänka I vissa situationer, en annan sak de alla haft gemensamt är att de skrivit ut medeciner åt mig. Det har alltid varit något stämning stabiliserande och det har fungerat både bra och dåligt. Jag har aldrig velat äta medeciner egentligen då det känts så fel. Det finns ett tidigare inlägg där jag berättar om när jag blev berodene av benzopiner som jag blandade med alkohol, ni finner det här

När jag blev gravid så ringde jag och rådfråga psykiatrin hur jag skulle göra med vissa medeciner, det visade sig att de jag äter är ofarliga för bebis så det känns bra.

Men jag har tänkt på det här med medeciner och terapi. En del under mina terapi sessioner har ju givit något och fått mig att tänka annorlunda som jag nämnde ovan. Men jag känner att jag vill testa på någonting annat nu, jag är redo för något nytt.

Jag är väldigt spirituell av mig samt så är jag medial. Känner av energier och pratar ofta med änglarna. Det jag vill testa på är någonting som heter spirituell terapi som då är terapi för själen. Det finns olika former av det och jag har läst lite om är kristalhealing. Jag tycker det verkar vara någonting som kan hjälpa mig lite.

Här är ett utdrag ifrån spiritual healing center

”Kristallhealing eller kristallterapi är en metod att skapa balans i chakran och auran som i sin tur även påverkar både kropp och själ. Naturen är en stor källa för livsenergi och det känner de flesta till. När vi vistas i naturen är det som om själen får utrymme och kan expandera.

Naturen speglar vår själ

Naturen speglar vår själ som är vår unika essens av ljus och varande som finns i djupet inom oss. I all världens tider har naturfolk hämtat andlig kraft från naturen. Växtriket ger oss medicin, djurriket ger oss kraft och mineralriket ger oss ljus. En kristall eller ädelsten har skapats under miljoner år av hårt tryck i berggrunden. Varje mineral har en perfekt geometri som skapar dess unika kraft.

Änglar samlas under en kristallhealing och hjälper till att förlösa det som blockerar livsflödet

Under en kristallterapi lyssnar jag noga med mina sinnen på vad som pågår i min klients energifält. Det som brukar äga rum är känslor och tankar som skapar kaos och blockeringar i livsflödet. Jag kallar därefter på klientens själsenergi som visar vad som krävs för att klienten ska komma i balans. Därefter lägger jag stenar och kristaller i bestämda geometriska mönster som avspeglar själens energier och den helande processen sätts igång.Kristallterapin är en mycket djup och helande metod. Ibland behövs lite magi för att komma tillrätta med känslor och invanda personlighetsmönster. Att få en kristallterapi är en mycket ljuvlig upplevelse där klienten hamnar som i ett flödande ljus utan gränser och efteråt känner sig strålande och upplyft. Kristallerna arbetar mycket på den eteriska kroppen, chakrasystemet och på psyket men också på den fysiska kroppen. Den är en metod att komma mer i kontakt med själen.”

Jag tycker helt klart detta låter både intressant och givande. Är det någon av er som testat detta eller något liknande?

Hon hatade sig själv och hade lätt till tårar

Jag tänker på den lilla flickan som alltid var rädd att göra fel, hon ville inte göra någon arg. Hon hade väldigt lätt till tårar bara någon höjde rösten åt henne. Tårarna rann ofta längs hennes kinder utan att hon visste varför. Det var svårt för henne att förstå varför hon inte hade speciellt mycket kompisar och varför hon var tvungen att göra knäppa saker för att få vara med och leka. Hennes kamrater som egentligen inte var kamrater fick henne att gå upp för en väldigt brant is backe mitt i vintern i bara t shirt och jeans för att få vara med och leka. Ramlade hon så skrattade alla och hon fick absolut inte vara med och leka. Det var så varje dag för henne så hon trodde att så var det för alla. Ibland kunde den här flickan få vara med och leka om hon bad riktigt snällt. Hon var väldigt otrygg och vågade inte berätta hemma vad det var som hände i skolan. Det gick inte så bra på lektionerna och det resulterade att hon fick gå om en klass, det gjorde henne ganska glad för nu skulle hon få nya vänner. Det fick hon inte men hon var så van att vara ensam.

När hon kom upp i tonåren så blev det lite bättre men inte mycket. Hon försökte verkligen passa in och ha lika fina kläder som de andra tuffa tjejerna. Det var fortfarande väldigt lätt att gråta, ensamheten åt upp henne. Hennes musiksmak var ingenting någon annan förstod, men det gjorde ingenting för hon förstod texterna och musiken. Det var hennes trygghet och är fortfarande. Istället för att vara närvarande på lektionerna i skolan så satt hon i cafeterian och skrev. Skrev ner sina tankar, känslor och hennes stora framtidsplaner. Hon ville bli författare och visuell berättare, det var hennes största dröm.

Dagdrömma var det bästa hon visste för där var allt bättre än verkligheten. I dagdrömmarna så mådde hon bra och den enda gången hon grät var när hon var lycklig och det var ofta. Det fanns mycket kärlek hemifrån i hennes drömmar och där trivdes hon bäst. Hon älskade sig själv i drömmarna

I verkligheten så grät hon för att hon inte kände sig trygg någonstans, hon var väldigt osäker och kände sig o älskad. Hemma fanns det kärlek men det var inte till henne. Pappan i familjen hade en kärlek för alkohol och droger, det kom alltid i första hand. Hon bodde under hans tak och fick ta del av en hel del hemskheter innan hon flyttade tillbaks till sin mamma. Hon hatade sig själv för hon trodde att allt var hennes fel.

Nu är denna flicka vuxen och har vuxit upp till en stark kvinna. Idag älskar hon sig själv och vet att hennes uppväxt och att hennes mentala ärr inte är orsakade av henne själv. Hon har läkt och känner kärlek till livet och är trygg i sig själv. Det har varit en lång väg dit men hon har aldrig gett upp.

Denna kvinnas är jag, mitt namn är Michaela och detta är en liten del av min historia.

fbt

Oroar mig för exakt allt!

Jag gick och lade mig väldigt tidigt igår då jag var riktigt trött, och varför tvinga sig att vara vaken då bara för att Micke är ledig nu? Vaknade väldigt pigg vit 7.00 i morse men bestämde mig för att ligga kvar en stund. Riktigt skönt att ligga och morna sig 😉

Igår så bestämde jag mig för att laga till en god middag så jag slog på stort. Fransyska som jag kryddade med salt, peppar och färsk vitlök. Till det serverade jag helstekt potatis som jag kryssade med örtsalt, kött och grillkrydda samt så hade jag sweet chilli sås över. Otroligt gott var det och det känns roligt att mitt intresse för matlagning har kommit tillbaks. Jag finner det otroligt rogivande att stå vid spisen och fixa.

Jag har haft väldigt konstigt blodsocker de senaste dagarna. När jag vaknat på morgonen så har jag legat på 3.3 eller 3.8, jag ska minst ha 4 och högst 5. Det känns lite oroväckande faktiskt men blir det inte bättre så får jag ringa sjukvårds upplysningen och rådfråga då de har stängt på specialist mvc nu under påsk. Är säkert normalt att det blir så ibland men jag oroar mig för exakt allt nu.

Senare idag så ska vi hem till min mamma och käka tacos då hon fyllt år. Min syster och hennes kille kommer också så det blir jättekul. Har varken träffat mamma eller min syster på länge nu.

Vad hittar ni på idag?

Störst av allt

Nu har även jag sett serien störst av allt. Är det så att du inte sett den men vill se den så rekommenderar jag dig att sluta läsa nu.. Jag hade inte tänkt spoila något såklart men mina åsikter och tankar kring serien kanske gör att man anar vad som händer etc.

Det första avsnittet tycker jag var riktigt bra, det sa pang direkt så att säga och man fick lära känna Maja samtidigt som hon är i en extremt knivig situation, den är inte bara knivig utan riktigt skrämmande. När hon börjar berätta om sin pojkvän Sebastian så blrv jag lite varm i kroppen för det var verkligen äkta kärlek, iallafall i början. Sen tycker jag tyvärr att han fick ett grepp om henne som han inte skulle ha. Mitt psyke klarade inte av att se vad han utsatte henne för, samt så drömde jag mardrömmar. Inte om historiens kärna och hönz9men just om hur manipulativ han var.
Jag tycker det var duktiga skådespelare med, men de är så unga och en del har nyss debuterat i branschen och har mycket att lära. Men de kommer gå långt det tvivlar jag inte på.

Har du sett serien? Vad tyckte du?
Jag funderar på att läsa boken också då jag kan tänka mig att man får en större bild av allt.